Uppsala Nya Tidning (UNT) har noterat den lågmält dramatiska förändring som pågår i Svenska Kyrkan. Man skriver i dagens tidning: Prästgårdar är ett ekonomiskt problem för många församlingar. Prästerna vill inte bo där och bostäderna orsakar höga driftskostnader. Ett 40-tal fastigheter i Uppsala stift har upphört som tjänstebostäder på 2000-talet.
Rasbo prästgård, Tensta prästgård och Forsbacka prästbostad. Det är några av de tjänstebostäder som kyrkorna avvecklat eller sålt på senare tid i Uppsalatrakten. Bakom försäljningarna finns det både ekonomiska och praktiska skäl: Det är inte lika populärt för 2000-talets präster att bo i en gammal gård med dålig ventilation och uppvärmning. Dessutom kostar det pengar att underhålla bostäderna som kan vara flera hundra år gamla.
I samma artikel uttalar sig en företrädare för Uppsala kyrkliga samfällighet, Peter Berglund. Han tror för sin del att det gamla kravet på att en präst skulle bo på prästgården hör till svunna tider.
- Man lyckas inte anställa folk på den grunden. Det ses inte som självklart längre för prästen att bo på prästgården. Då blir man en offentlig person i det privata och folk ser hur man sköter trädgården.
Och Sveriges Radio berättar om Bettna i Sörmland där kyrkoherden valt att inte bo i prästgård. Hon säger att det är väl en del av utvecklingen. Det finns ju församlingshem idag och där kan man bjuda in större sällskap.
På norra Öland finns det bara två prästgårdar kvar berättar Östran. Liknande berättelser har funnits och finns i andra tidningar: Bohuslänningen, Svenska Dagbladet, VLT och Dagen.
Allt började med att Kyrkans Tidning publicerade en intressant undersökning om prästgårdar och kyrkans tjänstebostäder. Man berättade bland annat: Sedan millennieskiftet har antalet tjänstebostäder inom kyrkan mer än halverats. I dag finns 588 kvar. Hur många av dessa prästgårdar som också avyttrats vet ingen eftersom ett centralt kyrkligt fastighetsregister saknas. I många fall kan församlingen hyra ut sin prästgård, eller använda den som församlingshem i stället för tjänstebostad.
En enkät som Kyrkans Tidning genomfört bland 238 församlingar och samfälligheter visar dock att prästgårdsförsäljningarna är mycket vanliga. Hälften av enheterna hade sålt en eller flera av sina fastigheter sedan millennieskiftet, och absolut vanligast var att sälja just prästgården. Andelen församlingar som helt saknar prästgårdsfastighet har fördubblats på drygt sju år och motsvarar i dag tre av tio i enkäten.
En av enheterna konstaterar exempelvis att fyra av de elva prästgårdar man ägde före år 2000 har sålts, och att kvarvarande sju ska säljas så snart kyrkoherdarna slutar eller går i pension. ”Vi har inte råd med denna lyx på 2000-talet”, skriver man i en kommentar.
Den ursprungliga nyheten i Kyrkans Tidning intresserade Tidningarnas telegrambyrå – TT. Och artikeln gav upphov till en TT-notis. Ambitiösa redaktioner gjorde en egen ”grej” av nyheten. Andra mindre ambitiösa lärt bara återge TT:s material.
Den mer nyfikne läsaren kan konstatera att nästan ingen artikel diskuterar konsekvenserna av denna galopperande utförsäljning för kyrkolivet. I många fall innebär det ju att prästen (oftast kyrkoherden) ordnar sitt eget boende. I moderna tider tycker många att det är så det ska vara. Prästens familj vill inte vara så offentlig som boendet i prästgården kan anses vara.
Men det har på många håll betytt en ytterligare professionalisering och avpersonifiering (om ordet tillåts i detta sammanhang). Många bor helt enkelt inte längre i ”sina” församlingar. Man får svårare att delta i församlingens liv så som det levs när prästen inte är i tjänst.
Många kan inte gå i gudstjänst när de är lediga i sin församling. I bästa fall försöker de vara med ändå. I näst bästa fall har de sitt gudstjänstliv någon annan stans. Och ibland blir det lite si och så.
Kollegor, andra medarbetare och den gudstjänstfirande församlingen får ett religiöst proffs som chef och ledare. Men det traditionella ledarskap som betydde att prästen levde med, var där och deltog i församlingen både vardag och helgdag upphör. Det känns egendomligt att ingen vill ta upp ett samtal om dessa konsekvenser av utförsäljningarna och avyttrandet av prästgårdar och tjänstebostäder. Jag vill inte peka finger och skuldbelägga dem som valt eller tvingats att bo på annat sätt. Men utvecklingen sker ju inte enbart av sig själv. Det finns faktorer som driver på. Och vi kan välja att säga nej till detta. Både för förlusten av gamla kulturmiljöers skull och beroende på följderna för församlingslivet.
När prästen inte längre bor i församlingen – var bor han eller hon då? Ibland ganska långt bort. Till och med långpendling förekommer. Alla kan räkna ut vad det betyder för närvaron vid andra tillfällen än då man är i tjänst. Om de kortsiktiga ekonomiska vinster församlingarna vill inhösta får sådana konsekvenser – är det värt det? Förutsåg man utvecklingen, eller blev man först i efterhand medveten om dessa konsekvenser? När inte pastor loci länge bor i sin egen församling – och deltagandet blir uttunnat. Vilka signaler sänder det?
Andra bloggar om: Prästgård, Utförsäljning, Tjänstebostad, Präst, Pastor loci, Gudstjänst
