Känslor kan låsa sig, sägs det. Någon påstås fastna i sin sorg, besvikelse eller bitterhet. Kan det bli så att känslorna förblir under tiden som allt annat förändras? Om en känsla, t ex av sorg och saknad, blir tillräckligt stark och djup så kan det fungera som en bassäng av vatten man dyker ner i. Vattnet verkar bestå trots att dagarna blir olika. Men en chimär lika fullt.
Första sommaren utan katt är det för oss på ett drygt decennium. Ingen fyrbent liten pälsvarelse att ta hänsyn till och interagera med. Inga hälsningar vid dörren med välkomnande rullningar. Ingen katt som kommer smygande och lägger sig tätt intill. Men inte heller oro vid sjukdom och färder till veterinärer. Ingen överhettning de varmaste dagarna. Någon enstaka gång hugger saknaden till. Tomrummet och frånvaron stör det som faktiskt är. Katten som inte är lever märkligt kvar i minne och känsla.
Oförändrat är det inte. Nu ler jag oftare än jag blir bestört. Saknaden är mera vemod. Det vi hade, har varit och tillhör nu minnet och det förgångna. Så bra och fint det var. Nu gäller det att vara här i det som är nu och beredd på det som komma skall.
