Dagen för
den inplanerade transplantationen närmade sig. i december 1995 skulle det ske
efter flera månaders slitsam dialys. Mitt blodtryck for upp och ner. Ännu värre
var att klara vätskebalansen. Alla var hoppfulla och allt tycktes stämma.
Donatorn hade ordnat ledigt för sig och sin make. Deras barn skulle få
omvårdnad hos nära släktingar.
Alltid har
jag varit för fackliga rättigheter. Jag har förstått värdet av att organisera
mig. Men plötsligt blev det personligt. Det fanns ett pris att betala. Några
dagar innan färden till Uppsala bröt en sjuksköterskestrejk ut. Inget blev av.
Resa och operation ställdes in.
Besvikelsen
var stor. När man äntligen samlat sig och funderat över hur det skulle bli
sedan sattes transplantationen på schemat för april. Lång resa kan göras kort.
I april åkte vi till Uppsala och skrev in oss. Sedan fick vi permission några
timmar. På en av stadens gator stötte vi några timmar senare ihop med en ur
teamet. Är ni kvar här ännu, sa personen och hejdade sig. Oj, nu sa jag visst
för mycket. Snabbt tog vi oss till transplantationsavdelningen. Där kom
beskedet att vi måste åka hem på grund av en maginfluensa som drabbat donatorns
familj veckan innan. Vi tar inte risken.
Hela sällskapet, donatorn och hennes man och jag och min fru, var
hungriga och stannade ytterligare några timmar i Uppsala för att hinna få i oss
något innan vi anträdde den sorgliga hemfärden. En tystare och mera moloken måltid har jag
knappast ätit, vare sig förr eller senare.
Tillbaka i
dialys. Nästa tillfälle blir i augusti! Att donatorn och hennes familj inte gav
upp! Skulle det bli tredje gången gillt? Allt besvär med att få deras tillvaro
att fungera med ledigheter, ersättare på jobbet och att ordna det bra för
barnen. Men donatorn höll ur.
En episod
under dialystiden. En midsommarafton var jag hungrig och törstig efter
dialysen. Min fru körde till hamburgerrestaurangen och jag propsade på att
själv gå in och handla. Men det dröjde. Jag kom ju inte ut med maten. Till sist
gick min fru in. Där på golvet låg jag avsvimmad och människor i köerna klev
över mig. Midsommarafton, en äldre och medtagen man, det kunde väl bara tolkas som
berusning? Min fru skrek till personalen: Ring efter en ambulans! Efter flera
uppmaningar hör hon hur en av ungdomarna ropar till en arbetsledare: Öh du, det är
någon som vill låna telefonen… Strax därefter kom ambulansen och det blev
återfärd till sjukhuset och dropp i massor. Jag var urlakad och uttorkad. Men
det redde upp sig. Men huvudvärk fick jag. Förmodligen väl i klass med den smärta som ryktet förtäljer att en rejäl baksmälla ger.
I augusti
blev det av. En extra dialys dagen innan operationen fick jag. Sedan satte det
hela igång. På uppvaket var jag snurrig. Och starkt påverkad av all
smärtlindring. Ändå lyckades jag hålla en ledsen medmänniska sällskap. Hon låg i sängen bredvid. Jag kunde hålla
henne i handen en stund och försökte prata lugnande. Väl tillbaka på
avdelningen sa jag att jag hade ”arbetat” en stund på uppvaket. Alla, min fru
och sköterskorna tog det för fria fantasier. Dagen därpå kom en blombukett till
mig med ett tackbrev för stödet där på uppvaket!
Donatorn med man klev in på mitt rum. Mannen rullade droppställningen. Donatorn sa allvarligt: Du Lasse, ska det vara något mer nu när de ändå håller på? En arm kanske?
Det var som
om man dragit undan slöjor och draperier. Tankarna höll ihop. Jag kunde höra och förstå vad människor sa. Meningar föll inte sönder i brottstycken. Under dialystiden hände det
att jag fullständigt tappade tråden. Förlorade mig i udda tankebanor, i
associationernas vindlingar. Nu hade jag blivit pånyttfödd. Det nya livet hade
börjat.
