Ur en ny predikan på ordrik:
Föreställningen att det krävs extra stora
och starka hot för att hoppet ska vissna
är en vanföreställning
Även ett litet mörker - till exempel av oro, rädsla
av sprickor i en relation, ovänskap, en börda man bär
som ingen tycks förstå – kan släcka
framtidstron och livsgnistan,
sådant har många varit med om
Det är då när mörkret, stort eller litet,
breder ut sig som påskens nyfödda uppståndelsetro
behövs på ett särskilt sätt
Den kan nämligen visa väg ur
hopplöshetens öken,
föra tillbaka från vilsenheten
i känslans förtvivlade vildmark
Stilla veckan och påsk för oss
öga mot öga med döden
andras död, vår egen bortgång,
vår Herres död på korset
Påskmönstret finns förstås mycket nära
till exempel i berättelser om hur döden
tvingats vika undan för skickliga läkare
kloka sjuksköterskor och starka mediciner
När infektionen tycktes omöjlig att tygla
men sedan ändå gav vika för rätt tablett
för salvorna eller intravenöst dropp
Livet som tog fart på nytt
trots att cytostatikan bara verkade leda till
kväljande obehag och illamående
men som sedan ändå gjorde verkan
Rädslan för döden som försvinner
när himmelrikets måltid, nattvarden
dukats på det egna hjärtats bord
av brist och nöd
Knappheten blir till himmelskt överflöd
Sådant händer mitt i vår församling
och kopplar och för samman vår erfarenhet
med påskens under om hur livet segrar
åtminstone för några veckor
några månader och år
