Vi trivs där vi känner oss hemma, där vi kan koderna och förstår signalerna. Men i ett sammanhang där vi mer blir betraktare kan det kännas svårt. Genom åren har det märkts på många konfirmander. Lämnas de åt sig själva förblir de utanför. Om ingen öppnar gudstjänstens dörrar till det som sker, till händelseförloppet och det stilla dramat, till den dialog som pågår, hur ska man då bli en del?
På ett sätt är det samma frågor som idrotten har att kämpa med. Innan man har ett hum om reglerna förblir en ishockeymatch ett ständigt jagande efter en liten svart trissa. offside är obegriplig. Varför får spelarna ibland tackla så stickor och flisor ryker för att i nästa sekund tvingas lämna plan för att spelaren råkade hålla en klubba för högt. Obegripligt och svårförståerligt.
När man väl börjar förstå kommer naturligtvis nya dilemman. Att förstå är ju inte detsamma som att bli delaktig och innesluten, en aktiv, en utövare. Kyrkan vill att alla ska bli aktivt troende, gudstjänstfirare, bedjare och ordets görare. Ishockeyn är nöjd med stor publik och brett intresse.
Idag på trosviss:
Yta
häftigt reste sig vreden
senare än önskat
gick efter att ha sett
vad ingen annan kunde se
hört det som inte blev sagt
på den platsen i bänken
föll lovsång och skönhet
på kallt stengolv
okänt territorium, främmande makt
förställning och tillgjordhet
fjantiga utstyrslar
märkvärdiga ord
ilskan större än rummet
en oansenlig
som hyllas så
får vara
