Berättelsen om en njure 5

Dagen för den inplanerade transplantationen närmade sig. i december 1995 skulle det ske efter flera månaders slitsam dialys. Mitt blodtryck for upp och ner. Ännu värre var att klara vätskebalansen. Alla var hoppfulla och allt tycktes stämma. Donatorn hade ordnat ledigt för sig och sin make. Deras barn skulle få omvårdnad hos nära släktingar.

Alltid har jag varit för fackliga rättigheter. Jag har förstått värdet av att organisera mig. Men plötsligt blev det personligt. Det fanns ett pris att betala. Några dagar innan färden till Uppsala bröt en sjuksköterskestrejk ut. Inget blev av. Resa och operation ställdes in.

Besvikelsen var stor. När man äntligen samlat sig och funderat över hur det skulle bli sedan sattes transplantationen på schemat för april. Lång resa kan göras kort. I april åkte vi till Uppsala och skrev in oss. Sedan fick vi permission några timmar. På en av stadens gator stötte vi några timmar senare ihop med en ur teamet. Är ni kvar här ännu, sa personen och hejdade sig. Oj, nu sa jag visst för mycket. Snabbt tog vi oss till transplantationsavdelningen. Där kom beskedet att vi måste åka hem på grund av en maginfluensa som drabbat donatorns familj veckan innan. Vi tar inte risken. 

Hela sällskapet, donatorn och hennes man och jag och min fru, var hungriga och stannade ytterligare några timmar i Uppsala för att hinna få i oss något innan vi anträdde den sorgliga hemfärden. En tystare och mera moloken måltid har jag knappast ätit, vare sig förr eller senare.

Tillbaka i dialys. Nästa tillfälle blir i augusti! Att donatorn och hennes familj inte gav upp! Skulle det bli tredje gången gillt? Allt besvär med att få deras tillvaro att fungera med ledigheter, ersättare på jobbet och att ordna det bra för barnen. Men donatorn höll ur.

En episod under dialystiden. En midsommarafton var jag hungrig och törstig efter dialysen. Min fru körde till hamburgerrestaurangen och jag propsade på att själv gå in och handla. Men det dröjde. Jag kom ju inte ut med maten. Till sist gick min fru in. Där på golvet låg jag avsvimmad och människor i köerna klev över mig. Midsommarafton, en äldre och medtagen man, det kunde väl bara tolkas som berusning? Min fru skrek till personalen: Ring efter en ambulans! Efter flera uppmaningar hör hon hur en av ungdomarna ropar till en arbetsledare: Öh du, det är någon som vill låna telefonen… Strax därefter kom ambulansen och det blev återfärd till sjukhuset och dropp i massor. Jag var urlakad och uttorkad. Men det redde upp sig. Men huvudvärk fick jag. Förmodligen väl i klass med den smärta som ryktet förtäljer att en rejäl baksmälla ger.

I augusti blev det av. En extra dialys dagen innan operationen fick jag. Sedan satte det hela igång. På uppvaket var jag snurrig. Och starkt påverkad av all smärtlindring. Ändå lyckades jag hålla en ledsen medmänniska sällskap.  Hon låg i sängen bredvid. Jag kunde hålla henne i handen en stund och försökte prata lugnande. Väl tillbaka på avdelningen sa jag att jag hade ”arbetat” en stund på uppvaket. Alla, min fru och sköterskorna tog det för fria fantasier. Dagen därpå kom en blombukett till mig med ett tackbrev för stödet där på uppvaket!

Donatorn med man klev in på mitt rum. Mannen rullade droppställningen. Donatorn sa allvarligt: Du Lasse, ska det vara något mer nu när de ändå håller på? En arm kanske?

 

Det var som om man dragit undan slöjor och draperier. Tankarna höll ihop. Jag kunde höra och förstå vad människor sa. Meningar föll inte sönder i brottstycken. Under dialystiden hände det att jag fullständigt tappade tråden. Förlorade mig i udda tankebanor, i associationernas vindlingar. Nu hade jag blivit pånyttfödd. Det nya livet hade börjat.