Kristus - en tankekonstruktion?

Jesus är en tankekonstruktion! KG Hammar, en gång Svenska kyrkans ärkebiskop argumenterar i dagens Kyrkans tidning för uppfattningen. Så talar en filosof som lämnat frågan om texternas historiska relevans bakom sig och istället är fullt upptagen med berättelsernas mening idag. Därmed ligger fältet öppet för påståendet att Jesus är en kemisk reaktion i våra hjärnor. De religionskritiker som menat att Gud och Jesus är något människan själv har uppfunnit och konstruerat för att slippa uppleva sig utelämnad åt existentiell tomhet kan nu nicka förnumstigt och säga att till och med KG Hammar håller med dem...

Svårigheten med resonemanget är inte att Kristus är en tanke. Självfallet måste Kristus finnas som tanke, vara i våra hjärnor. Men konstruktion? Något man bygger intellektuellt? Något man pusslar ihop i teorin? Kristus sedd som tankekonstruktion är en förandligad syn. Det som bibeltexterna påstår har kropp och verklig existens blir till en filosofisk och intellektuell övning. Synsättet uppvisar släktskap med föreställningarna om att kön skulle vara en social konstruktion.

Visst tolkar vi ständigt det vi erfar. Och visst påverkar våra bilder och vårt språk våra övertygelser. Men det är inte tolkningen, den subjektiva upplevelsen som är trons fäste. Det är att det finns något objektivt, något verkligt, att tolka. Då kan man INTE lämna det som hände därhän. Det finns ingen förnuftig anledning att bygga sin egen förståelse på sådant som man inte bryr sig om ifall det skett. 

Tro är inte försanthållande av något i förfluten tid utan tillit för Guds skull i Kristus här och nu, skriver KG Hammar. Kan man verkligen så enkelt avfärda Bibel och tradition? Vad är det förgripliga i att hålla något för sant av det som en gång skedde? Jo, jag vet att man därmed eventuellt skulle kunna utelämna Guds existens åt historievetenskapen, ity om den lyckades motbevisa ett och annat i Bibeln så skulle slutsatserna om Gud kunna falla. Enklare då att utesluta försanthållandet. Men om tron är något annat än att hålla för sant den uppståndelsetro de första kristna vittnade om, så kan vi göra vilka tankekonstruktioner som helst.  

Slagordsmässigt har många av oss i kyrkan, även jag, ekat att tron inte är ett försanthållande. Jag har slutat med det. Om det alls inte finns någon faktisk sanning i bibliska uppenbarelser så återstår enligt min mening inte mycket av substans i påståendet om "tillit för Guds skull i Kristus här och nu".

Det viktiga är här och nu, menar KG Hammar Därför borde det finnas rymd för olika förståelse av hur det var där och då när det begav sig. Jag kan hålla med KG Hammar om att vad gäller det bibliska vittnesbörden och uppenbarelserna så borde det finnas utrymme för olika uppfattningar.

För tillfället är det i alla fall inte KG Hammars sätt att tänka som är mest utsatt. De som anser att Bibeln har ett sakplan som inte reflexmässigt kan förminskas eller avfärdas som berättad myt eller saga får finna sig i att deras förståelse allt oftare avvisas. Mot dem staplas de många tröttande och nedsättande orden: konservativ, fundamentalist, biblicist, traditionalist, omodern, fobiker etc. etc. Kan det vara det som kallas rymd?