Att sitta sig till stillhet

Öva sin känslighet för det som ligger bortom sinnenas vanliga perception - är det möjligt? Ska man tro många olika andliga traditioners övningar så är det inte bara möjligt utan nödvändigt. Ett värn mot att världen ockuperar sinnena. Omvärlden så som den ter sig vid första ögonkastet är inte omedelbart fattbar den heller. Vi behöver förförståelse, begrepp och mönster såväl som perspektiv. Till trons förförståelse är att allt finns till genom Gud och i Gud. Men världens och egen ondska skulle ju då "smitta" och på något sätt upphäva Guds godhet. Ändå tröstar det att föreställa sig Gud som omslutande allt. Det kans säkert vara så utan att allt har Gud som svar. Ondskefrågan brukar ju teologin parera genom att hänvisa till den fria viljans förmåga till att göra ont och fördärva det goda. För min egen del behöver jag öva att bli stilla. Allt rusar bara på. Att bara sitta sig till stillhet och återvinna andningens frigörande verkan öppnar inre slussar. Tanken får frihet från allt tyckande för en stund. Värdeomdömen sjunker undan. Och närvaron uppfyller mig. Tacksamhet. Kontemplation, objektslös meditation eller bön? Javisst.

Om Svenska kyrkan inte vårdar sig om detta arv blir den snart hemlös. Den drabbas av föreställningar om att vi förfogar över arvet. Att vi kan lägga till och dra ifrån det som passar oss eller en nödtorftig majoritet. Tidsandan är en trolös kamrat. Den öser inte ur de källor av levande vatten som vi från första början erbjudits.

Inre sekularisering lever av att våra egna behov, ibland förklädda till omsorg om andra, avgör vad som går an. Vi uttrycker oss själva, allt mer glömska om lyssnadets, lärandets, efterföljelsens och övningens väg. Pilgrimsvandringens led är inte utstakad av oss.

Vara stressad eller bara vara

Detta år kan bli annorlunda. Det beror i allra högsta grad på mig själv. Att tillåta sig bli jagad av alla uppgifter ger en inre oro. Men - även i de många uppgifternas land kan man finna punkter av vila och koncentration. Genom att boka nya möten med allt längre intervall. Ha tid. Gott om tid. Så att inte allting komprimeras och mångdubblar stressen.

Ingen tjänar på att vi får så bråttom med förändringar att vi inte får tid att i lugn och ro tala igenom saker och ting. Så nu när jag tittar i min kalender blir det en nödvändig insats att maka på det som klumpar ihop sig. Min insats får bli för stillhet och ro. Ett förhållningssätt som inte ger utrymme att springa mellan möten, som förhindrar att gång på gång hugga tankar i luften.

Men det är klart att bara glesare möten inte ställer tillrätta det jagade sinnets hastiga tempo. Att vara stressad är något helt annat än att vara. Bara vara. Inför det som går utöver mig själv. Stunder av varande i kontemplation och bön utan driv och riktning kanske är det viktigaste jag kan åstadkomma den närmaste tiden. Och ta emot som gyllene ögonblick. Och då måste jag inte genast ha en åsikt om allt som rör sig.