Inga-Greta berättar

Jag minns då jag i sömnen tagit mig ur sängen och upp igen utan att någon hörde det på natten. Jag måste ha varit 8 år och skulle dagen därpå fira min första skolexamen. Mamma och jag hade varit och köpt beiga examensskor. Jag ville väl ha dem så nära som möjligt, så de stod under min säng. Där stod alltid ett nattkärl utifall man skulle behöva gå upp och kissa på natten. På examensdagens morgon var ena skon våt, och båda skorna stod i någon sorts våt pöl. I pottan fanns ingenting. Så det var helt klart. I sömnen hade jag tagit fel. Det var inte många, som hade vattentoalett på l920-talet, och vi hade det inte utan dass på gården. 

I det lilla rummet kunde inte få plats så många möbler. Jag tror, att det stod ett litet bord vid fönstret utmed gatan. Jag hade också en liten pall och en liten barnstol, båda brunmålade. Förmodligen fanns det också ett par vuxenstolar därinne. Kakelugnen i ena hörnet mot stora rummet var vintertid alltid varm och skön, och då man kom in frusen om händerna, höll man dem på kaklet, tills de kändes varma. Ibland var händerna så kalla, att det brände och stack i dem, då de blev varma. De blev också röda och såg svullna ut.  Bredvid kakelugnen stod den s.k. vedbäraren av säckväv. Den såg ut som en säck på tvären med trähandtag längs den ena långsidan, medan den andra var tillsydd. Det är svårt att förklara, hur den såg ut, och numera har jag inte sett, att någon använder en sådan vedbärare. Möjligen finns det folk på landet, som använder sig av en sådan, där det på sina håll är vanligt, att man har vedspis, som eldas just med ved.

Jag minns sköna stunder vi hade framför brasan, mamma och jag. Kakelugnsluckan satt lågt, så skulle vi få mesta möjliga värme, satte mamma sig på min lilla stol, medan jag själv satt på pallen, som var mycket lägre. När mamma just tänt brasan med hjälp av tjärvedsstickor eller tjärved, som man kallade de starkt luktande stickorna, som så lätt tog eld, då man satte en tändsticka intill dem. Men det kunde naturligtvis hända, att själva veden var fuktig eller ”sur”, som man sa, och då var det ett väldigt bestyr att få fart på brasan. Man fick kanske använda många av de dyrbara tjärvedsstickorna, innan ”det tog sig”.

Tjärveden köpte man särskilt i buntar, som ofta var omvirade med ståltråd eller grovt snöre. Hade man tur kunde man få något vedträ, som var litet tjärvedsaktigt. Det var alltid en gulrödare färg på det än de övriga, och de luktade också litet annorlunda än ett vanligt vedträ. Man kan faktiskt ännu i tanken framkalla doften av tjärvedsbunten. Förresten, tjärveden måste man oftast spänta, eftersom den var för grov att använda som den var. Det hände, att man då måste gå ut i köket och i bordslådan hämta den vassaste kniven man hade för att rå på de hårda stickorna. När mamma just tänt brasan, hade hon luckorna stängda, och vi satte oss så nära som möjligt, för att njuta av den lilla värme, som trängde ut. När brasan sedan tagit sig, och det hördes, att det sprakade och flammade bakom luckorna, öppnade hon dem och vi måste flytta oss längre ifrån kakelugnen. Värmen, som plötsligt strömmade emot oss, var så brännande het, att det sved i skinnet.

Ibland när mamma hade tid, och det hade hon ofta, eftersom huset var litet och familjen också, och det inte det tog så lång tid att handla, eftersom vi hade affärer på bara några minuters avstånd, satt vi framför brasan, tills den var nästan nedbrunnen. Det var så roligt att se, hur de glödande vedträna rasade ihop. Man måste passa, så inget ramlade på golvet. Där låg visserligen en plåt, som var tillskuren efter kakelugnens konturer och ofta dekorerad i granna färger. Så småningom blev den emellertid sliten, och färgerna och mönstret plånades ut, men eftersom den ändå fyllde sin funktion, fick den ligga kvar. Skulle ett brinnande vedträ råka ramla ut, hade man ett bestyr att med eldgaffeln gripa tag i det osande, varma och ofta sköra vedträet - det var risk, att det föll sönder i mindre bitar - och lyfta in det. När all veden brunnit ut, och det endast fanns glödande kol kvar, var det så roligt att sitta och fantisera om vad de kunde föreställa. Ömsom glödde de till väldigt skarpt, ömsom svartnade de. Ibland flammade de upp på nytt. Rörde man med eldtången i glöden, blev det nya figurer att fantisera omkring. Blåste man försiktigt på glöden, flammade det också upp, och gnistor och aska yrde omkring.

Mamma och jag satt ofta och pratade vid brasan, medan vi, som man sade, firade skymning.  Jag berättade, vad jag gjort under dagen hos mina lekkamrater eller i söndagsskolan. Det roligaste var att höra mamma berätta om sin barndom, sin mamma och pappa och sina åtta syskon. Vid brasstunderna lärde mamma mig också små sånger. Hon kunde också berätta gåtor. Till slut hade dock brasan helt brunnit ut, och glöden hade blivit till svart kol. Då var det dags att tända lampan. Mamma stängde luckorna men drog inte för spjället, för då kunde det bli os. Däremot satte hon för en s.k. brasskärm för att man inte skulle råka komma så nära de varma luckorna, att man brände sig på dem.

Jag vill minnas, att det var en liten nivåskillnad mellan det lilla rummet och köket. Det gällde, att komma ihåg det lilla steget, så man inte for på näsan ut på köksgolvet. Likaså måste man vara observant, när man skulle gå in i rummet, så att man inte snubblade. Köksgolvet låg ganska lågt, kanske nästan direkt på marken. Mamma talade om, att det var så kallt på golvet, att när jag började lära mig gå, hade jag fått ”köld i fötterna”. Det lär inte ha varit så ovanligt på den tiden.