Alla gillar inte mitt försök att skriva skämtsamt om koran- och bokbränning. Kanske är ämnet alltför eldfängt och mångbottnat. Det kan ju verka som om själva fenomenet bagatelliseras. I grunden anser jag att bokbränning är något allvarligt och stötande. Men samtidigt är det svårt att förstå de bokbrännare som nyligen agerat, de är tämligen uppblåsta och tar sig själva på ett obegripligt allvar. Dessvärre gör media det också.
Varför skulle just deras aktioner förtjäna att bli omskrivna och utsända? Vem minns namnen på dem? Paludan möjligen, men han har åkt runt och bränt Koraner som om han inte hade något annat att göra. Att han tas på allvar är också egendomligt. En enskild får sina drömmar om uppmärksamhet tillfredsställda för att han basunerar ut att han bränner Koraner. Simpla provokationer som dessvärre tycks landa som seriösa. Hans islamkritik vet knappast någon vad den går ut på. Troligen hatar han islam i största allmänhet.
Min lilla satirsnutt ville antyda att de som bränner inte lyckats artikulera någon begriplig eller intelligent kritik. Frågan är om de ens läst boken de bränner. Läsförmågan och förståelsen av vad man ragglat sig igenom är väl inte skrytsamt stor. Kanske kunde man rent satiriskt vrida den ganska oreflekterade tolkningen till något nytt?
Utrensningar på bibliotek, t.ex. i USA är inte heller det något upplyftande. Tankens frihet ska begränsas, det är vad sådana aktioner handlar om. Så uppfattar jag också Paludan och andra copy cats. De vill censurera och begränsa. Inte står de upp för tankens frihet i alla fall. Och yttrandefriheten som alla åberopar å deras vägnar är inget de egentligen vare sig vill eller kan försvara, egentligen bara utnyttja. Men som med alla friheter följer också vissa skyldigheter, anser jag. Den som åberopar yttrandefrihet för sin egen del får vara beredd att försvara den när andra utnyttjar den! Som t.ex. genom att trycka, utge och sprida Koranen.
