Nu måste något hända

Han satt stilla i sitt mörker, länge. En ny insikt steg fram. Ingenting händer. Vet man inte av något annat kan man tro att livet ska vara så: mörkt och händelselöst. Men han var frågvis och nyfiken. Ingen annan fanns att tilltala så han undrade inför sig själv: vila, tystnad och mörker, är det allt?

Varför händer det ingenting? Tanken högg honom i magtrakten och fick honom att längta efter att något verkligen skulle bryta stiltjen. För första gången insåg han att han hade det tråkigt. Jag har ingenting att göra! Ingenting, jag bara sitter här och nu är jag trött på det. Ja kan förstås krypa runt i allt det här svarta. Hur roligt är det? Just nu vill jag verkligen inte krypa mer. Jag vill att någonting skall ske.

Jag har så tråkigt, och jag börjar tröttna på mig själv. Eftersom ingenting kom utifrån fick han möta sig själv. Som en finsk luthersk och reformatorisk kyrka – vitmenad och ingenting mera. Bort med alla stimuli: möt Dig själv, möt den eller det som finns bortom tomheten.

Man kan bli väldigt trött på att ingenting händer. Då tappar man sugen och får lust att strunta i allting. Men sådan var han inte. Envis och halsstarrig var han från och med nu. Han ville intensivt att något skulle hända. Viljan kliade i bröstet. Den pirrade i benen och gjorde armar och händer rastlösa. De ville göra något och började röra på sig som om det han längtade efter redan var på gång. Kan inte något överraskande ske, något som är helt oväntat?

Det är på tiden att någonting händer, sa han försiktigt. När han hörde rösten lät den som en viskning och nog tyckte han att den lät fantastiskt bra. Men den var alltför tveksam. Det borde låta mera övertygat, eftersom det hans röst sa var så sant, så efterlängtat och nödvändigt. Lite högre och med mer kraft sa han: Det är på tiden att någonting händer. Det kändes rätt att säga så där. Nu ville han alltmera att något skulle bli av. Han hade övertygat sig själv om att tiden var inne. Något måste ske.

Han tänkte samma tanke flera gånger, vred den runt åt alla håll för att den skulle bli hans alldeles bestämda övertygelse. Nu när han hade fått in den genom öronen blev den verkligt verklig. Det var inte bara strunt det som kom utifrån och in genom öronen. Särskilt inte om han fick tänka och säga det själv. Och det fick han. Ingen annan hade något att säga. Där fanns ju ingen annan. Något ska hända snart, bestämde han. Och eftersom det lät bra så tedde hans egen tanke sig bara bättre och bättre. Han hade blivit förväntansfull.

Nu inte bara ville han att något skulle hända. Det vore så bra om något hände att han beslöt sig för att kräva att det hände någonting. Annars skulle det vara mest prat. Så mycket prat hade ännu inte hörts, men det som sägs borde bli något av. Annars skulle det ju tystna eller vissna. Vissna, ännu ett ord som han tyckte passade utan att veta var han fick allt sådant ifrån.

Automatiskt reste han sig upp och ropade med hög röst: Det är på tiden att det verkligen händer något. Hög tid. Tiden är här. Jag kräver att något skall hända, nu. Jag vill det, mer ropade än sa han.