När övertygelsen är stark kan man hävda den med eftertryck. Så här är det, så här ska det bli! Om det visar sig vara fel och inte alls stämma, har man (jag) då farit med osanning? På ett sätt...
Så här var det. I torsdags skulle jag ha besökt hudmottagningen för att småoperera huvudet där mitt vacklande immunförsvar inte klarar av att hålla basaliom och annat stången. Dessa små utväxter behöver antingen frysas, skrapas eller skäras bort. När jag kom in i ankomsthallen (!) i det relativt nybyggda H-huset på Universitetssjukhuset i Örebro stegade jag fram till självincheckningen. På skärmen meddelades att jag måste gå till kassan. Väl där letade och letade damen efter mig i sin dator. Hon skakde på huvudet och efter en lång stund nickade hon.
Du, sa hon. Idag är det den 26 oktober. Sedan en lång konstpaus. Strängt kom det sedan: Du ska vara här om en månad, i november! Inte vet jag hur jag krumbuktade mig för att be om ursäkt för min fadäs, men efter hon stund log hon och verkade ha glömt vilket besvär hon haft för att alls hitta mig.
I mitt inlägg Fullbokad vecka påstod jag självsäkert vad som skulle hända den där torsdagen - och hade helfel. Ett ljug i det mindre formatet eftersom jag inte visste bättre. Hur det hade gått till? Min kära fru Margareta, Maggan kallad, hade öppnat kallelsen och kommenterat: ska du inte få en enda dag ledig den där veckan?! Därmed var saken klar. Torsdagen låg i den redan ganska fullbokade veckan. Det enda jag sedan kollade på kallelsen var tiden, dumt nog. Tillit kallas det, men blev en påminnelse om att det nog är nödvändigt att ha koll alldeles själv. Ansvaret kan inte skjutas över på andra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar