Det var länge sedan paråkningsdräkterna såg ut som på vykortet. Långkjol hjälper knappast om man vill göra lyft, kast och piruetter. Att snurra tre varv i en trippel eller fyra i en kvadruppel är bara att drömma om. Skridskorna är av en gammal modell och begränsar möjligheterna att fara ivåg alldeles fritt.
Kortet borde ha haft rubriken: Den dubbla ansvarslinjen. Ingendera parten bestämmer och avgör. Det handlar om samspel och ömsesidighet. De kyrkligt bevandrade vet nog med sig att den linjen sedan länge är bruten. Inte ens uppdelningen i styrning och ledning löser dilemmat eftersom den ena parten tillskansat sig alltmer makt på partnerns bekostnad. I beslutssammanhangen råder en sådan demokrati att man inte behöver ha någon större kyrklig förankring eller leva ett församlingsliv med gudstjänst och bibelläsning och bön för att kunna bli mäktig beslutsfattare.
På församlingsnivå i de nya pastoraten har det svängt åt ett annat håll. Där har mellancheferna som nu ska leda församlingen ingen förtroendemannagrupp med beslutsförhet att resonera med. Delegationsordningar har lagt det lokala ansvaret i mellanchefens händer. Den med superlatyiver överösta demokratiska folkkyrkan har tappat stinget och sin dubbla ansvarslinje.
Vi ska inte ha någon prästkyrka heter det, trots att prästerskapets inflytande i kyrkans hela beslutsapparat begränsats och allt färre präster kan numera få ett sådant ansvar. De övriga reduceras till religionsverkets tjänstemän och betraktas som vore de kommunala tjänstemän och de kallas dessutom allt oftare för just tjänstemän. Paråkningen har upphört. Det hävdas i somliga sammanhang att det beror på att den ena parten ibland har det lite si och så med sin skridskoåkning. Ibland gäller det nog båda parterna. Och elitåkare vill många inte veta av. Bara de kommer från en klubb som har en stor och omfattande egen elitverksamhet...
Kortet är avsänt i januari 1904 från och till Söderhamn.
