Är det du som är snäll? Kvinnan i den vinröda jackan hade ställt sig rakt framför en gammal man med käpp. Han befann sig i entréhallen på det stora sjukhuset. Uppenbarligen väntade han på någon. Eller något. Hon frågade en gång till, är det du som är snäll? Han log tveksamt och sa, ibland är jag snäll. Då vände hon sig bort. Svaret var uppenbarligen inte det hon ville höra. Men snart hade hon hittat någon ny väntande person att fråga. Det är inte du som är snäll? Än en gång ett försiktigt leende hos den tillfrågade. Det kan väl hända, kom svaret. Men det var inte heller vad hon ville höra.
När jag var på väg ut från sjukhuset, genom de stora svängdörrarna, följde hon efter mig. Och frågade mig bakom min rygg, är det du som är snäll? En sådan envis person. Jag tänkte att en dylik överrumplande samvetsfråga vill man ju inte svara på inför främlingar. Vilken egendomligt undersökande fråga att ställa. Men så bra att tvingas fundera över. Hur är jag som person? Några sekunder grubblade jag. Är jag snäll? Dumsnäll, så där som kristna ibland försöker vara? Eller är jag en elak typ? Som ger mig på försvarslösa medmänniskor, t ex kristna bröder och systrar, som tagit mod till sig och uttryckt en obekväm åsikt?
Jag vände mig mot henne och svarade efter det korta dröjsmålet, precis när vi kommit ut ur svängdörrarna. Frågar du mig är jag nog inte särskilt snäll. Inte idag, sa jag med ett leende. Hon log mot mig också. Innan hon gick fram till en tom taxibil. Hon tvekade. Jag letar efter någon som beställt en taxi, sa hon. Och log igen. Snäll skulle han heta.
