Kyrkogårdarna ska lysa av tända lyktor. Våra gravar förser vi inte med elslingor och glödlampor i regnbågens färger. Vi tänder helst levande ljus för våra döda. Ljusen som flimrar i natten påminner om det eviga ljus som lyser för våra döda. Vi sänder uppståndelsesignalen: ljuset (Jesus säger: Jag är världens ljus) segrar över mörkret, livet över döden.
På kort tid har seden att smycka våra dödas gravar inför vintern fått sin tyngdpunkt i allhelgonahelgen. Kyrkogården, denna stad av döda, lyser då som en fyrbåk i natten. De dödas vilorum, som människor skytt om natten, förvandlas till mötesplats. Vore det inte för vårt kalla klimat skulle vi snart ta nästa steg. Vi skulle stanna länge på kyrkogården. Men i allhelgona på våra breddgrader är det inte så tilltalande att ta med en matkorg till gravarna, som våra ortodoxa vänner kan göra i sydligare länder, och så i en synlig måltid räkna in de döda i vår gemenskap.
Det är inte fel att tända ljus också för sin egen skull. Bara att se det tända ljuset tycks värma åtminstone min ofta frusna själ. Dessutom: vårt sorgemörker behöver ljus, allt ljus det kan få. Det lyser för alla goda minnen. Och tårar måste få blandas med leenden och skratt. När sorgen är ny ter det sig oftast helt omöjligt – men på sikt vet vi att det kan bli så. Minns du när han... Så roligt det var när hon... Så fint vi hade det...
Slutorden får Ylva Eggehorn som i psalm 256 ger ord mitt i sorgen: Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd. I sanden finns det spår.
