Enhetsmarkörerna är många i Svenska kyrkans nuvarande högmässa. I responsorier talar vi som vi. Till exempel när vi gemensamt utbrister: Gud, vi tackar dig! Och ett av alternativen när församlingen gemensamt tackar för förlåtelsen heter det: ...vi tackar dig för syndernas förlåtelse...
Ständiga uppmaningar till bön brukar inledas med ett: Låt oss bedja. Den apostoliska bekännelsen sker i vi-form men den Nicenska inleds med ett Jag tror..! Särskilt uttrycksfulla är orden vid brödsbrytelse. Prästen säger: Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp. På vilket församlingen svarar och bedyrar: Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.
Vi hör samman genom vårt mottagande i tro (andligt och kroppsligt) av brödet. Vi blir inte av samma mening. Vi fortsätter att vara mycket olika varandra utom i denna samhörighet i mottagandet av Kristus. Det brukar understrykas att det inte handlar om en åsiktsgemenskap! Men människor som i tro tar emot Herren själv och som bär fram sig själva för att genom mottagandet också bli förvandlade till större Kristuslikhet borde kunna känna igen och förstå detta hos varandra. Brödet och vinet, Kristus själv, förenar oss på detta djupare plan.
Det är då det blir svårt att hantera de utstötningsmekanismer som finns i en hel del församlingar och i kyrkliga sammanhang. Många av oss har själva mött eller sett andra utsättas för baktaleri och skvaller, maktspel och intriger, utfrysning, isolering och manipulation... Det är som om avsky och förakt överflyglar all slags eukaristisk samhörighet i församling och tro. Instinktivt tar tanken form. De som tänker fel ska bort, drivas ut, blir viktigare än att tänka att här finns det plats även för mig. Någon gemensam planka i trons mitt att beträda tillsammans vill man inte se. Vårt vi tycks försvunnet sedan länge. Min fråga, den som skaver, är: går det att stämma in i detta vi om det inte på något mer betydande och generöst sätt tar gestalt i tanke, ord och handling?
