Kollegor och vänner som konverterat vittnar ofta om de
betydande svårigheter de mött. Inte i sitt nya trossamfund utan i det gamla.
Det är som vore det skymfligt att gå vidare. Däremot välkomnas konvertiter in i
Svenska kyrkan utan några särskilda svårigheter. Då går det an med betydande skillnader
i det mesta, möjligen beroende på att Svenska kyrkan har så många medlemmar som
är dubbelanslutna eller som har agnostiska tankar eller ateistiska övertygelser.
Den dubbelheten förvånar.
Nyligen lämnade en vän Svenska kyrkan efter att under hela
sitt yrkesliv tjänat kyrkan som präst. Reaktionerna fyllda av indignation kom
omedelbart. Förmodligen beror styrkan på avståndstagandet att det nya
trossamfundet var den Romersk katolska kyrkan. Irritationen blev extra stor utanför
de sammanhang där prästen tjänat. Det blev liksom fritt fram att ösa galla över
personen ifråga eftersom konversionen ägde rum ganska snart efter
pensioneringen. Som om detta att uppgiften i Svenska kyrkan fullföljdes bara
var uträkning och säkring av en hygglig pension. Borta var år av uppoffrande slit
för Svenska kyrkans bästa. Försvunna var goda predikningar och engagerad
omsorg. Utraderade av steget in i ett annat samfund.
Men även vänner som konverterat under sina mera aktiva år
har fått känna på bannstråle och fördömande! Något rimligt avslut för
konvertiterna var ingen av kritikerna intresserade av. Helst skulle de omedelbart
åka ut på öronen. Som om ingen arbetsrätt funnes. Som om de vore förrädare och plötsligt
hade blivit besmittade av allsköns vanföreställningar och irrläror. Som om
reformationen inte vore bärgad och särskilt nyblivna katoliker borde behandlas som
ett sämre slags människor.
Det borde naturligtvis vara så att Svenska kyrkan skulle
välkomna människor av annan samfundstillhörighet som är beredda att tjäna
Svenska kyrkan, även om deras samfund inte accepterar dubbla tillhörigheter. Nu
kan människor från alla möjliga sammanhang vara dubbelanslutna och ingen ägnar
detta någon större tankemöda. Men de som tillhör samfund där kyrkosynen är
sådan att dubbelanslutning är utesluten förhindras att arbeta med
församlingsvårdande uppgifter inom Svenska kyrkan. Motsägelsefullt är ett
alltför svagt uttryck.
Den valhänta hanteringen av konvertiter borde förbättras
inom Svenska kyrkan. De personliga behoven är stora i samband med de genomgripande
steg en konversion innebär. Ett gott bemötande är det minsta man har rätt att
förvänta sig av kyrkan. Även de formella regelverken bör ses över så att de som
väljer att lämna får göra det på ett hedervärt och anständigt sätt. Detta är
viktigt av omtanke om konvertiterna såväl som om den ekumeniska uppgiftens
betydelse. Ta exemplet med en präst som upplevt kallelsen in i vigningstjänsten. En sådan omprövning sker inte lättvindigt! Den är radikalt
genomgripande och inte sällan smärtsam. Den kan bland annat betyda att det finaste man vet,
detta att få leda eukaristin, inte längre blir möjligt.
Hur kan det komma sig att Svenska kyrkan fortfarande saknar
ett rimligt förfaringssätt för att se till att konvertiter får ett gott slut på
sin tid i Svenska kyrkan? Sveriges kristna råd borde genast komma Svenska
kyrkan till undsättning för att finna vägar att hantera konversioner med större
kompetens och varsamhet. 
