Arbetet med kyrkohandboken är fortsatt i blåsväder. Främst märks de musikaliska reaktionerna där en ganska enhetlig kör säger nej till bristen på principer och arbetsmetoderna. Betydligt mera lågmält har det varit från teologer och språkmänniskor. Ibland rent av skrämmande tyst. Som om detta arbete pågick i en annan dimension och inte berör eller angår vanliga dödliga.
Invändningarna mot det som fanns skrivet i det handboksförslag som skulle prövas i församlingarna är dock allvarliga. På flera punkter bryter man upp från allmänkyrklig tradition och vill omnämna mässans olika delar. Ta detta med Kyriet som ett enkelt exempel. Detta gudstjänstmoment är känt över hela världen under samma beteckning: Kyrie. I handboksförslaget ville man utnämna momentet till Kristusrop!
Redan där uppstår oklarhet kring vem som ropar. Är Kristus som ropar eller människor som ropar till mästaren? Jesus ropar på några ställen i Nya Testamentet. Till exempel i Johannes 12:44. Jesus ropade: "Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig..." I Lukasevangeliet finns liknelsen om den fyrahanda sädesåkern. När Jesus berättat den ropar han: "Hör, du som har öron att höra med". Jesus ropar högt vid korsfästelsen: "Fader, i dina händer befaller jag min ande." (Luk 23:46).
Ropen till eller om Jesus är många. Allt ifrån Hosianna till korsfäst! Herre, förbarma dig, ropar den blinde vid vägen och det är det ropet vi känner igen i kyriebönen om förbarmande. Ett rop som inbegriper och aktualiserar hela världens nöd.
Att omnamna ett moment som Kyrie åstadkommer förvirring och är mest klåfingrigt. All den sakrala musiken som innehåller ett Kyrie skapar man dessutom med ett sådant ingrepp ett onödigt avstånd till. Detta är endast ett exempel på obegripliga förändringar man tänkt ut, förmodligen i någon kammare på tryggt avstånd från högmässan.
Jag misstänker att en anledning att det varit så tyst från teologer är att det står ganska klart för landets teologer vilka som räknas. De som räknas är troligen involverade på ett eller annat sätt, de som inte räknas är medvetna om det och om det faktum att handboken troligen trumfas igenom oavsett deras invändningar.
SvaraRaderaJag tycker också synd om Kyrkans Tidning och Verbum som kommer att bli tvungna att berätta att alla i Svenska Kyrkan älskar den nya handboken och att den är den bästa som Svenska Kyrkan någonsin haft!
Bo Rydén
Skälen till varför det varit så pass tyst från teologiskt håll är så vitt jag förstår det två.
SvaraRaderaDet ena, att det finns en grupp som verkligen tycker att det som föreslagits i försöksmaterialet är bra eller åtminstone steg i rätt riktning (några skulle vilja ha gått mycket längre i nedmonteringen av HB 86 och det teologiska arvet från den). Redan när 86:an antogs torde det ha funnits ett motstånd mot den, ett motstånd från en grupp som bara bidade sin tid innan man fick slå tillbaka och införa något nytt och radikalt annorlunda. Att man nu, när man fått segervittring, utan motstånd skulle ompröva riktningen är uteslutet.
Det andra, från dem som menar att HB 86 var ett steg i rätt riktning och skulle vilja gå vidare på den inslagna banan. Här är det nog, som Bo Rydén skriver, så att man anser det meningslöst att protestera. Eller rent av kontraproduktivt. Teologiska invändningar till förmån för arvet från HB 86 skulle snabbt tillskrivas en förkastlig konservatism i kyrkligt hänseende och därmed något som är en plikt för den "rättrogna" att motarbeta.
Med detta sagt så är det nog ändå hög tid att nu mycket kraftfullare tydliggöra de djupgående invändningar som på läromässig, pastoral och ekumenisk grund kan riktas mot en hel del av materialet.
Bertil Murray