Ärkebiskopens adjunkt, en flykt?

Nog står jag fast, är uthållig och flyr inte. Så ser min självbild ut. Men när jag tänker efter vet jag att det inte alltid är så. Efter att ha varit kyrkoherde i Längbro församling i ca 8 år blev ett av våra barn, Patricio, svårt sjuk. Han avled efter 10-12 dagar och då på Neurointensiven i Uppsala. Då blev det ästan outhärdligt att fortsätt verka som herde i församlingen eftersom allt där påminde om honom. Han hade varit med i Kyrkans Ungdom och ofta gått i gudstjänsterna där. Så jag begärde och fick tjänstledigt för studier och blev antagen till högre seminariet i Missionsvetenskap i Uppsala.

Under tjänstedighetsperioden blev jag kallad till Gunnar Weman, just utnämnd till ärkebiskop. Efter samråd i familjen och noga övervägande tackade jag ja att bli Wemans adjunkt och kanslichef. Det senare kommunicerade han inte till övrig personal, där det redan fanns en person som uppfattade sig som kanslichef, varför situation ganska länge blev en smula rörig.

Beslutet att bryta upp från de fantastiska åren i Längbro församling med ett sjudande gudstjänstliv och ett ofattbart vitalt musikliv, under ledning av Inga och Lennart Spångberg, var inte alldeles lätt. På ett sätt blev det ändå en flykt i sorgens tecken. Att bryta upp till ett helt nytt arbete i en stad där jag inte ens hade en lägenhet föreställde jag mig som en öppning att kunna fokusera på annat än förlust och saknad. En möjlighet att göra en insats i ett nytt kyrkligt sammanhang.

Gunnar Weman blev nog aldrig riktigt nöjd med mig eftersom han kom mycket tidigare till jobbet och gick hem betydligt senare än vad jag gjorde. Hans förväntningar överskred ofta mina möjligheter och förmågor. Kanske blev det så också för att det blev krångligt tidigt i hans debut som ärkebiskop i kyrkomötet. Som hans adjunkt fick jag omedelbart begära hjälp av min företrädare, Ragnar Persenius, och flera andra, t.ex generalsekreteraren i kyrkan, Sören Ekström, för att få ordning på den uppblossande situationen. Weman uppskattade inte heller råden han fick, men följde dem motvilligt.

Efter ungefär tio månader hos ärkebiskop Weman blev jag rekryterad till chefredaktör för Kyrkans Tidning. Weman var glad för möjligheten att få en ny adjunkt och kanslichef. Klas Hansson tog över uppgiften med den äran! I pressen utmålades jag som ärkebiskopens handplockade marionett för att övervaka och få kontroll över Kyrkans tidning. Jag stannade på redaktionen mellan år 1994 och 1999. Under den perioden hann jag med att bli dialyspatient och bli transplanterad (1996). Tänk så det kan bli. Och jag stod inte kvar utan bytte arbetsplats med ny inriktning än en gång. Dock mera erfaren och med mängder av nyttiga lärdomar och kunskaper med i bagaget!