Skandal att inte tala med de religiösa rörelserna

När Olof Palme var statsminister var det en självklarhet för regeringen att träffa samfundsledarna inom Svenska ekumeniska nämnden. De bjöds till Harpsund för överläggningar och den ekumeniska rörelsen svarade med att bjuda in till Stiftsgården Stjärnholm. Mötet ägde rum i oktober 1984 och ärkebiskop Bertil Werkström stod som värd. Från regeringen medverkade också Lennart Bodström (jag vet för jag var både närvarande och arrangör). Bland de viktiga ämnen som avhandlades då var aktuella etiska frågor och man diskuterade de överlappande gränslinjerna för samhällets och trossamfundens ansvar och intressen.

Tidningen Dagen skriver att statsminister Fredrik Reinfeldt inte har tid att ta emot de religiösa ledarna i Sverige. Det är minst sagt märkligt i en tid då religionen, på gott och ont, spelar en allt mer betydande roll i samhällsutvecklingen. Det gäller både här hemma och globalt. Men på den punkten verkar regeringschefen inte hänga med.Åtminstone är det intrycket Reinfeldt ger när han vid minst två tillfällen har avspisat kristna, muslimska och judiska ledare som har begärt ett sammanträffande.

Det är ett förhållningssätt som rimmar illa med andra signaler om hur viktiga frivilligkrafterna är och kommer att bli inom vård och omsorg. Därtill finns det all anledning att stimulera dialog mellan religioner och samhällets oilka organ kring frågor om etik och ansvar. I Europa är 2008 ett mångfaldens och dialogens år.

På Europarådets tredje toppmöte, i Warszawa 2005, fastställdes att en s.k. interkulturell dialog, tillsammans med en politisk och interreligiös dialog, utgör en viktig del i att säkerställa tillvaratagandet av Europas mångfald. Toppmötet förband sig därmed att utöka dialogen såväl inom och mellan de europeiska länderna, som mellan Europa och dess grannregioner: södra Medelhavet, Mellanöstern och Centralasien.

Och Europakommissionen vill detsamma. År 2008 har lanserats av EU-kommissionen som det Europeiska året för interkulturell dialog. Nu har även den svenska regeringen tagit ett intressant initiativ, väl i linje med dessa aktiviteter, genom att öppna för en dialog om en förstärkt, gemensam värdegrund. Integrationsminister Nyamko Sabuni presenterade initiativet vid Folk och Försvars rikskonferens i januari 2008 och i artikel i Göteborgs-Posten. Så står det att läsa på ntg-tema asyl och integration i ett pressmeddelande från den 16/1.

Skälen hopar sig för statsminister Reinfelt att samtala med de religiösa grupperna. Allt annat vore en skandal!

Upp till försvar för hotade förband

Än en gång valsar vårt försvar runt i spalterna. Politikerna är arga på ÖB. ÖB tycks inte uppskatta den politiska linje som nuvarande regering har (en hållning han nog har delat med de senaste överbefälhavarna oavsett politisk färg på landets regering). Och nedläggningarna går vidare. Blir det en tumme till slut?

Försvaret kan spara utan att dra ner på verksamheten, hävdar Ragnar Hellstadius, f d teknisk direktör på Statens Järnvägar och Örjan Eriksson, f d divisionschef på Försvarets materialverk i Svenska Dagbladet. Och Göran Eriksson skriver i sin analys av läget att Under ÖB Håkan Syrén fortsätter budgetcirkusen i försvaret som förut. Syrén är inte den förste överbefälhavare som har en budget full av svarta hål. Försvarsmaktens budgetreträtt har pågått i många år, och den genomförs som alltid i något som liknar långsam panik.

Skälen är också de gamla vanliga. Politikerna vill inte stå för de omprioriteringar som följer av försvarsbesluten. Och försvaret orkar inte genomföra den självstympning som blir nödvändig. Det svenska officersöverskottet är fortfarande ett olöst problem, men efter att SvD hade avslöjat de nya sparplanerna utlovades besparingar också på Högkvarteret. Så långt Göran Eriksson.

Och Bo Pellnäs har påstått att försvarspolitikerna inte förstår eller struntar i försvarets betydelse i fredstid. Ett obemannat Gotland sänder också signaler till omvärlden menar han. Han skriver: Sverige borde omgående återföra militära förband till ön och sända en mycket tydlig signal till omvärlden. Ingen av Östersjöns rand­stater, varken Nato eller Ryssland, får tveka om att Sverige kommer att försvara sitt innehav av ön.

Svenskt förvar kanske har varit otidsenligt. Men i omstruktureringens spår och i förbandsnedläggelsens tid verkar man ha glömt det Bo Pellnäs påpekar. Och tänker man på arbetstillfällen är försvaret viktigt för de platser där man är etablerad. Varje uppvaktning de senaste åren för att få ha sina olika flottiljer och förband kvar har säkerligen handlat om betydelsen för det civila samhället som permanenta förband har.

Ett välförsvarat Gotland hade ett rejält tillskott av permanenta fastboende militärer med löner som kunde beskattas och därmed bidra till civil infrastruktur. De dynamiska effekterna på lokalt näringsliv var betydande. Gotland stod som samhälle mycket starkare när militären fanns på ön även om en del attraktiva områden var spärrade och förbjudna att beträda. Sverige var i alla fall säkrare. Bred närvaro av försvaret på många orter håller Sverige tryggare och mera levande. Enligt Svenskan handlar det nu om att 10 förband som ska läggas ner eller flyttas. Anledningen är skenande försvarskostnader och regeringens sparkrav. 15 september ska det stå klart vad som ska hända. Så upp till försvar för de förband som nu hotas!

De som diskuteras nu är: Pansarregementet P7 i Revinge utanför Lund och luftvärnsregementet Lv6 i Halmstad. Specialförbanden vid K3 i Karlsborg och Jägarutbildningen i Arvidsjaur. Även F21 i Luleå är aktuellt för nedläggning, skriver SvD.