Gudstjänsten en redskapsbod

(Litografi av Paul Petit, Digital repro: Jens Gustafsson, Kungliga Biblioteket)

Förr fick de som inte döpte sina barn frågor om varför, de fick nästan förklara sig för vänner och bekanta. Och gick man inte och konfirmerade sig var man i minoritet. Idag är det nästan omvänt. Vill man döpa sitt barn kan man få förklara sig inför vänner och omvärld. Och den som deltar i konfirmationsläsning är i minoritet. Ungefär så beskrev ärkebiskop Wejryd och biskop Nordin (Strängnäs) det förändrade läget för Svenska kyrkan. Det skedde vid ett kyrkkaffe efter högmässan i Nikolai församling, dan efter Örebro 2010 - en dag då man firat valet av ny svensk tronföljare för 200 år sedan. Här hittar Du talen från lördagens jubileumsfirande i kyrkan.

Valet av Jean Baptiste Bernadotte 1810 skedde vid en riksdag just i Nikolaikyrkan i Örebro. Kh Ingemar Söderström har skrivit ett krönikespel om händelsen: Tiden före valet.

Samtidigt var biskoparna övertygade om att förr eller senare vänder det. Wejryd kommenterade då att Strängnäs ju ligger före - i det stiftet har man den sämsta statistiken för konfirmation och dop i så gott som hela landet. Och då kanske det vänder först där?

Men dop och konfirmation har naturligtvis sin viktigaste innebörd, sin tyngdpunkt, någon annan stans än i siffrornas värld. Dessa gudstjänster har, borde åtminstone i Svenska kyrkan ha, en teologiskt grundad betydelse om vilken man kan tala. Ett kyrkkaffe med frågestund ger inte så stort utrymme för alla aspekter. Men för kyrkan är en klarhet om sakramentet och dess betydelse nödvändig. Förutan den flummar teologin igen och dessa kyrkans handlingar riskerar bli mest kulturella reflexer.

Dock, det behöver finnas förståelse, utrymme och öppenhet för människors längtan. Inför gudstjänsterna som sammanfattats under namnet kyrkliga handlingar möter man inte sällan en tro som är oartikulerade och outvecklad. Om vi i kyrkan inte sprider redskap och språk för trons värld, för Gudsrelationen, lämnas människor i sticket.

Vem erbjuder dessa redskap idag? Ja, de finns på många hålla att hämta i kyrkans gudstjänst. Den redskapsboden ska inte vara ett kontinuerligt experiment. Där ska helst var sak hänga på rätt plats så att man kan finna det man söker. Och blir gudstjänsten sedan välbesökt kommer förmågan att förstå och använda redskapen att öka. Ordning och reda är inte detsamma som slutenhet, höga trösklar, lås och bom...

En tro partierna inte delar

I Svenska Dagbladet får jag ofta läsa artiklar jag tycker att jag borde ha skrivit. Jag gläds över insikter och åsikter, de är också mina.

Nu senast kom en kollega med en kopia av en sida från SvD i handen och sa: Detta måste du bara läsa! Här får du vatten på din kvarn! Nyfikenheten växte. Vem vill inte få vatten på sin kvarn? Vad gällde det?

Maria Ludvigsson hade skrivit om Svenska kyrkans omogna beteende. Viljan att locka människor till kyrkan med ovidkommande företeelser, det som så ofta förlett många i kyrkan att lämna sina egna klassiska källsprång för att utnyttja andras.På vägen tappades orienteringen om vad som är viktigt och primärt, vad som är vår tros grund och vad som är adiafora. Ändamålen helgar inte medlen! Barnet (Jesus) ska inte slängas ut med badvattnet! Tron kan inte urvattnas och omstöpas hur som helst. Det vi har är vad världen längtar efter - men i Svenska kyrkan och i dess församlingar tvekar och tvivlar man bortom all gräns...

Maria Ludvigsson formulerar sig rakt på sak så här: I församlingsbladet presenteras den moderna kyrkan mitt i staden, i takt med tiden – identisk med allt annat i tiden. Alla som har någon form av behov av ickereligiös art hälsas välkomna till qigong, filmvisning, kurs i it, massage, författarkvällar, uttryckande konst, friskvårdsgrupp eller modern dans. Kort sagt erbjuder kyrkan allt vi kan finna på alla annat håll, men inget av det som vi kommer till kyrkan för att höra. Det är som att läsa morgontidning för att få nyheter och analyser men i stället erbjudas nyhetsjournalisters personliga åsikter och krönikor med vardagsreflexioner.

Så träffsäkert, så mitt i prick! Man vill klia människor i öronen med det som de redan verkar gilla. Och så glömmer man vem som faktiskt har tillgång till de friska källssprången. Och det är med igenkännade och en slags ilande obehag/smärta jag läser hennes tankar: Vart ska den gå som längtar efter henne och söker henne, som vill höra Guds ord, om hon bara ger precis det som finns i varje vardag och varje kvällstidning?

Många väljer att gå till Rom. Ännu fler väljer att gå ur kyrkan rakt ut på gatan och hoppas finna ett sant budskap någon annanstans. Kvar står en kyrka utan troende och utan självrespekt, som förgäves söker sin identitet och hellre anpassar sig än leder och förkunnar.

Kvar finns en ickereligiös folkkyrka som i bästa fall kompletterar feel good-branschen, i värsta fall blir en politisk talarstol.

När Svenska kyrkan 2000 befriades från staten, blev hon ett bland andra samfund och kunde äntligen odla sin unika trädgård. Så verkar det inte ha blivit. Istället bevarar kyrkan den partipolitiska strukturen och det enda som egentligen har förändrats är medlemsantal och statsbidrag. Ett historiskt misslyckande med tanke på att vår samtid ropar efter andlighet och efter icke relativa sanningar: något som består och inte opinionsanpassar sig.

Detta kommer de politiska partierna aldrig att medge! Inte förrän de tvingas att tala sanning om skälen till att de vill fortsätta att bestämma i en kyrka vars övertygelser och tro partierna definitivt INTE delar! Hur länge ska det dröja innan de medger vilka skälen är? Förr eller senare tvingas de tala ärligt om varför de envist hävdar att partier som är livåskådningsmässigt neutrala (!!!) skall bestämma i Svenska kyrkan.

Caesaropapismens tid är förbi! Den sekulära staten och de neutrala partierna måste släppa greppet! Det anser Maria Ludvigsson! Och det anser jag!