Prästers tystnadsplikt ska vara total. Den går inte ens att bända upp i rättegångar. Dock kan minsta lilla insmugglade och dolda kamera öppna upp samtalen för världen. Några påföljder för detta intrång som åstadkoms i TV blev det visst aldrig. Så det är endast en part som är bunden. Konfidenten, den som samtalar med själavårdaren, är oförhindrad att yppa vad som har sagts. Å andra sidan kan den personen påstå vad som helst eftersom prästen då är förhindrad att gå i svaromål. Den traditionella förståelsen av själavårdens insegel innebar att prästen inte ens kunde medge eller förneka om ett samtal alls ägt rum.
Om någon t ex sa att den där prästen har berättat för andra vad vi talat om. Tänk att prästen då inför andra hade svarat - det har jag inte. Redan där hade tystnadsplikten allvarligt urholkats eftersom förnekelsen i sig innebar en bekräftelse av att ett möte och ett samtal ägt rum. Det gäller alltså att hålla tand för tunga, dvs inte öppna munnen.
När Storkyrkan i Stockholm fått påskrivet för att man undervisar om islam och Koranen i en kurs om kristen tro kommer det svar från en av prästerna som tål att fundera över. Den som i tidningen Dagen intervjuats är domkyrkokomminister Ulf Lindgren.
Varför uppehåller ni er så mycket vid islam i Stockholms domkyrkoförsamling?
– Därför att så många kristna ringer varje natt till jourhavande präst och pratar om sin rädsla för islam. Då är det vår uppgift att ta denna oro på allvar och därför bjuder vi in dess företrädare. Det finns två alternativ: antingen pratar vi med varandra, eller så vänder vi ryggen till. Samtal är enda vägen till att motverka rädsla.
Samtalen som förekommer i Jourhavande präst måste rimligen betecknas som enskilda och själavårdande samtal. Nu kan man kanske hävda att sådan samtal är anonyma så att inte ens jourhavande präst vet vem hon eller han talar med. Skulle därmed tystnadsplikten bli upphävd så att man kan berätta om vilka ämnen man diskuterar? Så kan det knappast vara. Personen som ringer kan uppge sitt namn. För några år sedan diskuterades dessutom att möjligheten till avlyssning och kontroll av telefontrafik hotade tystnadsplikten som då riskerade att komprometteras.
Domkyrkokomministern kunde ha sagt att det finns en stark oro och rädsla för islam som flera av oss kommit i kontakt med. Då hade ingen vetat om källan till denna insikt var jourhavande prästs samtal. Ingen uppringande hade heller kunnat påstå att vad man talat om spritts vidare eftersom rädsla för Islam finns på olika håll.
Men att rädslan för islam som yppas i själavårdande samtal blir till en Storkyrkans kurs i kristen tro där man studerar Koranen tycks mer än måttligt krokot. Ingenting borde vara egendomligt i att en församling vill veta mer om en annan religions urkund och trostradition. Det udda blir ju att detta studium placeras i en kurs om den kristna tron. Upprörda frågor inför fenomenet har naturligtvis kopplingar till den dåligt underbyggda artikel som prästerskapet i Storkyrkan har publicerat. Diskussionen blev inte mindre av att biskop Brunne nyligen sagt något om ett kapell där man kunde städa undan de kristna symbolerna och markörerna för att erbjuda andaktsrummet åt besökande och därmed "hemlösa" muslimer. Enklare hade väl varit att ta dem vid handen och leda dem till någon av Stockholms moskéer...
Jourhavande präst måste, liksom alla präster, hädanefter ta sig en funderare över om man alls kan offentligt nämna och diskutera ämnena för samtal i telefon. Det kan väl inte vara så illa att man dessutom för bok över vilka frågor som allas tas upp? Det vore illa om man av det tystnadspliktsomgärdade gjorde tabeller över om människor diskuterat suicidaltankar, drogproblem eller rädsla för islam.
Ur Kyrkoordningen 7 avd, 31 kap, § 9
Den som är eller har varit behörig att utöva uppdraget som präst har tystnadsplikt i fråga om
uppgifter som han eller hon därvid har fått veta under bikt eller enskild själavård.
