Minnesrunorna i tidningarna handlar allt som oftast om offentliga personer. Många akademiker och professorer får ord efter sig. Läkare, höga militärer och företagare blir också omskrivna. Men många går oförmärkta förbi i tidningarna.
Konsten att skriva minnesord skiftar, inte alla skribenter hittar en form som passar. Inte så sällan blir minnesorden så personliga att de nästan mer tycks handla om skribenten än den som sörjs och saknas. Det kan bli ungefär så här: vi sågs då och då och när jag gjorde si kom X att göra så vilket betydde oerhört mycket... Andra har förmågan att kasta ljus över en persons liv så att läsarna blir lite mer delaktiga eller införstådda med något av den dödes personlighet.
Andra skriver med direkt tilltal till den döde som förmodas kunna ha glädje av alstret? Alls icke, det är en konstform, som kan fungera om den brukas väl. Ibland blir det omöjligt att läsa som utomstående eftersom orden är alltför nära och privata.
Kanske skulle vi vanlig öva på att skriva sin egen runa? Jag vet om en präst som till församlingens surpris sjöng på sin egen begravning. Att skriva egna minnesord kan hjälpa till at sortera sina minnen. Kanske kan det också bli till en övning som låter fler osjungna minnen att komma på pränt...?
