Vad betyder påståendet att Gud alltid är större vid betraktande
av utsagor om Gud? Särskilt om påståendena om Gud kritiseras för att vara
luddiga, otillräckliga eller inte godtagbara ur den kristna bekännelsens
synvinkel? Innebär påståendet om denna Guds ständiga utsträckning bortom
formuleringar och positionsbestämningar att ingen längre kan säga något om Gud?
Och att trosformuleringar som har traderats genom historien därmed blir
obsoleta och icke användbara?
Förlorar trons termer relevans bara för att de här och där fallit
ur bruk? Naturligtvis inte.
Måste trosspråket överges för att man ska återvinna dessa
egentliga betydelser genom nya och andra termer? Absolut inte, även om försöken
att uttrycka den kristna tron med andra ord alltid kommer att behövas. Om inte
annat som en förgård till trons språk.
Om människor inte längre känner att synd och skuld har med
dem att göra – ska kyrkan då radera ut de gamla orden? Icke! Hela försoningsläran förutsätter att något hos människan behöver försonas och gottgöras.
Jag frågar eftersom debatten böljar. Senast trädde Caroline
Krook i Sveriges Radio ut till försvar för dem som frågats ut inför valet av ärkebiskop. Hennes
främsta bidrag var just ståndpunkten att Gud är större. Än vad då måste man
fråga. Påståendet att Gud är större kan ge fritt fram för vilka föreställningar
som helst. Gud är större kan relativisera ärkebiskopkandidaternas svar. Vad de
sagt spelar då inte så stor roll. Eftersom mer alltid är mer. Större är större. Människans försök
att förstå och fånga något av Gud är och förblir fåfängt. Men Gud är större kan
även innebära att Gud är större än något luddigt, subjektivt och
tidsandepräglat. Särskilt om det någon sagt inte kommer i närheten av att
vara rimliga föreställningar om Gud och Jesus Kristus. Då skulle man kunna säga
Gud är större – kolla bara Luthers Romarbrevskommentar!
Hallå! En kristen kyrka har en kristen bekännelse, förankrad i Guds ord och i traditionen, med ganska
precisa föreställningar och uppfattningar. Det betyder aldrig att kyrkan tror sig förfoga över tillräcklig och slutgiltig kunskap om Gud eller att man har hela sanningen. Men genom Guds uppenbarelse har kyrkan nödvändig kunskap. Om kyrkans övertygelser och
ställningstaganden ifrågasätts, relativiseras och överges av ledande kyrkliga personer för att de anser att bekännelsen,
tron och dogmerna passar dåligt i tiden - överger de då inte sitt uppdrag att
vara kyrkans och det heliga Gudsordets tjänare?! Jag bara undrar. Finns det inga apologeter i
kyrkan längre?
Den i samtidens Svenska kyrka så illa ansedda katolska
kyrkan har ett omfattande och seriöst teologiskt arbete kring kyrkans tro och
bekännelse. Man behöver bara stifta bekantskap med den katolska kyrkans katekeser
för att förstå hur viktigt den kyrkan anser att det är att kunna redogöra för
vad kyrkan tror och bekänner. Skulle dessa formuleringar orimligförklaras bara
för att man kan säga att Gud är större? Jag
föredrar i så fall att Gud är större än en kyrkas väl genomtänkta, tydliga och
i historien och traditionen väl förankrade föreställningar än att Gud är större
än frontförkortningar och svajiga luddigheter.
Ps Ämnet blir inte mindre spännande av att Lundabiskopen valt orden Gud är större från 1 Johannesbrevet 3:18-20 som sitt valspråk. Ds
Ps Ämnet blir inte mindre spännande av att Lundabiskopen valt orden Gud är större från 1 Johannesbrevet 3:18-20 som sitt valspråk. Ds