Läser febrilt Eva Lundgrens bok Knutbykoden. I Aftonbladet sågades den av Åsa Linderborg som partsinlaga och en orgie i skvaller. Så kan man läsa boken. Men den kan också läsas som ett exempel på sekters irrationella irrvägar bort från sans och förnuft. Liknande galenskaper har förekommit i alla möjliga sammanhang, inte bara i religiösa kretsar utan även i politiska och slutna grupper.
I Knutby slutade det inte i massmord som i fallet med Jim Jones och Peoples Temple. Men likafullt ändade sektlivet och förvillelsen i mord och död. Den som är någorlunda insatt i det vi kallade för frikyrkor i allmänhet och i synnerhet Pingstförsamlingars liv förstår snart hur avvikande och udda det som skedde i Knutby var. Innerligt trosliv vändes bort från källorna och blev en spelplan man förfogade över, en arena för utflippade fantasier och självförhärligande, allt fördolt som extra fromt. Under- och överordning blir det mönster som förgiftar det en församling normalt är. Man kunde tro att det är listiga och intelligenta personer som driver utvecklingen, men under läsning av boken framstår flera aktörer visserligen som beräknande men främst som narcisisstiska, fåfänga, naiva, okritiska och omogna.
Boken är läsvärd som ett exempel på att mitt i välfärdens Sverige kan galenskap och förvillelse uppstå och ta över.
Som en jämförelse kan man gott läsa Johanna Bäckström Lernebys bok Familjen, recenserad av Stina Oscarsson, om en invandrad klan som dominerar mer än ett helt bostadsområde i Göteborg med egen rättskipning och egna regler som står över samhällets. Även i familjens sammanhang relativiseras moral och normer till den grad att allt blir möjligt, som misshandel, övergrepp, narkotiahandel och mord, i Familjens namn. Det finns en hel del paralleller att lägga märke till...
Drömmen om att få personliga uppenbarelser skruvas in i en ledarkult. Åsa Waldau blir den starka ledaren, relationen till henne uttrycks genomgående som okritisk dyrkan av henne. Genom en profetia ges hon extra och hemmasnickrad gudomlig sanktion som Tirsa, vilket driver iväg till föreställningen om Kristi brud som en person med intim relation till Kristus, inte bara andligt utan även kroppsligt!. Denna perverta bibeltolkning anammas snart av de flesta i församlingsledningen. De kommer efterhand att in- och underordna sig. Egentlige är det ett socialt spel som i religionens lånta fjädrar som tar överhanden där enskilda dominerande personer utan större tvekan eller eftertanke låter moral och normer glida iväg.
I så gott som alla församlingar finns det spärrar och korrektiv, därtill en hjälpligt fungerande organisation, som hindrar och korrigerar liknande avvikelser om de alls skulle uppträda. I Knutby sattes sådant ur spel när ledarskapet fick och tog all makt och kontroll.
Som en intressant parallell och jämförelse kan man läsa Johanna Bäckström Lernebys bok Familjen, recenserad av Stina Oscarson i SvD, om en invandrad hierarkisk klan som bl a dominerar ett enormt bostadsområde i Göteborg och styre ett kriminellt nätverk. I familjen håller man sig med en alternativ rättsskipning och sätter vanlig moral och allmänt omfattade normer helt ur spel. Där kan man rättfärdiga övergrepp, misshandel, mord och narkotikahandel i familjens namn.
Nog kan man fundera över hur det kommer sig att Knutby fick man hejd på men familjen bara håller på oavsett hur många som hamnar i fängelse eller inskränks på något annat sätt. Släkt, blod och heder är förmodligen starkare sammanhållande band än illusoriska svärmerier. Allvarligt är det att inget kan hejda familjens framfart om man ska tro reportageboken Familjen.
