Sagan om första hjälpen

Det var en gång ett slott och en kungafamilj med mycket tjänstefolk. De hade det för det mesta bra och bekvämt. När solen sken var det varmt och gott. Och när det regnade blev det vatten i dammar och fontäner. Vad mer kan man begära?

En het sommar vissnade växtligheten i omgivningarna runt slottet – men i slottsparken var allt grönt och fint. Där vattnade trädgårdsmästarna tidigt och sent. Prinsarna och prinsessorna hade extra roligt, de kunde springa genom draperier av vatten när alla sprinklers sprinklade som bäst.

Då kom kaninerna! Först kom det en vit kanin genom häcken längst borta i parkens ena hörn. Han trodde det var kaninernas paradis. Han tog sig först ett bad i en damm och simmade ryggsim. Sedan tog han sig ett skrovmål av det grönaste gräset och de läckraste bladen på de sprödaste buskarna. Sedan stampade han i marken och snart dök det upp en kanin till, en till och tio till och sedan kom en enda lång rad.

Dagen därpå när trädgårdsmästaren skulle ansa gräset trampade han snett i ett nygrävt hål och bröt högerfoten. Vaktmästern som skickades ut för att ersätta honom snubblade i ett annat hål och stukade vänstra foten och bröt armen. Så där höll det på.

Till sist hopade hela staben fram med kryckor och med gips och bandage på alla möjliga ställen. Men kaninerna njöt i sitt paradis, de åt, simmade och grävde.

Kaoset bara växte. Serveringspersonalen med sina stukade fötter snubblade på trösklar och tappade smör och spillde ut sås. När hovmästaren skulle servera de nystekta fasanerna fastnade kryckorna i ett bordsben så brickan föll och han stupade över matbordet. Och han välte stolarna där prinsarna och prinsessorna satt uppflugna. Och de trillade i smör och sås och behövde genast rena kläder. Men först fick kungabarnen bandage. Jämmer och elände. Och hon som tvättade kläder hade bägge armarna i gips och försökte trampa kläderna rena i ljummet vatten eftersom hon var uppfödd på en vingård. Vilken oreda!

En dag kom en fri vandringsman släntrande in på slottets ägor. Där hade en av vagnarna tappat hjulet och två ekrar av ek (det är just därför de heter ek-rar) hade gått tvärs av. Kusken satt hel och hållen gipsad och hade baxats upp på kuskbocken. Han kunde i princip bara smacka och hålla på. Men det där är väl ingenting, sa vandringsmannen och fick fatt på en krycka som blivit liggande vid vägen och lyckades binda fast den tvärs över hjulet precis där ekrarna hade gått av. Han tog tömmarna, lät kusken smacka så han skulle känna sig nyttig. Vagnen kunde vända och man for tillbaka till stallet.

Varje gång kryckan slog i marken lät det som ett pistolskott eftersom det var aningens för lång. Gruset for och det smällde och lät. Som en moped med problem hade man nog sagt om det funnits mopeder på den tiden. Men eftersom det var före mopedernas tid lät det som pistolskott.

Kaninerna som helt tagit över parken hörde ljudet och sedan kom ekipaget i sikte. Gruset kom farande som hagel, det small och lät och kaninerna blev förskräckta och många svimmade av. Några sprang dock ut ur parken för gott.

Kungen blev mäkta glad för nu kunde man kanske slippa fler hål i gräsmattan och fler brutna och stukade armar och ben. Hörru du min vandringsman, sa kungen. Jag behöver lite hjälp, kan du ta och rycka in. Fasanerna och stekarna trillar bara på golvet, vi plaskar fram i sås och halkar på smör och nu snubblar folk på kryckor som ligger huller om buller över allt. Kan du städa undan kryckor, fasaner och allt?

Javisst, sa vandringsmannen som var van att ta i. Så han tog i och rensade slottet. Det var så roligt när det blev snyggt och rent. För vem vill egentligen snubbla på fasaner, plaska i sås eller halka på tappat smör? En smörkana kunde nog gå an, men det andra får vara…

Kungen som varit mycket oroad över sakernas tillstånd blev så rörd att han genast utnämnde vandringsmannen till någonting. Du får bli min hjälpreda, mitt verktyg, min reservdel. Du är fri och har en egen fri vilja, men har ändå gjort min vilja. Friviljig får du bli. Härolden som blivit lomhörd av allt trumpetande tyckte han sa fri och villig och sedan den dagen kallade han sådana som alltid ställer upp för frivilliga.

En titel ska du ha. Vad ska vi kalla Dig?

Första hjälpen, pep en av betjänterna som nyss snubblat i en trappa och fått det som sedan kom att kallas första hjälpen av vandringsmannen. Han var från Tyskland och när han skulle förklara var han hade ont pekade han och sa: blås ther. Blås ther, sa han igen. Gärna ett blås ther men först ett rejält bandage, sa vandringsmannen. Och sedan den dagen kan man få ett plåster som första hjälp.

Och vandringsmannen blev lokal hjälte och fick många som försökte gå i hans fotspår. Det lät så härligt att bli utnämnd till första hjälpen. Det är förklaringen till varför det finns så väldigt många frivilliga i världen.

Kaninerna blev man inte alldeles av med. Tjänstefolket som nu frisknat till fick hjälpas åt att jaga dem, eftersom man nu hade lagat vagnshjulet som skrämde kaninerna. Slottsfolket vandrade fram på rad. Rätt var det var fick de hoppa till och vrida sig för nu hade de lärt sig att undvika hålen. Förresten - det var så menuetten uppfanns. Men det mina vänner är en helt annan historia.

Andra bloggar om: Saga, Frivilliga, Kaniner, Plåster

Nu måste något hända

Han satt stilla i sitt mörker, länge. En ny insikt steg fram. Ingenting händer. Vet man inte av något annat kan man tro att livet ska vara så: mörkt och händelselöst. Men han var frågvis och nyfiken. Ingen annan fanns att tilltala så han undrade inför sig själv: vila, tystnad och mörker, är det allt?

Varför händer det ingenting? Tanken högg honom i magtrakten och fick honom att längta efter att något verkligen skulle bryta stiltjen. För första gången insåg han att han hade det tråkigt. Jag har ingenting att göra! Ingenting, jag bara sitter här och nu är jag trött på det. Ja kan förstås krypa runt i allt det här svarta. Hur roligt är det? Just nu vill jag verkligen inte krypa mer. Jag vill att någonting skall ske.

Jag har så tråkigt, och jag börjar tröttna på mig själv. Eftersom ingenting kom utifrån fick han möta sig själv. Som en finsk luthersk och reformatorisk kyrka – vitmenad och ingenting mera. Bort med alla stimuli: möt Dig själv, möt den eller det som finns bortom tomheten.

Man kan bli väldigt trött på att ingenting händer. Då tappar man sugen och får lust att strunta i allting. Men sådan var han inte. Envis och halsstarrig var han från och med nu. Han ville intensivt att något skulle hända. Viljan kliade i bröstet. Den pirrade i benen och gjorde armar och händer rastlösa. De ville göra något och började röra på sig som om det han längtade efter redan var på gång. Kan inte något överraskande ske, något som är helt oväntat?

Det är på tiden att någonting händer, sa han försiktigt. När han hörde rösten lät den som en viskning och nog tyckte han att den lät fantastiskt bra. Men den var alltför tveksam. Det borde låta mera övertygat, eftersom det hans röst sa var så sant, så efterlängtat och nödvändigt. Lite högre och med mer kraft sa han: Det är på tiden att någonting händer. Det kändes rätt att säga så där. Nu ville han alltmera att något skulle bli av. Han hade övertygat sig själv om att tiden var inne. Något måste ske.

Han tänkte samma tanke flera gånger, vred den runt åt alla håll för att den skulle bli hans alldeles bestämda övertygelse. Nu när han hade fått in den genom öronen blev den verkligt verklig. Det var inte bara strunt det som kom utifrån och in genom öronen. Särskilt inte om han fick tänka och säga det själv. Och det fick han. Ingen annan hade något att säga. Där fanns ju ingen annan. Något ska hända snart, bestämde han. Och eftersom det lät bra så tedde hans egen tanke sig bara bättre och bättre. Han hade blivit förväntansfull.

Nu inte bara ville han att något skulle hända. Det vore så bra om något hände att han beslöt sig för att kräva att det hände någonting. Annars skulle det vara mest prat. Så mycket prat hade ännu inte hörts, men det som sägs borde bli något av. Annars skulle det ju tystna eller vissna. Vissna, ännu ett ord som han tyckte passade utan att veta var han fick allt sådant ifrån.

Automatiskt reste han sig upp och ropade med hög röst: Det är på tiden att det verkligen händer något. Hög tid. Tiden är här. Jag kräver att något skall hända, nu. Jag vill det, mer ropade än sa han.

Här och där

Tiden stod stilla i det svarta. Han låg på alla fyra, obeslutsam, tankfull. Sätter jag mig här så vet jag ju på ett ungefär var jag är. Jag är här. Nyss var jag där någonstans. Och nu vet jag ju inte längre var det var. Men här, här bar jag med mig när jag kröp. Tyngd fanns i insikten att inte bara bära sitt jag, utan att dessutom förstå att här följde med honom. Inte här i största allmänhet. Hans här var ett bestämt här, ett centrum, en utgångspunkt för iakttagelser. Nu vet jag var här är, det är där jag är. Och när han flyttade sig lämnade han där bakefter sig. Han skrattade högt. Lättad och glad.

Där, just där satte han sig och sa med övertygelse i stämman: Här är jag. Här sitter jag. Och så prövade han den nya insikten - att veta exakt var han var. Mitt i, i medelpunkten. Just precis här var det väldigt bra att sitta i mörkret och vänta på nästan ingenting.

Bättre än så här har jag inte haft det sedan jag satt på det andra stället. Idéerna kom som repliker. Nästan som om någon annan talade i honom. Även om han var ensam hade han sällskap. Han kunde resonera med sig själv. Det var trevligt att vara tillsammans. Som ett jag och ett du. Tanken slog liksom en kullerbytta och då visste han knappast vad som var upp och ner, det ena eller det andra eller ens bak och fram.

Riktigt bra var att sitta där han satt, stillsamt resonerande med sig själv. Utan att egentligen ha bestämt sig vilade han i sitt här under en mycket lång tidsrymd så att allt fick tid lugna ner sig.

Vad finns därborta?
Golvet var nu hans trygghet. Där kände han att han satt säkert. Stadigt och fast bredde det ut sig åt alla håll. Han klappade golvet. Men nyfikenheten bökade runt, ville mer. Man kan verkligen undra vad som finns där borta i mörkret, tänkte han. Någon borde ta reda på det. Och eftersom ingen annan är här - får det väl bli jag. Upptäckarlustan besegrade hans inre motstånd. Riskerna tystades ner, trycktes undan. Det kan vara farligt. Golvet kanske tar slut? Här känner jag till, men där borta vet jag ingenting om. Nyfikenheten fick honom att besluta sig: nu tar jag reda på hur det är längre bort.

Han ställde sig på alla fyra. Som ett spädbarn som just börjat krypa kravlade han iväg åt olika håll. Mest kröp han i cirklar, runt runt. Hans krypningar drog åt vänster. Men eftersom han ännu inte visste vad vänster var så förstod han bara att han kröp mera åt det ena än det andra hållet. Märkligt att jag hamnar mera åt den där sidan än åt den andra. Eftersom han ju inte kunde se sig själv så fick han nöja sig med hur det kändes. Ordet löjligt dök upp i hans medvetande. Löjligt, så skulle det se ut om någon kunde se honom där i mörkret. Golvet fanns i alla fall där, och det var inte alls löjligt - utan hårt, bärkraftigt och stadigt.

Det var svårt att hitta en riktning när allt som fanns var ett golv och det svarta. Han kröp ganska länge och tvärstannade plötsligt mitt i en kryprörelse. Blickstilla låg han där med den ena handen lyft och det andra knäet på väg framåt. En insikt for genom honom som en stöt, en elektrisk ingivelse. Detta är förfärligt, muttrade han. Nu vet jag inte längre var jag är. Nyss visste jag var jag satt – men nu? Hur kunde jag vara så dum att jag bara kröp iväg? Bort ifrån platsen där jag blev medveten.

Bloggen blir så allvarlig. Tid nu för mera fantasi och rena drömmerier. Här ska spånas och hittas på! Idag börjar en saga som inte alls vet vart den skall ta vägen...

I början är det svart

Allt var blått. Det fanns inget annat än något djupblått lysnade. Den intensiva färgen hade som ett inre ljus. Färg? Det var mer som ett blått allting. Eller ett ingenting, ett tomrum, som en rymd. Och allt var fyllt av blå. Var är jag, undrade han som levde i denna intensiva färg. Det här är inte likt något annat. Det kunde vara en himmel utsträckt åt alla håll. Ett hav? Då öppnade han ögonen. Allt det blåa slocknade och försvann. Han blundade igen och där fanns det blå.

Med öppnade ögon såg han sig omkring. Nu fanns verkligen ingenting. Bara svart. Det svarta omslöt honom. Kanske hade han gömt sig under ett stort täcke, en tät filt. Utan ficklampa. Men han saknade lakanens mjuka strävhet och filtens tyngd. Här fanns inget annat än det svarta. Men svart är ju alltid något.

Han lät ögonen vandra från höger till vänster, han tittade upp och han såg ner. Ingenting, absolut ingenting mer och ingenting mindre än det svarta. Han vred huvudet åt alla håll så långt han kunde. Han skruvade på huvudet tills det gjorde ont och han inte mer kunde vrida det. Huvudet sprängde som det skulle lossna. Trilla av och rulla sin väg. Som tur är ramlar huvuden inte av hur som helst.

Hur han än försökte var hans ansträngningar att se något förgäves. Det enda som verkade finnas var det kolmörka svarta. Och det var då likt ingenting.

Då kom han att tänka på att han i alla fall satt på någonting. Händerna kände försiktigt på underlaget. Det bredde ut sig så långt hans armar förmådde sträcka sig. Platt och slätt. Som en havsyta. Var det ordet kom ifrån visste han inte men yta och hav bara dök upp. Ytan var liksom polerad och den var stenhård. Ett golv! Det måste vara ett hederligt pålitligt gammalt golv.

I början fanns det ett golv. Där, på golvet satt han i det svarta mörkret. Först då blev han rädd och förskräckt. Så här kan det väl inte få vara, sa han högt för sig själv, för att samla sig. Och för att höra sin egen invändning. Det man hör blir liksom mera verkligt. Nej, så här skulle det inte få vara, tänkte han mera bestämt och försökte göra sig mera modig än rädd. Och rädslan, som verkade höra hans protest, trots att den var så försiktig, gav efter för nyfikenheten.

Om det nu är så här, som det är här just nu, vill jag i alla fall ta reda på mera. Man kan inte annat än undra varför allt är som det är, svart och så. Åtminstone är allt just nu fruktansvärt svart och dessutom likt rakt ingenting. Finns det då ingen ljusning?