Acklamation och trosbekännelse

Acklamation är ett märkligt ord, ett ord att lägga märke till. "Bifallsrop (af en församling)" står det i SAOB, Svenska Akademiens Ordbok. Det har med sammstämmiga och enhälliga beslut. Rösten får visa att man stämmer in. Visserligen stämmer dåligt med ordspråket: Den som tiger samtycker. I så fall skulle både som ropar acklamatoriskt och de som tiger förmodats vara eniga.

Det finns många situationer då tigandet inte alls måste förstås som ett instämmande. Det är bara att tänka på tvånget i psykvården där det knappast räcker att tiga, än mindre att protestera. I övergreppssituationer kan tystnaden bero på skräck och förtvivlan, därför håller inte ordspråket.

Acklamation under pandemin blev ibland i nätsammanträden utbytt mot att alla som teg hade beslutat. Jag tolkar tystnaden som att förslaget bifallits, kunde en stiftsfullmäktigeordförande få ur sig. Ett slags andäktig acklamation?

I gudstjänstens sammanhang ljuder trosbekännelsen, både den apostoliska och den nicaenska. Det är inte ovanligt att både präster och lekfolk uttalar sig om sina svårigheter att "läsa med" i olika delar av bekännelsen. Det kan gälla jungfrufödelsen, "född av jungfru Maria", treenigheten, "och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen", eller Kristi uppståndelse, "som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna". Tveksamhet och tvivel må ibland vara hänt, men avståndstagande kan betyda stor distansering och förnekelse.

En lösning kan vara att frimodigt läsa med och låta acklamationen lägga grunden för den kommande och möjliga tron. Acklamation är det likafullt. Att läsa med och braska åt sig (härtill är jag nödd och tvungen) ett personligt undantag blir också egendomligt och ganska stötande. Men det markerar skiftet från församlingens och kyrkans gemensamma tro till mitt och jagets tyckanden och ställningstaganden. Personens upplevelser, känslor och tyckanden verkar ha fått företräde framför kyrkans apostoliska tro. Om något i bekännelsen verkar skorra kan en möjlighet förstås vara att låta andras tro bära mig(!) Det går också att tystna och tiga (och betona sin egen övertygelse att inte samtycka).

Men, i kyrkan behöver inte alltid nuet vara totalt tvingande och betyda allt. Där möts "det som har varit, är, och skall komma". Även från framtiden kommer Kristus oss, i vår svaghet, till mötes...

"Hygglig prick"-kristendom

Vardagskristendom kan inte existera utan söndagskristendom! Tanken att var och en av oss kan vara kristen på sitt eget sätt låter inbjudande. Det är bara att sätta igång med att vara kristen, på sitt sätt. Visserligen är det sant att vad som döljer sig i hjärtats djup vet bara vår Herre. Men det finns naturligtvis en uppfordrande poäng med att redan de första kristna regelbundet och uthålligt samlades för bön och brödsbrytelse. Gemenskapen runt Ordet och sakramenten var den plats där mötet med Jesus Kristus och hans försoning äger rum. Brödet som vi delar stärker oss och håller oss samman. "Så är vi fastän många, en enda kropp..."

En välkänd och riktigt uppskattad författare gjorde ett nummer av sin kristna tro. Det visade sig dock vara en hemsnickrad variant där Kristi död för våra synders skull och uppståndelsen på tredje dagen elegant hade plockats bort. En var sin egen Mästare (byggmästare, alltså). Så vad återstod då av den kristna tron? Det som alltför många idag tror är trons bärande bjälke: människors lika värde och att människan ska/måste försöka vara en hygglig prick.

Tänk så det är

Människor kan faktiskt lämna Dig, men Din Gud överger Dig inte. Ett budskap som kan tyckas antikverat, dvs förgånget och föråldrat. Dock när man ligger där i sjukhussängen, natt efter natt, så kommer tankarna på utgången smygande. Om jag är så här sjuk, hur kommer det sig då att jag lever? Mina sköterskor har inte dykt upp i nunnedok, men likafullt har de ofta varit änglar sända från himlen. Trötta, ibland ledsna, slitna, men ändå har de burit hopp och förtröstan. Tänk så det är!

 

Mer gemenskap i Strängnäs stift

 Stiftsgemenskap låter som något väldigt fint. En gemenskap andas samhörighet, delande, något som binder människor samman inom en familj, en förening eller inom en organisation som ett stift. Men hur bevaras och förstärks en sådan gemenskap? Genom att människor inom familjen etc ses och umgås. I längden lever en sådan gemenskap stark av att man delar liv med varandra.

I Strängnäs stift fanns för länge sedan en fortbildning som genomfördes som prästkurser, oftast på stiftsgården Stjärnholm. Prästerskapet möttes alltså inte bara i kontrakt eller på prästmöten utan även inom stiftets kursverksamhet. För prästernas sammanhållning och stiftskänsla var det viktigt. Även andra kategorier av anställda hade ibland tillgång till liknande kurser. Numera är präster och diakoner ofta samlade på stiftsnivå eftersom biskop och domkapitel har ett särskilt ansvar för människorna inom vigningstjänsten. Sådana verkliga mötesplatser behövs också för vanligt församlingsfolk.

Stiftet ger ut en tidning som heter Portalen. Namnet tillkom när det även fanns portaler på internet (och inte bara i kyrkor). Förr erbjöd stiftet också en regelbunden sistasida i Kyrkans tidning. Den är numera puts väck. Även stiftsboken som publicerades varje år, Till Hembygden hette den, har försvunnit. Boken fungerade som en stiftskrönika över det gångna året och med rejäla nedslag här och där genom specialartiklar. På det sättet var man i stiftet ganska välinformerad om vad som hände på olika platser och i olika församlingar och pastorat. När årgångarna las till varandra gav det naturligtvis människor i stiftet kännedom en den gemensamma utvecklingen och historien. Numera är historielösheten stark eftersom dokumentationen och berättelserna sinar. 

De som styr och bestämmer upplever det förmodligen inte lika starkt eftersom de regelbundet möts i olika beslutandeförsamlingar som t.ex. stiftsfullmäktige och stiftsstyrelse. Visst finns det ett stiftsmöte som drar ihop människor från stiftets olika hörn, men dit kan inte alla åka... Det är viktigt att minnas att inte bara präster och diakoner eller andra anställda utgör majoriteten av de i stiftet engagerade och intresserade. Stiftet är visserligen ett eget pastoralt område men består i huvudsak av församlingar och pastorat vars medlemmar också förtjänar att få sin stiftssamhörighet underbyggd och förstärkt

Tänker man seriöst på stiftsgemenskapen i Strängnäs stift så borde den underhållas mer och på fler sätt. En enkel åtgärd vore att upprätta stiftssidan i Kyrkans tidning och att på nytt och årligen ge ut en stiftsbok. Särskilt för oss som har svårt att resa och som inte längre så enkelt kan delta i kurser och möten, men ändå är livligt intresserade av att kunna följa med i vad som händer och sker, vore det viktigt att underhålla samhörigheten i bild och skrift! Även publikationer utgör en omistlig mötesplats!

I Örebro för ett antal år sedan behövde gemenskapen församlingarna emellan stärkas. Då togs initiativ till att församlingars arbetslag besökte varandra för att dela erfarenheter. Dessutom sammanlystes några gudstjänster för att försöka uppmuntra gemenskap över församlingsgränserna. En gemensam publikation kom till, först som bilaga i Kyrkans tidning och sedan som en egen produkt. Förståelsen för varandras olikheter växte, så vitt jag vet. Även gemensam fortbildning av de förtroendevalda kom då till och bestod bland annat av besök i församlingar och med goda föredrag på programmet. 

Strängnäs stift kan behöva ta tag i frågan om samhörighet i stiftet utifrån deras intresse, de som inte har möten, kurser och konferenser inom nära räckhåll. Vi är faktiskt viktiga länkar i det som ska vara en stiftsgemenskap!

Lättkränktheten är monumental

Här möter Sverige Turkiet? Uppvaktar med trevligt beteende och ursäkter (?) för att vår demokrati saknar maktmedel. I en demokrati kan man inte göra det man kan i Turkiet för att förtrycka minoriteter och ge sig på minsta lilla kommentar om maktahavare, t ex som Erdogan. Den fria pressen är satt under förmynderi. Meningsmotsåndare görs till politiska fångar. Turkiets formella demokratikostym visar sig alltmer innehålla autokratiska drag. Den sjukliga rädslan för ironi, parodi och humor leder till fängelsedomar. Så sopar man undan yttrandefrihet för att det finns en rädsla för medborgarna i det egna landet. Lättkränktheten är monumental...

Det är illavarslande när Turkiet tillåts utpressa Sverige för att bevilja NATO-medlemskap. En kedja är inte mer hållbar än dess svagaste länk, sägs det. Inte kan det finnas någon mer anfrätt länk än Turkiet, kan jag undra eftersom Turkiet dessutom håller hela NATO på sträckbänken.

Turkiets hållning liknar utpressning mer än vuxen diplomati. Sverige måste vara den vuxne i rummet och stå upp för fri- och rättigheter!

Frivillig, lekman eller volontär...

Under många år vacklade benämningen av personer som valde att ta uppgifter i församlingar utan ekonomisk ersättning. Länge gick det bra att kalla dessa personer frivilliga. De gjorde sina insatser fritt och villigt för att någon behövdes som utförde uppgifterna. Många upplevde att dessa uppgifter också var som ett kall. De behövde utföras, alltså gjorde man dem. Som en fri tjänst åt församling och vår Herre.

Men så började det knorras. Är inte de anställda också personer som frivilligt utför sin åtaganden? Om somliga andra är frivilliga antyder det inte att en del anställda är motvilliga? Så kan vi väl inte ha det.

Så många frivilliga blev plötsligt volontärer. På franska betyder volontaire just precis frivillig. I Svenska Akademiens ordbok hittar man följande ålderdomliga citat över hur ordet volontär används:

"Guds tjänst .. wil hafwa .. sådana volontairer eller friwilliga, som tjäna Herran med munterhet, glädje och god application til deras hufwudsak. Rydén Pontoppidan 116 (1766)". Redan då gick det tydligen an att vara både ock. Men friwillig var inte på något sätt underordnad och olämplig! 

Förr kunde det vara så att ordet lekmän användes om frivilliga insatser eftersom då var det nästan uteslutande präster anställda i församlingarna. Idag är många som inte tillhör vigningstjänsten också anställda på egna meriter och sakkunskaper. Så det ordet har nästan helt kommit ur bruk. Idag kanske det läggs gendersynpunkter på ordet. Allt som slutar på -man eller -män blir då laddat. Inte heller blir ordet lek- enkelt att bruka då det förknippas med barns aktiviteter. Ursprungligen är ordet laikos från grekiskan och betyder att man tillhör eller kommer ur folket. Det är i sin svenska version som svårigheterna kan dyka upp. Och ja, det går lätt troll i ord.

Detta är skrivet av en lekman och inte av en professionell författare. Meningarna är frivillligt formulerade och inte alls motvilligt.

Prokrastinering, dvs uppskjutandebeteende

"Här skulle Ni vara, så kansje Ni kunde få lära er att skrifva svar på bref. Många hälsningar Oscar".

Kort och koncist. Hur ska vi kunna hålla kontakt när svaren aldrig kommer? Visserligen kan sms och messinger och andra meddelandetjänster göra upprätthållandet av relationer enkelt. Jag beundrar dom som ser till att hålla kontakter vid liv! Själv har jag svårt att få till det. Ingenting finns heller att skylla på än en läggning som lutar åt prokrastinering. På wikipedia sägs det vara ett uppskjutandebeteende som innebär "vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser".

Beskrivningen är magnifik med sina stora ord, nästan poetiskt när man läser högt med högtidlig röst. Dessvärre är denna tendens att låta saker bero skadlig på många sätt. Skall därför försöka bättra mig. Inte som ett nyårslöfte, men som en norm jag skall försöka införliva i mitt levnadsmönster. Lycka till till mig... 

I alla år har jag tänk att min fallenhet för att skjuta upp arbetsuppgifter till sista minuten har berott på att "jag jobbar bäst under press".Det dröjde inte många år innan en insikt gick upp som solen och jag tydligt kunde se att gränsen mellan press och misslyckande var millimetertunn. Lördagsnätter när familjen gått och lagt sig grep jag mig verket an att formulera den predikan som skulle hållas om några timmar. Då var telefonerna tysta, TV och radio var avstängda, lugn och ro infann sig. Då blev tankarna tydligare och försvann inte längre flyktigt undanträngda av allt möjligt som pockade på uppmärksamhet. 

Ett minne är när jag lovat att skriva en uppsats till en arbetsgrupp som hade ett ekumeniskt uppdrag. Det sköts upp och trängdes undan. Till sist blev det för sent att skriva och då började jag skjuta upp det hemska telefonsamtal jag borde ringa till en professor Hallencreutz. Än i dag vållar den episoden mig obehag och viss vånda. Gissa om jag fick skämmas. Inga ursäkter fanns. Bara min skrämmande oförmåga att komma igång med en uppgift. Tänk om jag bara hade satt pennan mot papperet (detta var före datorernas tid).

 

Konsten att läsa morgontidningen

Så märkligt, jag trodde mig behärska konsten att läsa en dagstidning, Så fel jag hade. Morgonens avis avklarades på 20 minuter av ivrigt läsande. Men när tidningen (e-versionen på läsplattan) las åt sidan var den överväldigande upplevelsen vemod och förstämning. Här skulle jag ha glädjen att bli informerad och delaktig i nyhetsflödet, om än i textform och försenad av tryckpressar och distribution åtminstone i jämförelse med media på internet. 

För många år sedan läste jag tidningar bakifrån. Sedan jag själv prövat på att skriva några kyrkliga ledartexter har jag tänkt om och börjar från början. Vad har bedömts så viktigt att det platsade på ettan, dvs första sidan? Där säger ÖB det många redan tänkt, nämligen att nedrustningen gick för långt. En Rysslandskännare är överraskad av Putins brutalitet och menar att "Väst måste tänka det otänkbara".  En liten blänkare finns också om att någon i häkte medgivit att någon dött efter misshandel. 

I en ledartext på sid 2 hävdas att Plikt bör inte bli prejudikat. Skribenten fruktar att en civilplikt kan innebära att vi får "en växande byråkrati som skapar sysselsättning åt ett växande antal personer med avtagande motivation och förmåga att besätta de tänkta posterna".  Min reaktion blev, varför inte forma en modell där administration och byråkrati minimeras till förmån för att arbeta med motivation och vilja? Står det så illa till med lusten att ställa upp för landet och det gemensamma?

I en debattartikel menar justitieminister Gunnar Strömmer att Verktyg mot terrorister (också) krävs mot kriminaliteten. Sverige befinner sig i en trygghetskris, skriver han, men fortsätter att det är avgörande att vi inte tillåter oss att trubbas av eller ge upp. Själv har jag knappast några redskap mot den ena eller andra.

Så där fortsätter det. Granskningen av partifusk med bidrag läggs ned. Jaha, vem trodde att det skulle gå på något annat sätt? Upp med handen! Ingen... Två unga kvinnor misstänks inblandade i en misshandel  som ledde till en bekants död. En annan kort artikel berättar att två dömda advokater inte får sina domar prövade i HD.

Ägg återkallas efter nya risker för salmonella. Försök att skada hundar i Malmö. Misstankar stärks för pojkmord. Ryssland när sin första framgång på ett halvår. Lokala bedömare: Bolsonaros tystnad triggade stormning. Tyska klimataktivister försöker rädda en by (som nog försvinner för att en enorm kolgruva byggs ut). 17 döda i protester mot nya presidenten i Peru. Så där håller det på. Överväldigas av tanken varför jag fortsätter läsa om allt beklämmande svåra, om krig, hot och mord. Kanske därför att jag under läsningen åtminstone tyst talar med vår Herre om det jag läser. Trots att önskan att skrika högt mot himlen också finns där.

Så minns jag en tidigare tanke jag burit på. Att det finns sådant som är värre. Att ingenting veta och ändå tro sig ha överblick. Tänk om de som har makt att besluta har tröttnat och inte längre orkar med att ta in vad som händer och sker. Och hur ska väljare som inte följer med egentligen kunna veta om och när de blir förförda av populism och fördomar? Ja, säg det!

Dumdristigt generösa avgångsvederlag

 

Det nya året är ännu så nytt att det fortfarande är lätt att skriva det  förflutna 2022 istället för vårt nya 2023. Ett tecken på att det är lätt att hålla fast vid det som varit? Kanske en viss tveksamhet att ta till sig det som är nytt?

Ibland förefaller det som om den gemensamma nämnaren med andra människor blir allt mindre eftersom vi inte tar till oss nyheter och information från någorlunda gemensamma källor. Men villkoren som drar åt våra svångremmar delar vi förstås och kan gemensamt känna viss rädsla inför alla farsoter (virusar och diverse smittsamma sjukdomar) som är i svang. Den dyra elen och den höga inflationen med ökade levnadsomkostnader är som ett hål i mångas plånböcker. Och den har en sparad slant märker kräftgången på börsen. Något knaprar på minsta belopp. För en stund tycks villkoren lite mer rättvisa eftersom den som har mycket faktiskt mister mer.

I svarta stunder får jag för mig att jag misskött mig som aldrig blivit utköpt. Inga stora belopp har kastats efter mig som kunnat bygga upp ett försvarligt och privat sparkapital. Den dumdristiga frikostighet som t.ex. Svenska kyrkan visar dem som inte klarat av sitt uppdrag, eller rent av misskött det, upprör. Inte ens kyrkan törs skicka med ett förbehåll om att den som får ett nytt jobb inom en viss tid då måste återlämna delar av utköpssumman, det s.k. avgångsvederlaget. Vidlyftigheten i utköpen rimmar synnerligen illa med de allmänna sparbetingen som mängder av församlingar och pastorat dignar under. Och nog är det rätt att bli upprörd när skälen till utköp mörkas i hemliga avtal, som  t-ex. i Örebro, vilket omöjliggör en prövning av de styrandes fögderi. Vem tar ansvaret för att "fel" personers anställts? Inte sällan är det samma grupp som varit inblandad i anställningarna som frikostigt anslår orimligt generösa ersättningar vid avskedanden. Ibland mörkade som egen avgång eller gemensamt beslut. Då kan det heta att: när vi är där vi är kom vi överens om att en annan kompetens behövs... Kan just tro det.

Men, vid vissa tillfällen är utköpen orättfärdiga av andra skäl. Den utköpte kan ju ha drabbats av olämpliga och oskickliga politiker! Ett kyrkoråd kanske ogillar en kyrkoherdes tillsynsansvar även över det egna kyrkorådet? Herden kanske vägrar att beordras göra än det ena än det andra som vilken tjänsteman som helst. De styrandes brister kan förstås inte köpas ut eller bort. Då skulle den förmenta demokratin sättas ur spel. Ytterst är det församlingarna och de anställda som får ta smällen. En liten paragraf i kyrkoordningen kanske kunde öka transparensen och skärpa biskoparnas tillsyn när politiker visat sig mindre dugliga...

Den gemensamma nämnare blir allt mindre

 Försökte samtala med några vänner om vad som timat, dvs hänt. 

- Jag läste i tidningen om statsministerns syn på vapen till Ukraina... såg du det?

- Vi har ingen tidning längre. 

- Men de har berättat de på radion också.

- Säger du det. Nej, vi lyssnar inte så mycket på radion längre...

- Hur håller du dig informerad om vad som händer och sker.

- Informerad? Förresten, tror du det ska fortsätta regna hela veckan?

- Vänta, så kollar jag i min dagstidning. Men, du har väl en väderapp i alla fall?

- Kanske. Jag tror det... Minns inte hur man gör...

Våra informationskällor blir alltmera diversifierade och spridda. Vi har allt mera sällan en någorlunda samstämmig bild av vad som händer och sker i vår omvärld, nära och långt borta. Den gemensamma nämnaren blir allt mindre. Oroande, tycker jag.

I många fall upplevs det tar in från olika källor som betydligt färgade av olika perspektiv. Förutfattade meningar, fördomar och ideologiska raster färgar och gör om. Snart vet vi inte om den bild vi fått alls har landat hos andra. Nyheter och journalisternas texter har inte nått ut som förr. Misstänkliggjorda för att alltid ha vänsterprägel. Journalistikens trovärdighet står på spel när den konstant misstänkliggörs för att ha dolda syften. Tanken är att saker undanhålls, förvanskas eller överdrivs...

Vikten av saklighet och objektivitet i journalistikens sanningssökande kan aldrig kompromissas bort. Även småfel och brist på kunskap om de områden där journalister verkar påverkar. För min del lusläser jag det som skrivs och lyssnar noga på det som rapporteras om kyrka och tro. Så t. ex. är ärkebiskopen inte högsta chef över Svenska kyrkan. Biskopar kan inte styra och ställa i församlingar och pastorat. Den partipolitiska makten är omfattande i Svenska kyrkan trots att de nästan aldrig förklarar ur trons perspektiv eller står till svars för hur kyrkan agerar.

Ett förvrängt sinne

 Många har läst blogginlägget om föreställningar om syndfrihet. Jag har därför slagit upp några gamla skrifter för att se på frågan om hur fördärvade människors egna möjligheter är att själva förtrösta på och säga ja till Gud. I Augsburgska bekännelsen kan man läsa om arvsynden: Efter Adams fall föds alla människor "med synd, det vill säga utan fruktan för Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvssynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död, även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande". ( Ur II Om arvsynden)

I boken För Kristi skull kan man läsa: "Den rätta relationen och gemenskapen mellan Gud och människor har arvsynden förstört, den har fördärvat människans natur och vilja så djupt och grundligt att människor inte kan komma till Gud av egen kraft. Gud, den barmhärtige, som även är en dömande och rättfärdig Gud, rättfärdiggör ovillkorligt syndare om de tror att Kristus har försonat dem med Gud genom sin ställföreträdande lydnad. Så återställs gemenskapen med Gud och de troende får nådens gåvor i den helige Ande". (s 125)

Visst vore det spännande att undersöka hur pass omfattad denna övertygelse är inom dagens Svenska kyrka. Var och en pröve sig själv...

Vad har jag gjort för att drabbas?

Den som drabbas av svår sjukdom kan ibland tänka: vad har jag gjort för att detta ska hända just mig? Som om sjukdom vore en direkt följd av något man gjort eller underlåtit att göra. Visst kan det hända att man levt på ett sätt som lagt grunden för senare sjukdom, men tanken att sjukdom är ett straff borde i vår tid helt ha sjunkit undan.

Rökning, droganvändning eller överdrivet bruk av alkohol kan t. ex. självfallet ha sett till att bjuda in och orsaka ett svårt sjukdomstillstånd. Men inte ens då går det alltid att fastställa orsakssambandet. En vidlyftig livsstil kan bidra till insjuknande. Då vet man möjligen en av anledningarna till att sjukdomen kommit. Inte ens då är sjukdomen ett straff.

I mitt fall är njursjukdomen jag har ärftligt. Anlaget finns i generna och vandrar troligen vidare på mödernet. Två av oss tre bröder har fått sjukdomen. Hur det blir för släktingar i framtiden vet ingen idag.

För att ge mig en bra dialys har läkarna velat ordna med en fistel i min vänstra arm. Nära handleden sydde kärlkirurger ihop en ven och en artär för att få riktig skjuts på blodet. Då var tanken att en ven och en artär ovanför operationsstället skulle växa till och bli så stora att man kunde sticka i dem och så få dialys. Men si det gick inte. Inte ens två kärlsprängningar löste bristen på tillväxt.

Under senhösten opererade man på nytt, nu uppe vid armbågen. Till en början var det ordentlig fart på blodet och allt såg bra ut. Men så upptäcktes vid en ultraljudsundersökning av ådrorna att flödet avtagit. Kärlkirurger gick in i armen med sitt instrument via handledens ådror för ev ballongsprängning, men tvingades konstatera att blodet tagit en oplanerad riktning genom mindre kärl. Ingenting att göra. 

Vad har jag gjort för att drabbas av detta? Faktiskt ingenting. Mina ådror har förmodligen dålig kvalité vilket påverkat resultatet. De är gamla, stela och förkalkade. Vad som händer nu vet än så länge ingen av oss. På dialysen finns en s.k. accessgrupp som diskuterar vilka lösningar som finns för olika patienter så man ska få tillgång till blodbanan på ett sånt sätt att dialys kan genomföras. Där blir det säkert en diskussion om vad som kan göras. Hoppas att jag blir indragen i samtalen och inte bara blir föremål för andras överväganden...

Nu tar jag mig en kopp kaffe istället för grubbla mer.