Biskopar är en märklig sort. De väljs och vigs. När de går blir de hängda. På domkapitlets eller stiftsstyrelsens vägg. Ett slags troféer. Annorlunda än andra. Inte beror det på att man lagt händerna på dem. Vilket i och för sig kan vara bra. Taktil beröring befrämjar hälsa och välbefinnande. Vilket kan förklara att biskopar i Svenska kyrkan. Är så välmående. Något lite kan det också ha att göra med den väl tilltagna pekuniära ersättning som följer med uppdraget. Annars är vigning medelst handpåläggning tänkt att utrusta personer med välsignelse och andlig kraft. I bästa fall även med visdom och känsla för sammanhållning, gemenskap och enhet. Dessutom förväntar man sig att de ska bli biskopar efter Guds vilja som vill se evangeliet bli verksamt och proklamerat.
De maliciösa säger annat. Att det är så man drar civilkuraget ur annars vanliga och hyggliga individer. De lär sig snabbt att gå i takt så att de inte irrar sig för långt från flocken. Andra säger att när de sticker fingrar i luften är det för att känna vart vinden blåser. Och inte för att välsigna. Men de som säger sådant är bara avundsjuka. Eller elaka. Förmodligen både och.
I det avseendet, en följsamhet mot tidsandan som förskönande kan kallas kontextualitet, skiljer biskoparna sig dock inte från oss vanliga dödliga kyrkans tjänare. Vi kalkylerar och beräknar hur mycket obehag ett eventuellt påstående kan förorsaka. Vi tänker på vad som kan vara möjligt och glömmer att för Gud är ingenting omöjligt. Vi tar en massa hänsyn innan vi offentligt trycker och tycker till. I det privata är de flesta dock ohämmat nedriga och kritiska. Vi avskyr skvaller som andra kommer med, men älskar de rykten vi själva kan förmedla andra till glädje och de förtalade till obekant obehag.
De bråkar sällan offentligt. Utan bara i hemlighet. Där brakar det till ordentligt. Ibland. Men det får inte märkas. Ty biskopar bär enhetens ämbete. Att de sällan förmår hålla samman Guds folk är knappast deras fel. Vad ska de göra när tidsandan drar åt ett håll och en del del kyrkliga rörelser och profiler åt ett annat. Då vinner oftast andan. Ty trycket är hårt. Det mediala och politiska. Anden, med helighet bemängd, bryr sig inte om tillfälliga skriverier eller kast. Den blåser ändå. Vart den vill. Måhända kan man ibland undra om kyrkan, när den tycker sig arbeta i motvind, faktiskt gör det?
Nej, det som gör en del biskopar annorlunda är att många av dem inte alls vill vara chefer. Det finns exempel på biskopar som inte ens basar över sina egna stiftsadjunkter. Det gör en stiftsprost. Eller en direktor. Dessutom får biskopar inte lägga sin röst när saker ska beslutas inom kyrkan på högsta nivå. De tänks vara röststarka nog ändå. De bildar ett råd av äldste. Som kyrkomötet hövligt rådfrågar innan man beslutar som den egna gruppen finner bäst.
Att biskopar inte vill vara chefer kan man förstå. Sätta löner och hålla ordning tar tid. De har ju redan fullt upp med sina många sammanträden. I det avseendet har de många lärjungar. Efterföljare. Dessa som sitter ordförande i en hel hoper sammanhang. Där de faktiskt får rösta. Vilket är trösterikt. Och biskopar reser en massa. De har bättre än de flesta förstått devisen: Join the Church and see the world! Visiterar och står i. Församlingsfolk med storkyrkoherdar i spetsen lyssnar artigt. Och fortsätter som förut när biskopen rest hem. Men om inte biskopen kliver in i ledarrollen i sitt eget stift så bildas ett vakum. Där andra kan breda ut sig och ta för sig. Om de har lust.
Det är då man undrar om inte nya inskränkningar är på gång. För att se till att den episkopala kyrkan mest är det för syns skull. Ungefär som med kungahuset. Den konstitutionella monarkin har sin motsvarighet i det kyrkliga konstitutionella episkopatet. En ros på marsipantårtan. Som ger lyster och glans. Kontrakten skall ses över. De är inte längre behövliga. Och behövs inga kontrakt ryker nog prostarna snart också. Att det betyder en ytterligare avlövning av biskoparna vet bara några få. Biskoparna lär inte märka det förrän båset är tomt och prosten borta. När de försvinner ryker också några av de tentakler som ändå kan ge biskopar en bild av tillståndet och utvecklingen (avvecklingen, säger de kritiska) i stiftet.
Nu byts snart ett antal biskopar ut. Igen. De ska få utstå. Kritik och ifrågasättande. Kampanjer och ränksmideri. Men ska de följa lärjungen Petrus kanske de måste blir påstridiga och ilska. För att stå ut att vara enhetens och sammanhållningens garanter. I en kyrka full av syndare. Måtte de ha stålmagar, fromma hjärtan, öron som hör och öppnade ögon som kan se. En nåd att stilla bedja om.
För att klara sig undan eventuella obehag av sådant som kan verka ironiskt eller med kritisk udd utrustat brukar dylika drapor som den här ovan benämnas en orättvis betraktelse. Sådan är även denna korta text. Orättvis, om än med den blinda hönans korn av sanning...
