I de inre cirklarna råder en egen sorts logik. Där blir andra perspektiv rådande. Sådan som är kalkylerande. Taktiska. Beräknande. Där finns en känslighet för reaktioner och kritik som är förvånande. Eftersom kritiken och invändningarna inte möts på ett öppet sätt. Då är det lätt att tro att man inte hör, ser eller vet. Men det gör man naturligtvis i de inre cirklarna.
I det längsta försöker man bete sig som om kritiken, den som man är mycket väl medveten om, inte finns. Och skulle den finnas är den irrelevant, missriktad och ännu värre missunnsam och orättvis. Tänker man därinne. För att stilla stormen klappar man kritikerna. Stryker dem medhårs. medger att det funnits enstaka brister. men att det nu är åtgärdat. Någon kliver fram och säger sig ha tagit befälet. Det ser ut som om denna då sätter sitt rykte och sin position i pant. på spel. Men det bara ser ut så.
Först när det inte längre är maktmässigt möjligt att tiga ihjäl kritiken. Händer något. För då börjar möjliga nederlag vid omröstningar och beslut bli realistiskt tänkbara händelseförlopp. Där är vi nog nu.
Vi är många som vill veta vad som sker. Vi är många som stämmer in i musikernas kritik. Vi är många som nu vill höra vad som pågår i de inre cirklarna. Vilka principer och normer gäller för utformandet av handboken? Teologiskt, liturgiskt, språkligt, musikaliskt!
Förslaget till ny handbok, och de bearbetningar som sker bakom lyckta dörrar utan transparens eller fastställda eller öppet redovisade principer, är i kris. För att vinna allmänt förtroende behöver det startas om. Musikernas samfällda underbetyg och deras avhopp från fortsatt arbete är en så allvarlig händelse att förtroendet för handboksarbetet fullständigt vittrat sönder.
