Samlare finns överallt. En prost här i Örebro, nu saligen avsomnad, samlade på strykjärn. Imponerande. Tog mycket plats, men mindre än vad det tar för samlare av motorfordon. Under studietiden var böckerna för mig på väg att bli ett samlarområde, idag finns bara rester kvar av det som höll på att bli ett imponerande bibliotek. En boklig ruin, med andra ord. Oj, vad jag letar efter böcker jag en gång haft, men nu bara saknar och minns. En hyllmeter frimärken, bland annat med många fina från USA, står orörda. Enda gången de tas fram är för att se om det bland de svenska ostämplade märkena finns några rabattfrimärken kvar. De kan användas till julkort eller vanlig post med, för den delen.
Samlarvurmen är djupt nedlagd i oss. Intresset kanske väcktes när våra föregångare samlade nötter och rötter? Det känns tryggt och gott att ha, åtminstone något. Och mycket vill naturligtvis ha mer. En bekant samlade ihop så gott som alla gotländska vykort, över 24.000 tror jag han fick ihop. Nu har han gjort sig av med hela samlingen. Innan dess var han myntsamlare. Den samlingen fick lägga grunden till vykortssamlingen. Vad som nu samlas på vet jag inte. Men säkert är det något. Då fylls tillvaron med jakt på något objekt som saknas. Sedan ska det helst ordnas och katalogiseras. Då hinner TV:n inte sluka all tid. Men rätt var det är tar orken och lusten slut... Samlarvurmen stillnar. Innan den väcks på nytt. Något är det som triggar igång jakten.
Ett antal tvåkronor från förrförra sekelskiftet utgjorde begynnelsen av en sorglig myntsamling. Där finns idag vare sig systematik och ordning, inte heller särskilt många mynt. Enda glädjen är väl att de sitter i en pärm så de inte repas ännu mer av att skramla omkring. Men nog minns jag barndomens bankbesök där mina tjugofemöringar växlades upp till stiliga tvåkronor. Så rik jag kände mig fastän tvåkronan redligt betalats med veckopeng och intjänade småslantar. En grossistfirma köpte begagnade men fina pappkartonger - gav hyfsad förtjänst om lyckan varit framme och man hittat någon hög med tomkartonger. Ett slags tidig återvinning.
Den enda samlarvurmen som någorlunda håller i sig är de gamla vykorten. Inte heller där finns det så mycket ordning. Ett av mina problem är att sätta gränser. Nu samlar jag på alltför många gamla kort (före 1950): dukade kaffebord, julkort, påskkort, midsommar, pingst, Örebro, Visby och Gotland, romantiska kort och många fler. Antalet pärmar med vykort är stort, orimligt stort. Ibland får jag för mig att människor är intresserade. Kommer det en gotlänning på besök släpar jag fram Gotlandskorten. Snart upptäcker jag gäspningar och snabba ögonkast på klockan. Intresset är med andra ord på topp!
