Impromptu av Tranströmer

Gång på gång har man frågat hur den dikt biskop Jonas Jonson fick av Tomas Tranströmer lyder. Den finns återgiven i boken Samtal på väg. Här återges den in extenso efter flera tidigare tolkande och kommenterande inlägg.

Också i välfärdsstaten understryker att den ensamhet som kvinnan har är manifest någon annan stans. I fattigdomen eller i tredjedelsvärlden. Bulta får mig att tänka på något dovt ljud, som när någon bultar på en dörr för att komma in eller ut. Jag undrar om hon bultar för att någon ska höra och kontakt upprättas. Eller gör hon detför att övergivenheten och desperationen måste få komma till uttryck?

Kontrasten mellan de mjuka tårarna och det hårde verktyget, hammaren, ger uttrycket en kraftfull spänning. En laddning som kan leda tankarna till de hårda villkor som tvingat fram gråten. En polaritet som håller samman orsak och verkan, utan att förklara. Är det ensamheten mitt i välfärden som skaver så? Är det något annat som drabbat hårt?

Också i välfärdsstaten

finns den ensamma kvinnan
som bultar i våning
med sina tårars hammare.

Och hopkrupen i rocken
en man på kaféet
som stöter och stöter
samma ord i sin muns mortel.

Mannen på kaféet är som en fotografisk stillbild ur samma vardag som är kvinnans. Han har hakat upp sig hans stötande mortel ger två associationer. Den ena om ältandet av något. Frågan, det personliga problemet som han på kaféet inte kan släppa. Eller ett ord som hackar sig fram gång på gång. Den upprepade svordomen, eller eden. Det monotona åkallandet av Gud. Gode Gud, gode Gud, gode Gud... Vad annat att göra ensam och hopkrupen i sin rock? Utanför.

Den tredje bilden av de pojkarna på anstalten som behöver märka sin tillhörighet till varandra. Den andra stammen, den vilda, som inte delar majoritetssamhällets värderingar eller normer. Men som förmodligen tillämpar dem ännu hårdare i sin gemenskap. Där får man inte luras, stjäla eller bedra. Stammens regler förbjuder det. Motorcykelgängets, ligans, brödraskap med sina tecken och symboler.

Och pojkarna på anstalten

som tatuerar varann
för att markera
att de tillhör en annan stam.

Skönhetens närvaro
kan vara farlig.
Skönhetens frånvaro
är livsfarlig.

Dikten avslutas med sin aparta turnering av skönheten. Den skulle kunna utgöra en slutsats som kommer till och dras till följd av de tre interiörerna: våningen, kaféet och anstalten. Om där fanns skönhet skulle det sköna kunna förändra kvinnans, mannens och de ungas liv. Här finns den räckvidd som omfamnar en hel mänsklighet: barn och ungdomar, kvinnor och män!

Det som skulle kunna hända genom den farliga skönheten vore möjligen att rummen blev överskridna och förbindelser upprättade? Skönheten som förvandlande, ja revolutionär, kraft. Men när skönheten är livsfarligt frånvarande cementeras utanförskapet. Inget incitament till förändring kan skönjas. Det sköna hör ju av hävd samman med det goda. Här anar jag tankar kring kärlekens förvandlande kraft. Och skönhetens frånvaro är livsfarlig eftersom den skulle kunna öppna för det onda.