Att utgöra ett störande moment eller inslag är ganska obekvämt. Det är lätt att uppleva det som att man förstör den unisona stämningen och en gemenskap som åtminstone ytligt ter sig tät. I en diskussion eller i ett samtal, om det alls kommer till stånd, kan det märkas på flera sätt. Det ena är att varje inlägg eller synpunkt man bidrar (!) med bemöts med pauser och tystnad varefter samtalet fortsätter som om ingenting hade hänt. Möjligen kommer det någon kommentar om at så kan man också se det, men... Det andra som kan hända är att inlägget bemöts med häftiga invändningar som kan verka oproportionerligt häftiga och starka.
Nu behöver sådana reaktioner inte bero på att man betraktas som udda och utanför. Det har hänt de flesta att likartade situationer uppkommit. Men när det händer flera gånger behöver man inte vara överkänslig för att veta att man inte passar in.
Å andra sidan ser jag hellre att detta händer än att det aldrig blir möten eller samtal där man kan pröva sina tankar och argument mot andra. Svenska kyrkan är ofattbart mötestät och där anstäkllda och förtroendevalda ständigt sitter i arbetslagsmöten, ledningsgrupper, konferenser, utbildningar, beredningar, arbetsgrupper, projektgrupper, verksamhetsråd, kyrkoråd, fullmäktigesammanträden...you name it. Men möten över teologiska och spritualitetsgränser för seriösa samtal för dialogens skull där förståelse av de andras hållningar kan uppstå äger så gott som aldrig rum.
Visst finns det ännu mötesplatser där sådant kan äga rum. Men exemplen är inte övertygande många. Inte ens när det gäller så viktiga frågor som Strukturreformen med storpastoraten eller kyrkohandboksfrågorna! Visst är det märkligt i en kyrka som sägs vara ekumeniskt sinnad och till och med en brokyrka mellan olika internationella traditioner och konfessioner?! Ett ämne vid några sådana möten nu under reformationsåret skulle kunna handla om att diskutera hur man får till stånd mötesplatser. Sedan kunde man gå vidare med i vad mån Svenska kyrkan är katolsk och luthersk och hur man ska se på de mera reformerta tendenserna som tycks stärkta.
Ett annat givet ämne för sådana möten vore att beta av vart och ett av de ekumeniska imperativen som finns uppräknade i Från konflikt till gemenskap. Ta som exempel det tredje imperativet: Katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, till att tillsammans utveckla närmare vad detta betyder i form av konkreta steg, och till att oupphörligt sträva mot detta mål.
Dessvärre tror jag att väldigt många av kyrkans anställda och förtroendevalda inte på långa vägar håller med om den uppmaningen. Jag tycker mig fortfarande ganska ofta snubbla över avgrunder och kraftfulla avståndstaganden från en sådan strävan. Om det stämmer - vad ska man då tänka om oss som kan se imperativet som en viktig del av vår egen och kyrkans kallelse? Är vi störande element?
