Så mycket får man (jag) vara med om. Blev kallad till en PTA! Bara det. Vem vet vad det kan vara? Denna märkvärdiga procedur innebar att jag måste läggas in på sjukhus för dagvård. Gissar att det innebär att man troligen får åka hem när natten faller på.
Kallelsen var tydlig. Man hade strukit över med markeringspenna i blått vilket datum som gällde. En dag som redan hade passerat! Tur att jag fått en handskriven lapp på dialysen om att det där PTA skulle hända. Med rätt datum. På kallelsen stod att jag skulle infinna mig klockan sju på avdelningen efter att jag förstå gått till kassa. Lydig och ordningsam begav jag mig till kassan. Där var allt mörkt och släckt. De öppnar inte förrän klockan 8.
Väl inskriven på avdelningen med identifieringsband runt handleden togs blodtryck och puls. Man gav mig antibiotika. Intravenöst. Sedan fick jag klä mig i sjukhuskläder innan det blev rullstolsrally till röntgen. Där togs jag emot för en ballongsprängning (PTA). Det kryllade av personal som såg till att jag låg som jag skulle med armen utsträckt på en anordning. Man röntgar och opererar samtidigt. Här fixar man allt möjligt, sa man. Ballongsprängningar av kärlen vid hjärtat, insättande av pacemaker och mycket annat. Betryggande med sådan erfarenhet runt britsen!
Efter väntetid påbörjades evenemanget. Lokalbedövning gavs i omgångar innan man stack hål på pulsådern. En ingång till min blivande fistel (ett konstruerat blodkärl där man sytt ihop en ven med en artär) var alldeles för trång så blodflödet var för klent så det skulle inte gå att använda kärlet vid en framtida dialys.
Man jobbade sig fram genom kärlen tills man befanns sig vid den trånga porten. Jag nynnade för mig själv: Gör porten hög, gör dörren vid... Efter att ha prövat olika dimensioner av ballonger blåste man upp dem inne i kärlet. Inte skönt. Det ilade och värkte, men gick snart över. Efter ett antal liknande manövrar fick jag beskedet att det gått bra och att det var över. Vi kan alltid göra om det, sa kirurgen uppmuntrande. Hm, sa jag. Man spände på mig ett uppblåsbart tryckförband så att pulsådern inte skulle blöda och läcka.
Tillbaka på avdelningen blev jag ompysslad och nerbäddad. Varje timme släppte man ut ett andetag i taget ur det uppblåsbara förbandet. Trycket lättade påtagligt, ju mer som försvann och blödningen kom av sig helt. Till lunch blev det köttbullar. Sedan dåsade jag till skönsång av Peter, Paul & Mary i mina hörlurar.
Fick åka hem framåt aftonen. Nu svirrar det som det ska i det där blodkärlet.
