Man går sina vägar. Samma varje dag. Först dit och sedan hit och därefter någon annan stans. Först badrummet, sedan köket och så hämtas morgontidningen. Sixten har sedan länge genomskådat dessa stereotypiska förflyttningar, men så är han också katt med ett sjätte sinne.
Han låtsas sacka efter i början, men på upploppet rusar han om så att grannarna lystrar - hör vi klappret av små fötter? Eller dunset av en visserligen smidig, men likafullt klumsen (klumpig - klumsig - klumsen) katt...
Sixten , the cat, hörde igår den märkliga uppläsningen som extratjänsten Read-speaker tillhandahöll. Han fnissade och höjde svansen spikrakt upp till hälsning. Detta handlade om honom. Men sedan började han trå och trä runt mina fötter. Till slut kunde jag inte tåla mig - vad vill du?
Sixten tittade förebrående på mig och jamade fram - du utnyttjar mig på det skamlösaste sätt för att föra fram dina egna åsikter. Viserligen är jag en innekatt, i sant dubbel bemärkelse, men det ger dig inte rätten att använda mig för att hävda dina kyrksamma ståndpunkter! En katt gillar inte att fungera som sköld eller bli manipulerad.
Men du gillade att gudstjänster som huvudregel hörde hemma i kyrkan, gjorde du inte det. Jag tittade strängt på katten som bara vred en aning på huvudet av ogillande.
Jo, det gjorde jag, men du behöver inte skjuta en katt framför dig om du nu promt vill föra fram dina åsikter.
Jag tittade nu lite urskuldande på Sixten och sa: men det är ju inte en katt som säger något. Alla tycks tiga av rädsla att få på skallen, på moppo.
Och hur många tror du läser din stillsamma blogg, undrade Sixten.
Ja, i alla fall 23 en dag och 42 en annan. Flera släktingar, försökte jag. Och den läses i Uppsala, Linköping, Visby och Washington.
Sixten verkade inte imponerad, han skorrade: och det tycker du är en lagom upplaga som gammal publicist? Jag teg.
Han strök sig mot mina vader, som för att blidka mig, och sa sedan aningen beskt: och du kan aldrig tiga särskilt länge. Du blir ju obekväm och otrevlig och ovald i all möjliga sammanhang.
Bortvald heter det, sa jag och svalde.
Han var obarmhärtig: du är som ett utgånget gammal mjölkpaket. Ditt bäst före datum tillhör en annan tidsålder. Gamla 68:or som byter fot finns det ingen marknad för. Ge upp, sa han.
Jag kontrade: det har jag ju gjort, jag försöker inte bli som Ivan Lendl i tennis.
Vem, sa Sixten.
Eller som Gunnar Nordahl i fotboll.
Vem, sa Sixten igen.
Eller som Roy Rogers...
Sixten suckade och såg mycket frågande ut.
Jag fortsatte: Och det här att inte få stöd för sin övertygelse och sina åsikter. Vad ska man med sådana sympatiyttringar till? Du gillar ju mig, försökte jag.
Igår ja, svarade Sixten och gick till sin vattenskål. Vill du verka modig och djärv så kryp inte bakom din gamla katt. Det båtar föga!
Konversationen var över.
