Impromptu av Tranströmer

Gång på gång har man frågat hur den dikt biskop Jonas Jonson fick av Tomas Tranströmer lyder. Den finns återgiven i boken Samtal på väg. Här återges den in extenso efter flera tidigare tolkande och kommenterande inlägg.

Också i välfärdsstaten understryker att den ensamhet som kvinnan har är manifest någon annan stans. I fattigdomen eller i tredjedelsvärlden. Bulta får mig att tänka på något dovt ljud, som när någon bultar på en dörr för att komma in eller ut. Jag undrar om hon bultar för att någon ska höra och kontakt upprättas. Eller gör hon detför att övergivenheten och desperationen måste få komma till uttryck?

Kontrasten mellan de mjuka tårarna och det hårde verktyget, hammaren, ger uttrycket en kraftfull spänning. En laddning som kan leda tankarna till de hårda villkor som tvingat fram gråten. En polaritet som håller samman orsak och verkan, utan att förklara. Är det ensamheten mitt i välfärden som skaver så? Är det något annat som drabbat hårt?

Också i välfärdsstaten

finns den ensamma kvinnan
som bultar i våning
med sina tårars hammare.

Och hopkrupen i rocken
en man på kaféet
som stöter och stöter
samma ord i sin muns mortel.

Mannen på kaféet är som en fotografisk stillbild ur samma vardag som är kvinnans. Han har hakat upp sig hans stötande mortel ger två associationer. Den ena om ältandet av något. Frågan, det personliga problemet som han på kaféet inte kan släppa. Eller ett ord som hackar sig fram gång på gång. Den upprepade svordomen, eller eden. Det monotona åkallandet av Gud. Gode Gud, gode Gud, gode Gud... Vad annat att göra ensam och hopkrupen i sin rock? Utanför.

Den tredje bilden av de pojkarna på anstalten som behöver märka sin tillhörighet till varandra. Den andra stammen, den vilda, som inte delar majoritetssamhällets värderingar eller normer. Men som förmodligen tillämpar dem ännu hårdare i sin gemenskap. Där får man inte luras, stjäla eller bedra. Stammens regler förbjuder det. Motorcykelgängets, ligans, brödraskap med sina tecken och symboler.

Och pojkarna på anstalten

som tatuerar varann
för att markera
att de tillhör en annan stam.

Skönhetens närvaro
kan vara farlig.
Skönhetens frånvaro
är livsfarlig.

Dikten avslutas med sin aparta turnering av skönheten. Den skulle kunna utgöra en slutsats som kommer till och dras till följd av de tre interiörerna: våningen, kaféet och anstalten. Om där fanns skönhet skulle det sköna kunna förändra kvinnans, mannens och de ungas liv. Här finns den räckvidd som omfamnar en hel mänsklighet: barn och ungdomar, kvinnor och män!

Det som skulle kunna hända genom den farliga skönheten vore möjligen att rummen blev överskridna och förbindelser upprättade? Skönheten som förvandlande, ja revolutionär, kraft. Men när skönheten är livsfarligt frånvarande cementeras utanförskapet. Inget incitament till förändring kan skönjas. Det sköna hör ju av hävd samman med det goda. Här anar jag tankar kring kärlekens förvandlande kraft. Och skönhetens frånvaro är livsfarlig eftersom den skulle kunna öppna för det onda.  

Jag är muslim, vad är du?

Mötet med religiöst övertygade människor väcker många frågor. Särskilt tydligt blir det i mötet med muslimerna som äntligen på flera platser kan lämna de kyffen och källare där de tidigare möts till bön. Nu börjar muslimerna få sina egna moskéer, som den nybyggda i Göteborg, och blir en mera påtaglig del av stadsbilden och av det offentliga livet.
Frågorna kan uppstå i skolsituationen där barn vet vilken tro de tillhör och har. Jag är muslim, vad är du? Just det. Vad är du? Frågan tvingar inte bara barnen till reflektion. Den utmanar även föräldrar till ställningstagande.

En annan fråga som bryter fram blir viktig för dem som tillhör olika kristna kyrkor och samfund. Om du är kristen, vad betyder det? Hur tar sig denna övertygelse och detta medlemskap, tillhörighet som Svenska kyrkan envisas med att kalla det, sig uttryck? Här ska man minnas att många av dem som kommer från muslimska länder och har en sådan trostradition inte utövar sin tro genom att delta i fredagsbönen. De är kanske inte helt sekulariserade, men inte heller aktiva i den muslimska församlingen.

Den aktive muslimen förväntar sig naturligtvis en tro på Gud från den som tillhör ett kristet trossamfund. Vad tror Du på? Har Ni en Gud eller tre? Fastar Ni? Ber Ni vid regelbundna tider varje dag?

Mötet med muslimen väcker frågor. Många frågor. En del har med nyfikenheten på den andres religion och tro att göra. Men de svåraste frågorna drabbar var och en. Vad tror min kyrka? Vad lär den? Och jag, vad tänker jag?

Ursäkt och struktur

Håkan Juholt åker land och rike runt för att be om ursäkt. Så sägs det i alla fall. Tvärs-nytt visade upp en avspänd Juholt som talade och menade att han inte ens visste om att han gjort fel, Så hur skulle man då...?
Nu handlade det om att återvinna förtroendet för honom och partiet. Gärna snart och fort.

Tänk om 10 år när partiledarna för socialdemokraterna och centern ska åka runt och be om ursäkt för partiernas aptit på att bestämma även över sådant de inte skulle. Då kanske dessa partier blivit så pass moderna och insiktsfulla att de begriper att tro och religion inte ska ha partipolitisk grimma. Om tro och religion nu är en privatsak, en åsikt som partierna omhuldar, varför är det så viktigt att behålla MAKTEN i kyrkan? Samtidigt är det enkelt att förstå den vikt dessa partier lägger vid att hålla kyrkan i sitt grepp. man vill undvika att den Svenska kyrkan inte av egen kraft börjar föra till torgs idéer som partierna då skulle tvingas förhålla sig till i det offentliga rummet. Kanske rent av behöva ägna energi åt att strida mot.

Men engagemanget lägger också större vikt vid organisation och apparat än vid andra sidor av kyrkans liv. Åtminstone skulle det påståendet förklara varför man alltid jobbar med kyrkans organisation och struktur. Trons plats i Svenska kyrkans liv måste snart hamna högst upp på alla föredragningslistor om inte utarmningen ska fortgå.