Vad finns därborta?
Golvet var nu hans trygghet. Där kände han att han satt säkert. Stadigt och fast bredde det ut sig åt alla håll. Han klappade golvet. Men nyfikenheten bökade runt, ville mer. Man kan verkligen undra vad som finns där borta i mörkret, tänkte han. Någon borde ta reda på det. Och eftersom ingen annan är här - får det väl bli jag. Upptäckarlustan besegrade hans inre motstånd. Riskerna tystades ner, trycktes undan. Det kan vara farligt. Golvet kanske tar slut? Här känner jag till, men där borta vet jag ingenting om. Nyfikenheten fick honom att besluta sig: nu tar jag reda på hur det är längre bort.

Han ställde sig på alla fyra. Som ett spädbarn som just börjat krypa kravlade han iväg åt olika håll. Mest kröp han i cirklar, runt runt. Hans krypningar drog åt vänster. Men eftersom han ännu inte visste vad vänster var så förstod han bara att han kröp mera åt det ena än det andra hållet. Märkligt att jag hamnar mera åt den där sidan än åt den andra. Eftersom han ju inte kunde se sig själv så fick han nöja sig med hur det kändes. Ordet löjligt dök upp i hans medvetande. Löjligt, så skulle det se ut om någon kunde se honom där i mörkret. Golvet fanns i alla fall där, och det var inte alls löjligt - utan hårt, bärkraftigt och stadigt.

Det var svårt att hitta en riktning när allt som fanns var ett golv och det svarta. Han kröp ganska länge och tvärstannade plötsligt mitt i en kryprörelse. Blickstilla låg han där med den ena handen lyft och det andra knäet på väg framåt. En insikt for genom honom som en stöt, en elektrisk ingivelse. Detta är förfärligt, muttrade han. Nu vet jag inte längre var jag är. Nyss visste jag var jag satt – men nu? Hur kunde jag vara så dum att jag bara kröp iväg? Bort ifrån platsen där jag blev medveten.