Bokmässan i Örebro ger goda möjligheter att vandra runt i Örebro slott. I stora rum, i prång och torn finns utställare som gärna vill visa sina produkter och sälja. Lokalerna är inte optimala för den här typen av verksamhet. Men den historiska platsen ger många tillfällen till närmare bekantskaper. Man stöter liksom samman i de smala prången och trapporna. Både med gamla bekanta och med fullständiga främlingar...
En person som verkade bekant nickade jag åt, under flera timmar vid olika tillfällen, tills han slutligen frågade om vi kände varandra. Det visade sig vara en gammal SvD-medarbetare med vilken jag debatterat i det förflutna. Men vi har aldrig tidigare träffast i realtid. Under ömsesidiga hedersbetygelser skildes vi åt - utan att ha dragit oss till minnes vad vi fordomdags använde våra extra vässade pennor till...
Seminarierna är också här ganska många och ett pärlband av små samtal i en soffa bereder oftast god underhållning. Men nog kunde man tänka sig att bokmässan fick växa till på fler sätt. Större lokal, fler föreningar och deras bokproduktion kunde finnas med bland utställarna.
Undrar varför ingen från min värld tänkt på att flera kyrkliga förlag kunde samsas i någon monter. Strängnäs stift har ju en egen bokproduktion som kunde visas, Cordia som funnits i Örebro och det kyrkliga förlaget Verbum, som inte är någon flitig mässdeltagare, kunde väl halka med in? Och visst kunde bokförlaget Artos förnämliga produktion väcka intresse även i den nerkingska metropolen? Även kyrkans värld har gamlöa och nya böcker värda mer uppmärksamhet. Läsare är vi ju fortfarande!
Mer om Bokmässan: här om Johannes Källström, och här från Svensk Bokhandel, och från Tvärsnytt.
