Den stora institutionen måste inte ha svårt för att vara problemlösande, konkret, mänsklig och personlig. Det är ingen naturlag att det ska vara svårt, det är ingen förutsättning för verksamhet i stor skala. Trots det hamnar många institutioner i en märklig blindhet för hur verkligheten uppfattas utanför de inre kretsarna. Längst ner på golvet i ständig kontakt med omvärld, kunder eller medlemmar behövs pyskologisk insikt och medkänsla i långt högre grad än hos dem som kan fatta beslut utan att själva behöva konfronteras med resultatet.
Ett antal TV-program, Undercover boss till exempel, the Secret Millionaire,, visar företagsledare som wallraffar inom sin egna företag med många aha-upplevelse och höjda ögonbryn över hur den värld ledaren trodde sig ha kontroll över egentligen gestaltar sig in real life (IRL). Programmen bygger på att dessa företagsledare "upptäcker" sina medarbetares situation och ser vilka pärlor där finns bland andra som inte gör mer än de absolut måste eller gitter. De duktiga saknar ofta viktiga ingredienser i sina liv, pengar till vård för ett barn, dåliga bostäder, tvång att ha flera jobb samtidigt. I slutet av programmet tar företagsledaren av sig förklädnaderna och belönar de goda samt talar uppmuntrande till ett stormöte av anställda utifrån sina nyvunna insikter...
Den sociala situationen skiljer sig markant mellan USA och Sverige men även i vårt land kämpar många för att få tillvaron att gå ihop. Svenska kyrkan har av någon anledning struntat i att binda ihop nivåerna så att de lokala erfarenheterna ska kunna tas tillvara och utgöra grunden i beslut på stifts- och nationell nivå. Även om många har hemvist i lokal sammanhang, dvs församlingar, representerar de inte församlingsgemenskapen. De företräder inte den nivå i kyrkan som har att fira gudstjänst och arbeta kontinuerligt med undervisning, diakoni och mission. Ett misstag som skulle gå att rätta till. Om den goda viljan fanns.
