Det där med fotogenlampor var naturligtvis ett
särskilt kapitel. I stora rummet hade vi en taklampa, som skulle fyllas, när
fotogenen tog slut. Veken, som sög upp fotogenen, så att det brann, tog också
slut ibland, och måste då ersättas med en ny. Det måste ha varit ett väldigt
bestyr, för efter vad jag kan förstå måste man lyfta ner hela lampan för att
komma åt att skruva i veken, som såg ut som ett flera cm brett band. Genom
glasbehållaren för fotogenen såg man veken slingra sig från öppningen överst,
som egentligen var som ett stort skruvhål. Så upplevde jag det i varje fall.
Det satt också en skruv precis, där veken kom upp ur hålet på behållaren, och
allteftersom veken förintades fick man medelst skruven förlänga veken. Det
fanns också någon sorts krans, där veken ”kom upp”. Den där kransen höll fast
lampglaset, innanför vilken lågan brann.
På taklampan fanns det dessutom en stor vit
lampskärm i porslin. När man skulle släcka lampan, kunde man antingen lyfta på
lampglaset och blåsa ut lågan eller kanske var det vanligare, att man skruvade
ner veken så långt att den inte kunde brinna. Då man sedan tände den, fick man
givetvis först skruva upp veken ett stycke, lyfta på lampglaset och med en
tändsticka tända på veken. Det är kanske inte så lätt att på den här
beskrivningen förstå, hur en fotogenlampa fungerade. Det var väl betydligt
lättare att hantera en fotogenlampa, som stod på bordet.
Fotogen skaffade man i lysoljeaffären. Det fanns
en i portikhuset nedanför Smittbacken. När man gick och köpte fotogen, hade man
med sig ett plåtkrus med lång smal pip. Överst, där fotogenen fylldes i, var
bara en liten öppning. Såväl på den öppningen som på pipen fanns gula
skruvlock, för att man inte skulle skvimpa ut fotogen, då man bar hem kruset.
Vi hade två olika krus, ett två-liters och ett fem-liters. När jag var riktigt
liten fick jag gå hand i hand med mamma, som bar kruset. Vi gick mest vägen via
Knägränd till Hästgatan, som vi följde en liten, liten bit, tills vi vek av
till höger nerför Smittbacken (egentligen Smittens backe). Den mynnade ut och
gör det fortfarande i S:a Kyrkogatan. Innehavare av Lysoljebolaget var en
familj Karlsson, som jag vet hade många pojkar. Några tog sig sedan namnet
Casserstedt, och en av dem, Bertil, gifte sig med en barndomsvän till mig, men
de är numera skilda. Bertil Casserstedt har dessutom skrivit en bok om ”Klinten
i Visby”, som innehåller mycket intressanta saker och bilder från Visby förr i
tiden. Mannen Karlsson gick allmänt under benämningen ”Lysoljekarlsson”,
förmodligen för att skilja honom från alla andra, som hette Karlsson.
När jag blev så stor, att man vågade sända mig
att gå ärenden på egen hand, fick jag ta två-literskruset och själv gå till
lysoljeaffären och köpa fotogen. Pengarna hade jag insvept i en bit papper i
handen. Det rörde sig om mynt - allting var ju så mycket billigare då. Skulle
man gå till speceriaffären och handla t.ex. jäst och något mer, skrev mamma på
en lapp, vad jag skulle ha, rullade in pengarna i papperslappen, som jag sedan
höll krampaktigt i handen, för att inte tappa den. Det hände nog i alla fall,
att jag tappade den. Ofta visste man vad varorna kostade och kunde sända med
jämna pengar.
Mamma kunde ibland säga: ”Spring (!) och köp för
l0 öre jäst”, och då behövde jag ingen lapp. Sprang det gjorde jag
naturligtvis, fast mamma inte hade menat det så bokstavligt. Ofta, ofta kom jag
hem med sönderslagna knän. Strumpknät gick naturligtvis också sönder, så mamma
fick laga det. Och sedan fick jag gå med en ”stopp” på strumpan, ända tills den
var utsliten. Om man skulle handla flera saker, hade man ofta en korg med sig.
Hade man inte det, fick man varorna i en papperspåse. Papperskassar fanns inte
då, och plasten var inte ”upptäckt” ännu.
Mjölk måste man gå till mjölkaffären och handla.
Pengarna lade mamma in i en papperslapp, där hon också skrivit, hur mycket
mjölk jag skulle ha, och stoppade ner de inrullade pengarna i mjölkspannet.
Mamma var mycket noga med att inte rulla in pengarna i tidningspapper utan i
stället i något papper, som inte var tryck på, ex. en bit av en vit
papperspåse. I mjölkaffären fanns i regel förutom mjölk och grädde också bröd,
smör och ost. Fast bröd, smör och ost
fanns också i speceriaffären, så det var vanligt, att man handlade det där.
Bröden låg utan omslag på öppna hyllor, men tanten i mjölkaffären la in dem i
en vit papperspåse, när man skulle bära hem dem. Innan man började sälja smör i
kvarts- och halvkilospaket, låg det i stora lådor, som man skopade upp det
ifrån, lade det i smörpapper och sedan upp på vågen.
Allt som skulle vägas fick man alltid ”god vikt”
av, d.v.s. man lät visaren på vågen slå över den begärda vikten. Det var
likadant, när det gällde vågar med särskilda vikter. Varan lät man alltid väga
litet mer än vikten. Mjölk, som mättes upp, gav man också en liten extra skvätt
av. Vikterna stod ofta tripp, trapp, trull bredvid vågen, t.ex.5-kilos, 2-kilos
och l-kilos vikter. Så fanns det också vikter för hekto. När det gällde smör,
så kunde det vara så, att en del bönder körde omkring med smör till kunder inne
i Visby.
När vi bodde i Kryddgränd hade vi en
”smörbonde”, som kom en gång i veckan med en viss kvantitet smör. Det var inte
så vanligt att använda margarin i matlagningen då. Vi kallade vår
smörleverantör för smörbonde. Det visste han kanske rent av inte om. Jag minns
en gång, när jag fick se vår smörbonde ute på gatan, och jag ropade: ”Nu kommer
smörbonden, mamma”, och hon hyssjade på mig. Ibland sa jag nog farbror
Pettersson, åtminstone till honom. Varje gång han lämnade smör fick han betalt
direkt.
Många år senare hade vi en mjölkbonde också. Han
kom dagligen med riktig ”komjölk”, d.v.s. den kom direkt från en bondgård och
var opastöriserad och gick att sätta upp till filmjölk av. Filmjölk kunde man
inte köpa i mjölkaffären, den fick man ”tillverka” själv genom att låta mjölken
stå och surna. Det går inte med pastöriserad mjölk, som i stället ruttnar, när
den blir för gammal. Den mjölk som mjölkbonden levererade kom direkt från
ladugården, kyldes och forslades till kunderna. Vi hade egna mjölkspann. När
han lämnade mjölken ena dagen fick han med sig ett rent spann för mjölken, som
skulle levereras dagen därpå. Mjölken var oskummad och innehöll ganska mycket
fett. Ibland slog man upp mjölk i en skål för att mjölken skulle ”grädda” sig.
Grädden flöt ju upp och lade sig som ett lager över mjölken. Grädden hade man
för att slå i kaffet, men den kunde också vispas och användas till efterrätter.
Från den s.k. mejerimjölken hade mejeriet redan skilt grädden från mjölken.
Mejerimjölken var dessutom uppvärmd till visst gradtal, innan den kyldes.
