Nog dyker sportsändningarna upp i de flesta hem. Radio eller TV är flitigt ifärd med att göra sporterna till något oundvikligt. I vilket medium man tar del av idrott och sport har intervjuerna av utövare, spelare och ledare en given plats. Den obligatoriska frågan ställs: hur känns det?
På senare tid har en annan fråga blivit lika frekvent: vad tar ni med er från matchen, loppet eller tävlingen? Ja, vad tar de med sig? Och hur gör de det? Maler in i huvudet att kortpassningsspelet var lyckosamt? Lägger insikterna i trunkar som förvaltarna får ta hand om?
I nya matcher då det är på väg att gå illa gäller det att hitta det där man tog med sig. Var sjutton la vi det där kortpassninsspelet? Känslan av framgång vem fick hand om den? Var är den? Förresten, kommer någon ihåg vad vi tog med oss? Och var vi la det där, vad det nu var...
Nu väntar spridningseffekten av den numera så populära frågan: vad tar ni med er? Efter partiledardebatterna tar partierna med sig, vaddå? Att dom andra aldrig svarar på några frågor. Att motståndarna inte bara är dumma, de har fel också. Hur väljarna kan rösta på dem och deras undanflykter är en gåta. Vi var bra på det mesta. Och självfallet är det medias fel att våra siffror inte är på topp, det tar vi med oss.
På Arlanda fungerar frågan sämre. Badkläder, ett par ombyten och en deckare. Pass och vaccinationsintyg. Antikroppar. Eller dator och papper, telefon och kostymer.
Från bloggskrivandet, vad tar du med dig? Att bloggläsning har för dålig smittspridning. Och att inget ämne slår mode, matlagning och skvaller. Kolla influencerna, de låter som influensa och sprider sig till miljoner. Så mode, matlagning och skvaller - det tänker jag ta med mig!
