Den rapporten visste var den tog!

Timbro rapporten Omvägen om Gud, Svenska kyrkan och opinionsbildningen av Annika Borg och Eli Göndör retar tydligen en hel del. Av ilskan i reaktionerna att döma och ett ampert genmäle från Gunnar Sjöberg på Kyrkokansliet förstår man att rapporten inte fallit i god jord.

Uppsatsen, för det är väl så rapporten bör benämnas, har ett uttalat syfte, nämligen att kritiskt granska innehåll och inriktning på kyrkans opinionsbildning, inte ifrågasätta att den finns eller sker. Vällovligt, anser jag. All slags prövning, även om den är ytlig eller inte tar hänsyn till alla möjliga invägningsbara faktorer kan ha ett värde.

Gunnar Sjöberg och andra uppsatta chefer och ledare har alla, det är jag säker på, deltagit i kurser där de fått lära sig att inte genast gå i försvar, utan att lyssna med öppet sinne för att försöka förstå hur den som har något på hjärtat tänker och vad den menar. Men nu handlar det ju inte om ett samtal som alla vill föra och då behöver man ju inte försöka förstå så mycket utan kan nöja sig med att hugga tillbaka, för det är så man tycks ha tagit emot rapporten. Som ett angrepp. Därför formas försvarslinjerna snabbt och instinktivt. Här slog försvaren till redan när Borgs och Göndörs text presenterades och offentliggjordes. Därefter har gensägelser och avståndstaganden dykt upp på hemsidor och t ex i sociala medier.

Nog finns det mycket att tänka över om man tar till sig påståendet att kyrkan har vävt samman ideologisk övertygelse med den religiösa vilket får de teologiska argumenten att blekna och annat att träda fram. Men om man inte ser detta ens i sina egna texter och uttalanden lär man inte bli varse det för att Borg och Göndör påstår att det förhåller sig så. För min del tycker jag det är insiktsfullt att fundera över hur man motiverar och argumenterar för det man vill säga, åstadkomma och uppnå, göra.

Den myckna kommunikationsverksamheten har självfallet bestämda syften. I rapporten lyfts bland annat fram att kyrkan genom sin opinionsbildande kommunikation vill påverka sin självbild, alltså vad medlemmarna ser när de betraktar sin kyrka. Om det samtidigt innebär att hon ”själv skjuter sådant åt sidan som kan skada bilden, som teologiska stridigheter, maktmissbruk eller ar­betsmiljöproblem, är det desto viktigare att andra aktörer granskar och analyserar.”

Med tanke på hur stora arbetsmiljöproblem som finns utan att saker reds ut, ansvar utkrävs och ordnas upp, så tycks det ligga en hel del i iakttagelsen om viljan att styra och påverka vad medlemmarna och det omgivande samhället bör fokusera på vad gäller Svenska kyrkan.

Rapporten är slängig och anklagande på sina ställen. Allt annat vore egendomligt eftersom den försöker övertyga om att kyrkan är vänstersinnad på nationell lednings och styrningsnivå. Så när författarna skriver att i ”exempelvis miljö- och välfärdspolitiska frågor kommer Svenska kyrkan med ideologiska utspel och pamfletter som saknar så­väl innehållslig stringens som gedigna faktaunderlag…” så förstår man att det kan reta och irritera. Jag blir i alla fall inte övertygad om att de har rätt även om de kan visa på att en PR-byrå haft stort inflytande över miljö- och klimatmaterial och argumenten som kyrkan nyttjar förhållandevis ofta kan vara sådana man finner på allmänningen.

Följande slutsats är alltför snabbt dragen:” I dag består kyrkans maktelit – biskopar, professorer, prästutbil­dare, forskningschefer, rekryteringsansvariga och opinionsbildare – i mycket hög grad av ett nätverk av relationer i form av vänskapsband och ett politiskt engagemang som formats för länge sedan i vänsterpolitiska studentföreningar.” Överhuvudtaget görs ett för stort nummer av KRISS och Kristet forum. Att en hel del av dem som var med då, nu finns på ledande positioner är inte konstigare än att det finns en relation mellan ungdomsverksamhet i en fotbollsklubb och många som senare spelar i laget eller sitter i styrelserummen. KRISS var den studentförening som fanns kvar nar Kyrkliga Studentförbundet uppgått i den ekumeniska Kristna Studentrörelsen i Sverige.

Under slutet av 60-talet och under 70-talet påverkades studentrörelsen inte bara av politiska ideologier utan av en ganska utbredd radikalisering bland studenter i hela västvärlden. Den världsvida ekumeniska rörelsen som samlades i Kyrkornas Världsråd, synligt i Sverige vid mötet i Uppsala 1968, bidrog starkt till en sådan mer socialt ansvarstagande och både teologiskt och politiskt intresserad studentrörelse. Visst fanns det några marxister men mitt intryck var att överväldigande delen politiskt sett närmast var socialdemokrater eller liberaler. Samma tendens mötte även i Svenska ekumeniska nämndens sammanhang och i Frikyrkorådets arbete.

Så något studentrörelsens socialistiska kameraderi är svårt att se. Seglora Smedja lyfts fram som en sentida arvtagare till KRISS politiska synsätt. Här tycker jag knappast att det räcker att hänvisa till ett par före detta i KRISS aktiva personer för att stadfästa sambandet. Segloras brister behöver inte ha detta halsband hängt på sig för att man ändå ska kunna se dess modernism och liberalteologiska kamp. Studentrörelsen deltog man i några år som aktiv student, sedan gick man vidare. Då fanns det andra ideologiska sammanhang och sammanslutningar, till exempel politiska partier, som utgjorde samband och kontinuitet.  Men det fanns och finns säkert enstaka personer ur KRISS som skulle ha önskat just det författarna tror att KRISS lyckades åstadkomma av vänsterinflytande och nätverk. Så länge det fanns en katolsk, en frikyrklig och en kyrklig studentrörelse var de viktiga och omhuldade grupper i sina respektive samfundssammanhang. När KRISS bildades blev organisationen snart marginaliserad och hade aldrig något egentligt inflytande! Det var en ständig kamp att ens få till stånd kollekter till rörelsen så att den kunde hållas flytande. Men, jag ska med stort intresse ta del av ytterligare forskning som enligt rapporten lär ska komma på området.

Författarnas synpunkter och resonemang om det politiska inflytandet kan inte avfärdas lika enkelt. När de skriver om politikernas inflytande ”över kyrkans teologi, lära och utveckling, dels genom kyrkomötets sammansättning, dels till följd av att organisationen på regional och lokal nivå” är det en alldeles riktig beskrivning. Den borde bearbetas och problematiseras snarare än avfärdas. Jag tycker ansatsen är rimlig och att ifrågasättandet av partipolitikens makt och styrning av kyrkan borde ses som en rimlig konsekvens av relationsförändringen kyrka-stat. De historiska orsaker som bidragit till att kyrkan är organiserad ”på ett sätt som strukturellt påminner om kommuner” borde inte längre kunna tillåtas forma kyrkan och dess framtid. Partisystemets makt borde brytas för kyrkans skull så att den inte kan brukas som redskap för ideologiska syften andra än dem som genuint kan vara kyrkans. Det är som om det världsliga regementet tagit över. Författarna visar också på den motsättning som uppstår när politiska partier vill styra kyrkan och samtidigt påstår sig vara religiöst neutrala. Här undrar jag ständigt varför så få benämner det förhållandet vid dess rätta namn?

I ett kortfattat resonemang antyds att Svenska kyrkan influerats av en reformert människosyn snarare än en evangelisk-luthersk. Som motiv används den lägligt framträdande aktivismen som gärna betonar handling och gärning. Även en förekommande suddighet beträffande hur distinktionen mellan de två regementena ska uppfattas är ett välkommet inspel. Jag är beredd att gå längre än författarna och tänker att Luther och den lutherska teologin blivit en hävstång som kan användas till det mesta utan fullgoda hänsyn till begreppens ursprung och grundbetydelse. Att detta lätt kan användas för att backa upp egna ideologiska ställningstaganden borde inte överraska någon som följt kyrklig diskussion de senaste tjugo åren. 

Rapporten för in fler faktorer för att befästa uppfattningen om vänsterpolitisk slagsida hos Svenska kyrkan på nationell nivå. Man gör det genom att jämföra medlemmars önskemål och synpunkter på kyrkan med 309 pressmeddelanden mellan jan 2013 och april 2015. Intressant ansats där mer finns att göra med studier som täcker längre perioder: vad sa kyrkan när den uttalade sig till pressen och vilken bild ville man att media skulle förmedla?

Varför blir reaktionen så stark? Kanske för att flera av de ledande personerna i kyrkan gärna också ser sig själva som radikala och politiskt medvetna, men de avskyr att få saken påpekad från människor som inte delar deras faiblesse för sådana politiska idéer. Inte heller är det populärt att syna den svaga teologiska underbyggnad som de flesta stora beslut i kyrkan lider av. Pinsamt svagt har det varit för många gånger, vad än kommunikationschefer eller ärkebiskopar säger.

Så svarar då försvarsreaktionerna mot anklagelsernas styrka? Nog märks det att man vill ge igen. Sådan kritik för man inte fram ostraffad. Möjligen för att anklagelsen om vänsterpolitik är för stark och denna gång alldeles för bristfälligt underbyggd. Det har försvaret instinktivt fått vittring på. Och några revolutionärer skymtar knappast bakom mitror och beslutsförsamlingars presidier. Men ledarskapet i kyrkan kompromissar, det kan man nog ändå behöva acceptera som en rimlig slutats, med samtid och tidsanda på ett sätt som tycks gynna delar av det sekulärpolitiska etablissemanget. Illa nog, kan man tycka.

Kritiken mot rapporten är tondöv och fylld av försvarsreflexer. Istället kunde fler ta ett djupt andetag och försöka förstå vad det egentligen är som sägs. Och varför. Jag låter rapporten få mitt sista ord: ”Svenska kyrkan har ett lagstadgat uppdrag som demokratisk folkkyrka och är därmed inte att likställa med vilken fri­stående organisation eller vilket samfund som helst. Då bör den också bli föremål för seriös granskning och saklig kritik.”