Var hos dem som sörjer

Förtvivlan över att de unga måste dö
vrede över vapnen som gör det möjligt
sorg över utanförskapet
som gör barn till varandras fiender
ilska över vuxenvärlden som inte förstår
och sviker

Gud, du som inför hotande död
stod i övergivenheten
och kände nattens mörker
var hos dem som sörjer
i deras övergivenhet
i det mörker som sänkt sig
över dem

var deras ljus, bli deras hopp

Fariserna härjar i media

Äntligen kom Olaus Petris gamla syndabekännelse till heders igen. Kära Cordelia Edvardsson väckte den i morse (8/11) i Svenska dagbladet ur sin undanskymda tillvaro: Jag fattig, syndig människa…

Hon konstaterade ett den inte finns på var mans och kvinnas läppar. Hon förmodar att det kan vara därför vi har så lätt att döma och fördöma andra.

Det finns ingen hejd på självrättfärdigheten, skriver hon. Vid skampålen ställs dagligen höga m-politiker och –tjänstemän. Där bespottas och begapas de… Och hon påpekar att ingen tycks ha hört visdomsordet: den som är utan synd kaste första stenen. Ni minns det där Jesus sa i Johannesevangeliet 8 när man gav sig på kvinnan, hon som begått äktenskapsbrott.

Cordelia Edvardsson läxar upp de självrättfärdiga, de som låtsas moraliskt överlägsna, som pekar finger. Tänk att fariseismen är så medial, är så drevframkallande och livskraftig.

Man upptäcker att ödmjukhet och självinsikt är svårt att uppbåda – när man har så rätt. Men alla dras vi nog med svagheten att överbetona andras brister och minimera egna tillkortakommanden. När det blir norm att jaga andra, att leta fel och brister i tid och otid - då har det gått för långt. Det där eviga synfelet gör sig påmint. Det är svårt att se klart när man har en bjälke stickande ut ur ögonhålan. Det enda man egentligen lyckas upptäcka är andras brist, andras stora stora brist. Ett slags omvänd mea culpa.

Allra mest rätt, rättast av alla har de politiska motståndarna och medierna, eftersom man ännu surfar i medvind och inte just nu blivit påkommen. Hur var det vi en gång bekände: Jag fattig, syndig…?