Utanförskap är inte ett riktigt svärord. Men närapå. För mig är det absolut ett svårord. Svårt för att det bara säger en del och undanhåller desto mer. Svårt eftersom det pekar ut och låser fast. Den andre är inte bara utanför, han har ett utanförskap som går utöver yttre omständigheter. Utanförskap kan naturligtvis bero på struktur och organisation.
När jag hör ordet utanförskap signalerar det ett utanförskap som egenskap. Bara för att man råkar bo någon annan stans eller ha andra social förhållanden än den som har ordet riskerar man att bli stämplad som utanför och fasthållen i ett utanförskap. Som om de som bor utanför Visby ringmur skulle ha ett utanförskap. Att de innanför ringmuren skulle ha ett utanförskap kan väl ingen ens drömma om?
Men jag måste bekänna: någon gång händer det att jag också använder svårordet utanförskap. Det halkar ur mig i samma andetag som jag säger de utsatta, svaga, drabbade, nedersta... Allt oftare biter jag mig då i tungan och rodnar något.
Ordet utanförskap binder människor. Låser fast dem utanför. Att vara utanför blir till en statisk norm. Vi naglar fast människor i deras utanförskap. Särskilt klistrar vi in människor i ett utanförskap därför att de har utländsk bakgrund eller lever i områden vi övertalande beskriver som problemområden. Där sitter människorna fast trots att de tillhör familjer och har stora släkter, har tradition och ofta internationella kontakter, trots att de utövar religion och har trosgemenskap. De måste hamna och vara utanför för att vi ska kunna betrakta oss själva som innanför. Endimensionellt och ofta helt felaktigt.
De där ute – vi här inne. Vi skaffar oss delvis egen identitet i förhållande till andra. Men det måste inte ske genom motsatsparet innanför och utanför. Genom andras utanförskap hamnar vi innanför. Då kan vi också förfasa oss över det utanförskap som vi vill och tänker ändra på.
Andra bloggar om: Utanförskap, Problemområden, Utsatta, Svårord
