I Kyrkans Tidning (inloggning krävs för att kunna läsa artikeln på nätet!) skriver Margareta Brandby-Cöster en debattartikel om begravningar. Hon invänder mot att Svenska kyrkan inte tillåter begravningsgudstjänst för människor som lämnat kyrkan. Och hon gisslar biskop Caroline Krook och menar att hon låter som en avlatskolportör och dessutom använder solidaritet som kyrkotukt. Biskop Krook har sagt något om solidaritetsfrågan - vill man inte vara med och ta ansvar genom att betala för kyrkan ska man då självklart få utnyttja kyrkans alla tjänster?
Margareta Brandby-Cöster frågar: varför ser man inte som en självklar uppgift att fira gudstjänst när människor ber om det? Det är ju de levande som firar begravningsgudstjänst, den döde är sorgesamt passiv. Men skälet är naturligtvis inte ovilja att fira gudstjänst utan handlar om kyrkan ska dra några gränser och den därtill väl så viktiga frågan om den dödes vilja. I Svenska kyrkan har man ansett att den som lämnar kyrkan därmed signalerat att man inte vill ha en kyrklig begravningsgudstjänst. Så är inte fallet, menar Brandby-Cöster. Många som lämnar kyrkan har inte alls övergivit sin kristna tro eller önskan om att få bli begravd med en kyrkans gudstjänst, anser hon.
I biskoparnas brev om begravning som nyligen gavs ut står det om dessa frågor följande: Det är viktigt att tidigt klarlägga den dödes kyrkotillhörighet. En begravningsgudstjänst får hållas för den som inte tillhörde Svenska kyrkan, om det finns särskilda skäl och är förenligt med den avlidnes önskan (KO 42 kap. 9§). När anhöriga önskar begravning i Svenska kyrkans ordning för någon som inte tillhörde Svenska kyrkan, är det viktigt att de bemöts med respekt och att samtal om skälen till önskemålet sker med en öppen och lyssnande hållning, i medvetenhet om att det kan föreligga skillnad mellan den dödes och de anhörigas önskemål och deras förhållande till Svenska kyrkan. Ibland kan den bästa lösningen vara en borgerlig begravning då kroppen är med och en minnesgudstjänst för de anhöriga vid ett annat tillfälle. Om de anhöriga vidhåller sin önskan skall inte tjänstgörande präst själv fatta beslut utan rådgöra med kyrkoherden som gör en självständig och välvillig bedömning och beslutar om församlingen tar ansvar för begravningsgudstjänsten eller inte…
Biskoparna beskriver dilemmat tydligare än det framställs av Margareta Brandby-Cöster. För henne är det mer en fråga om att erbjuda evangeliet närhelst människor önskar. Här blir det fokus på den dödes vilja och avsikt.
Självklart är det den avlidnes önskan som ska gälla. Kyrkan kan inte reflexmässigt följa anhörigas önskemål. Hur man gör om den döde tydligt uttryckt att han eller hon vill ha en kyrklig begravning men av ekonomiska eller andra skäl lämnat kyrkan? Hur ska man då förstå uppbrottet från medlemskap och kyrkotillhörighet? Blir det kyrklig begravning? Tar man rejält betalt så att man täcker de faktiska kostnaderna?
För att förebygga sådana situationer får den som lämnar Svenska kyrkan tydliga besked om att man inte kan räkna med dop, vigsel, konfirmation eller begravning. Men det tar inte bort grundfrågan – när många har lämnat kyrkan men ännu har en förväntan på kyrkliga tjänster så blir det en bedömningsfråga. Och steget bort från kyrkan kan man hur som helst inte bara bortse från. Något måste det betyda. Och i många fall handlar det just om att man inte anser sig dela kyrkans tro.
