Detta år kan bli annorlunda. Det beror i allra högsta grad på mig själv. Att tillåta sig bli jagad av alla uppgifter ger en inre oro. Men - även i de många uppgifternas land kan man finna punkter av vila och koncentration. Genom att boka nya möten med allt längre intervall. Ha tid. Gott om tid. Så att inte allting komprimeras och mångdubblar stressen.
Ingen tjänar på att vi får så bråttom med förändringar att vi inte får tid att i lugn och ro tala igenom saker och ting. Så nu när jag tittar i min kalender blir det en nödvändig insats att maka på det som klumpar ihop sig. Min insats får bli för stillhet och ro. Ett förhållningssätt som inte ger utrymme att springa mellan möten, som förhindrar att gång på gång hugga tankar i luften.
Men det är klart att bara glesare möten inte ställer tillrätta det jagade sinnets hastiga tempo. Att vara stressad är något helt annat än att vara. Bara vara. Inför det som går utöver mig själv. Stunder av varande i kontemplation och bön utan driv och riktning kanske är det viktigaste jag kan åstadkomma den närmaste tiden. Och ta emot som gyllene ögonblick. Och då måste jag inte genast ha en åsikt om allt som rör sig.
Att vara pensionär borde kansdke innebära mer tid för saker och ting. Men jag upplever det inte riktigt så, därför tar jag till mig dina tankar i min pensionärskuvös.
SvaraRaderaBodil Jönsson myntade ordet "ställtid":
"Ställtid är den tid det tar att ställa i ordning, ställa till rätta så att man sedan kan börja göra något.", skriver Bodil Jönsson. Alltså, innan du kan tillgodogöra dig allt du läst i din tentabok och skriva ner en klurig rapport måste du helt enkelt smälta det först. Och kanske skura toaletten, spela dataspel eller något annat medan du gör det. Lätta eller roliga saker har kort eller ingen ställtid, tråkiga eller svåra saker har lång. Oj, där försvann mitt dåliga samvete fortare än blixten.
Kanske är det så vi ska se på tiden...