Detta år kan bli annorlunda. Det beror i allra högsta grad på mig själv. Att tillåta sig bli jagad av alla uppgifter ger en inre oro. Men - även i de många uppgifternas land kan man finna punkter av vila och koncentration. Genom att boka nya möten med allt längre intervall. Ha tid. Gott om tid. Så att inte allting komprimeras och mångdubblar stressen.
Ingen tjänar på att vi får så bråttom med förändringar att vi inte får tid att i lugn och ro tala igenom saker och ting. Så nu när jag tittar i min kalender blir det en nödvändig insats att maka på det som klumpar ihop sig. Min insats får bli för stillhet och ro. Ett förhållningssätt som inte ger utrymme att springa mellan möten, som förhindrar att gång på gång hugga tankar i luften.
Men det är klart att bara glesare möten inte ställer tillrätta det jagade sinnets hastiga tempo. Att vara stressad är något helt annat än att vara. Bara vara. Inför det som går utöver mig själv. Stunder av varande i kontemplation och bön utan driv och riktning kanske är det viktigaste jag kan åstadkomma den närmaste tiden. Och ta emot som gyllene ögonblick. Och då måste jag inte genast ha en åsikt om allt som rör sig.
