Social distansering fortsätter oförtrutet. Vi sitter metervis ifrån varandra men så pass nära att vi kan höra det som sägs. Alltid något i avståndets tid.
Kommer att tänka på att så här distanserad har jag inte varit sedan spädbarnsåldern. Inte socialt, utan kyrkligt. Då bars jag till en kyrka vid enstaka tillfällen tills jag blev inskriven i söndagsskolan. Den kyrkliga distanseringen gör att det blivit mycket svårare att diskutera och debattera kyrkan. Delaktigheten förtvinar liksom av sig själv. Engagemanget finns kvar och fromheten, men man är som en övergiven tårtbit där grädden börjar stelna. Inte särskilt lyckosamt eller gott.
Förnyelsen kommer nog vare sig vi vill eller inte. Man får bara hoppas och önska att den medför en omvärdering av den egna historien. Gustav Vasa som har ett eget kor i Uppsala domkyrka var inget föredöme utan en despot och diktator. Hans roll i reformationen har genom historien blivit överdriven och skönmålad när den som drivkraft hade lusten att få akt över kyrkan, hennes sociala kapital och hennes egendomar. Rättegången mot Laurentius André och Olaus Petri är ett exempel på hans maktlystnad. Historisk distansering kunde vi gott få mera av...
