I Svenska Dagbladet får jag ofta läsa artiklar jag tycker att jag borde ha skrivit. Jag gläds över insikter och åsikter, de är också mina.
Nu senast kom en kollega med en kopia av en sida från SvD i handen och sa: Detta måste du bara läsa! Här får du vatten på din kvarn! Nyfikenheten växte. Vem vill inte få vatten på sin kvarn? Vad gällde det?
Maria Ludvigsson hade skrivit om Svenska kyrkans omogna beteende. Viljan att locka människor till kyrkan med ovidkommande företeelser, det som så ofta förlett många i kyrkan att lämna sina egna klassiska källsprång för att utnyttja andras.På vägen tappades orienteringen om vad som är viktigt och primärt, vad som är vår tros grund och vad som är adiafora. Ändamålen helgar inte medlen! Barnet (Jesus) ska inte slängas ut med badvattnet! Tron kan inte urvattnas och omstöpas hur som helst. Det vi har är vad världen längtar efter - men i Svenska kyrkan och i dess församlingar tvekar och tvivlar man bortom all gräns...
Maria Ludvigsson formulerar sig rakt på sak så här: I församlingsbladet presenteras den moderna kyrkan mitt i staden, i takt med tiden – identisk med allt annat i tiden. Alla som har någon form av behov av ickereligiös art hälsas välkomna till qigong, filmvisning, kurs i it, massage, författarkvällar, uttryckande konst, friskvårdsgrupp eller modern dans. Kort sagt erbjuder kyrkan allt vi kan finna på alla annat håll, men inget av det som vi kommer till kyrkan för att höra. Det är som att läsa morgontidning för att få nyheter och analyser men i stället erbjudas nyhetsjournalisters personliga åsikter och krönikor med vardagsreflexioner.
Så träffsäkert, så mitt i prick! Man vill klia människor i öronen med det som de redan verkar gilla. Och så glömmer man vem som faktiskt har tillgång till de friska källssprången. Och det är med igenkännade och en slags ilande obehag/smärta jag läser hennes tankar: Vart ska den gå som längtar efter henne och söker henne, som vill höra Guds ord, om hon bara ger precis det som finns i varje vardag och varje kvällstidning?
Många väljer att gå till Rom. Ännu fler väljer att gå ur kyrkan rakt ut på gatan och hoppas finna ett sant budskap någon annanstans. Kvar står en kyrka utan troende och utan självrespekt, som förgäves söker sin identitet och hellre anpassar sig än leder och förkunnar.
Kvar finns en ickereligiös folkkyrka som i bästa fall kompletterar feel good-branschen, i värsta fall blir en politisk talarstol.
När Svenska kyrkan 2000 befriades från staten, blev hon ett bland andra samfund och kunde äntligen odla sin unika trädgård. Så verkar det inte ha blivit. Istället bevarar kyrkan den partipolitiska strukturen och det enda som egentligen har förändrats är medlemsantal och statsbidrag. Ett historiskt misslyckande med tanke på att vår samtid ropar efter andlighet och efter icke relativa sanningar: något som består och inte opinionsanpassar sig.
Detta kommer de politiska partierna aldrig att medge! Inte förrän de tvingas att tala sanning om skälen till att de vill fortsätta att bestämma i en kyrka vars övertygelser och tro partierna definitivt INTE delar! Hur länge ska det dröja innan de medger vilka skälen är? Förr eller senare tvingas de tala ärligt om varför de envist hävdar att partier som är livåskådningsmässigt neutrala (!!!) skall bestämma i Svenska kyrkan.
Caesaropapismens tid är förbi! Den sekulära staten och de neutrala partierna måste släppa greppet! Det anser Maria Ludvigsson! Och det anser jag!
