De som önskar storpastorat ligger just nu oerhört lågt. De behöver inte ens argumentera för sitt alternativ. Sitter de bara still i båten ordnar kyrkomötet så att de får sin vilja fram. Och så länge det finns en majoritet i en stiftsstyrelser för stordrift, och som i Örebro en tvångslösning, behöver de ju inte göra, eller säga, ett dugg! Tyst det är i huset...
De församlingar som tror att de kan sitta i orubbat bo i storpastoraten lär få ett bryskt uppvaknande. De tidigare subventionerna till församlingar med få medlemmar och små intäkter lär inte hålla på så länge. Alla förändringar förfogar ju ett litet fåtal personer över och de lär befinna sig på stort och betryggande avstånd från dessa församlingars verklighet. Trenden blir med all säkerhet att satsa på det som bär sig. På det populära och framgångsrika. Vad har man då att sätta emot i de sammanhang som bara till namnet får vara församlingar?
Avslutningsvis ännu en tanke om Svenska kyrkans nuvarande strukturer. Kyrkoordningens paragrafer om utträde ur och upplösning av en samfällighet är inte beslutade och insatta av dekorativa skäl. För att piffa upp kyrkans regelbok. Eller för att man ska drömma om hur det hade kunnat vara. De finns där av sakliga skäl: det ska faktiskt gå att lämna en samfällighet! Även om det vållar arbete och nytänkande!
