Ett astronomiskt virus slår till!

 I tisdags när vi hade gäster hemma började jag frysa. Alls inget ovanligt trots att vi bor i en varm lägenhet . Är numera ganska mager om benen, tillika med armar och hals, fast magen envisas med att vara avvikande. Det hela blev till hutter och rysningar, frossa alltså. När febern kom ringde vi 1177 och fick bra stöd. ”Åk till akuten!”

Där blev det åtta timmar av prov, små samtal med läkare och sjuksköterskor som gjorde det hela uthärdligt. Man stack emellan med en röntgen av magen. När klockan drog sig mot sex på morgonen kom beskedet, ”det blir inläggning”. Skönt att bli omhändertagen eftersom det utöver huttrandet hade skavt inne i magen där mitt bukspottkörteldränage satt. 

Blev ånyo på avdelningen provtagen och klämd på. Som tur var har jag en permanent infart till blodomloppet så man slipper göra så många oanvändbara hål i mina stela och kalkade ådror. Nu värkte det en aning mera i magen. ”Hm, du har förmodligen en tarmficka som är inflammerad”. Under dagen blev det dialys, så jag rullades på säng genom halva sjukhuset. Fantastiska transportörer som skjutsar patienter och går tiotusentals steg varje pass! Magen hade satt igång så det blev till att ha blöjor på dialysen.  Väl tillbaka på avdelningen, fyra timmar senare, blev jag illamående flera gånger och fick medicin mot just det. Det hjälpte. Antibiotika insattes.

Framåt natten satte perilstatiken igång totalt. Inga kladdiga detaljer här. Men som ovan, inte däruppe alltså, att bära blöja blev jag snart tillvand. En blöja i timmen, minst, gick åt. Tvätta torka,  på med ny blöja, ner i sängen och snart upp igen. Efter en ganska sovfri akutnatt försvann det mesta av sömnen även nästa. Man blir ödmjuk och tacksam att det finns bra personal som tar hand om oss när det krisar. Det ska torkas tvättas och bytas, inte så lätt när musklerna värker och orken tryter. Även när man sitter och suckar över eländet mitt i natten får jag hjälp. Släpper stoltheten och blir som ett barn som måste skötas…

Om morgonen prover med sedvanligt blodtryck, temperatur och syresättning. Gick väl så där. Febern hade marscherat upp över 39. Ronden kom och förklarade hur man såg på saken, hur det kunde ligga till. Det blev ny röntgen, nu med kontrast. Nåväl, jag ska bespara er många detaljer och episoder.

En trygg och förtroendeingivande läkare lugnar sin patient och konstaterar att övertrycket visserligen är 79, men du ser för frisk ut för intensiven, det får bli vätska så vi får upp trycket. Sammantaget, efter flera ronder, vet jag att det är en tarmficka, en infektion och en liten vätskeansamling vid pancreas och en inflammerad tjocktarm. Därtill först vad de trodde var en kräksjuka som ggjorde att jag snabbt blev isolerad. Prover visade att jag inte hade kräksjuka, hurra, men ett annat virus, oj då! Ett astronomiskt vackert magsjukevirus har hittat mig, ser ut som liten stjärna och har därför fått namnet astro. Googla gärna och beundra det flera miljoner år lilla livet…

En relativt godartad virussmittade, en åkomma med jobbiga diarréer, muskelvärk och förstås, synnerligen smittsam. Normalt övergående på 2-4 dagar. För oss med dåligt immunförsvar kan det bli hjärninflammation. Efter några dagar har jag lyckligtvis inte fått någon huvudvärk! Men ett besvärande faktum var att det fick bli flytande kost för min del, kanske i en vecka. Inte någon dröm för en person med vätskerestriktioner.

Vilket äventyr, vilken utmattande resa. Hoppas den inte behöver upprepas. Men att det varit allvarligt vittnar snabbsänkan om som steg till 247. Idag lördag är den nästan halverad till 147.

Har tänkt att skaffa mig en t-shirt med texten: Antibiotika byggde denna kropp! Ett tillägg på baksidan kunde vara: Och sjukvården höll den vid liv!

Min lovsång till vårdens undersköterskor, syrror och läkare bara fortsätter. Min tacksamhet för deras möda  och ofta otacksamma slit mitt i vår välfärd är stor och får mig därför att pränta denna summariska text.

Just nu är jag sjuk, avskedstagen och rätt isolerad.  Får se hur länge innan kraft och ork, ja hälsan, återvänder. Lev väl!

Ett öppet och välkomnande samhälle?

 Det inte bara hettar till, utan brinner, i den migrationspolitiska debatten. Joel Halldorf är en av debattörerna som retat upp KD-politikerna. Ett samtal mellan Stockholms biskop och politikern (och prästen) Hans Eklind har ytterligare satt sprätt på diskussionen. I Expressen recenserades samtalet till Hans Eklinds fördel eftersom Biskopen inte hade svar på vad och hur man skulle ordna till migrationen.

En annan anledning till den hårdnande debatten är de många rapporterna om orimliga utvisningar av 18-åringar som tvingas ut och bort från sina familjer. Därtill hotades ett spädbarn av utvisning trots att föräldrarna kunde stanna i Sverige.

Även den som inte är insatt i alla detaljer har naturligtvis både rätt och viss skyldighet att reagera när rapprterna om dåliga konsekvenser av lagar och regler uppdagas. Som icke politiker behöver man naturligtvis inte kunna ge svar på frågor om vad som göras annorlunda vilket skulle kräva en expertis som mycket få besitter. Icke desto mindre är det rimligt att ifrågasätta det som tidningarmna ganska samfällt rapporterar som avarter och inhumana konsekvenser av en lagstiftning.

Därtill är det både rätt och naturligt att hävda att spårbyte bör förkomma och de som missbrukar systemet, dvs begår brott, istället bör lagföras! Idén från Tidöregeringens håll att slopa permanenta uppehållstillstånd skulle göra Sverige till ett synnerligen slutet och ogästvänligt land. Och rättsosäkert i den meningen att de med uppehållstillstånd tvingas leva i tvivel om sin framtid, det blir svårt och nästan orimligt att försöka planera sin framtid. De kan inte veta när viljorna vänder och ser till att upphäva uppehållstillståndet för att utvisa människor...

En skiljelinje i diskussionen har varit om det som gäller för en kristen människa också ska kunna gälla för ett samhälle, en stat? De kristna värderingarna bör knappast ta sig olika ut på mikro- eller makronivå. Även med viss restriktivitet kan ett land vara öppet och välkomnande, massinvandring behöver inte, bör inte, accepteras. De politiska integrationsförsöken har inte varit särskilt lyckosamma. Inte ens Sveriges välutvecklade civilsamhälle (kyrkor, idrottsföreningar, moskéer m.fl.) har förmått att avgörande bidra till en välfungerande integration. Följden har blivit utanförskapsområden där rotlösheten, fattigdomen och arbetslösheten är mycket större än på andra håll.

Men tanken på gästfrihet, rättvisa, mänskliga rättigheter och skydd för förföljda och förtryckta så löses inte det av enskilda människors kristna tro eller av de rikas välgörenhet. Det krävs natyuligtvis åtgärder på systemnivå. Men på de lagar och regler som stiftats eller är på väg att bli till har både enskilda och kyrkor rätt att ge sina synpunkter!

Märkligt är att uppleva hur USA (Vance och Rubio)som kritiserar Europa för att ha alltför öppna gränser har varit en av de större aktörerna för att se till att flyktingströmmarna satt fart från t.ex. från Afghanistan, Syrien, Irak och Iran, Palestina m.fl. ärtill är det amerikanska samhället byggt på mångfald och multietniska axlar..

Rysslands angreppskrig är en annan flyktingskapande idioti. Det som kan leda till mindre flyktingströmmar är  demokrati och fred, som något mer än frånvaron av väpnad konflikt och krig. Må det bli så snart...

Nedbäddad tack vare tusentals händer

Tänker på vad jag brukar har tankarna. Alla möjliga konstiga saker. Till exempel på hur julen kan motverka storsvenska tankar om våra egna unika traditioner. Julklapparna kan höra ihop med de vise männens gåvor eller med helgonet Nicolaus, biskopen av Myra som delade ut pengar till fattiga. De utländska rötterna och referenserna är många. Vi är beroende av många olika länders och kulturers bidrag för att se och förstå våra egna föreställningar och traditioner.

När det någon gång varit svårt att somna har tanken dykt upp att på lek spåra ursprunget som alla föremål i vårt hem har. Lakanen och överkastet har mycket bomull i sig. Ursprungligen har det t.ex. växt i Kina, Indien, Pakistan, USA och Brasilien. Där har människor odlat och skördat. Bomullen har förädlats och blivit textil. Det kan ibland ha färgats och mönstrats av andra människor. Det har hanterats och fraktats, ibland långa vägar. Slutligen har det sytts upp, förpackats och hamnat i butiker. Så småningom packade vi upp dessa varor och njuter nu vår sömn nerbäddade tack vare världsvida insatser, många människors händer och arbete.

Hela hemmet vittnar om hur beroende vi är av tusentals människors arbete och slit, varav många i länder långt borta. Det gör mig något mera ödmjuk. Och även tacksam. Globalismen som är så avskydd på andra sidan Atlanten, och ibland även i vårt land, är beroende av att handelsvägar hålls öppna och att människor samverkar över alla möjliga slags gränser. Sedan utesluter inte det vikten av att försöka påverka så att de varor vi köper är framställda under rimliga arbets- och levnadsvillkor.

Vi har en Kelimmatta under våra sängar. När jag frågar på Google hur en sådan matta kommer till får jag svaret: Att tillverka en äkta, handgjord kelimmatta är en hantverksprocess som ofta tar flera månader och bygger på uråldriga traditioner. Processen går från design och materialberedning till en komplex plattvävningsteknik, och resulterar i en vändbar matta utan lugg. 

Demokratiskada, något som brer ut sig

För mer än ett decennium sedan skrev jag om "snällhetsskadan", den som inträffar när man inte upprätthåller normer och regler utan gör undantag, ursäktar och förklarar bort när reglerna inte upprätthålls. Idag har vi exempel på en motsvarande skada som skulle kunna kallas demokratiskadan! Den som inträder när valda personer inte följer de regelverk som de är satta att upprätthålla samtidigt som de ska leda och styra ett land, ett samhälle.

På lokalnivå finns åtskilliga exempel på sådana avvikelser som blir till korruption och aktiviteter för att sko sig på sitt uppdrag. Uppdrag granskning och Kalla fakta har haft många inslag om liknande avsteg från det egentliga uppdraget.

Den stora demokratiskadan följer vi via media från andra sidan Atlanten. Där är avstegen från vad som har gällt monumentalt många. Och den skada som redan åsamkats det amerikanska samhället lär inte kunna avhjälpas och rättas till inom en överskådlig tid. 

Att det ens varit möjligt för Trump och hans familj att sko sig med hjälp av en egen kryptovaluta är ofattbart. I nästan vilken västerländsk demokrati som helst skulle det ha varit omöjligt. Även i USA är det omöjligt och fungerar bara därför att det republikanska partiet i senat och kongress inte orkar, dvs. vågar, göra något åt det. En ofattbar ryggradslöshet! 

Många demokratiskt valda bidrar fortfarande till denna demokratiskada. Och alla vet att skulle Obama eller Biden ens varit i närheten hade de åtalats (fått utstå impeachment) och blivit avsatta! Att republikanerna gång på gång ger Trump carte blanch är demokratiskt förödande. Hur kan upprätthålla samhällsmoral och fungerande samveten om de högst uppsatta och valda kör med dubbel bokföring?

Nedmonteringen av viktiga samhällsfunktioner fortgår. Det verkar som om juristerna inte förmår hålla emot därför att de styrande inte bryr sig särskilt mycket om de fälls i domstol. Man har ju inte ens lyckats repare allt det skadliga som Eklon Musk och hans gäng hann tillfoga de statliga institutionerna. 

När demokratin tas över och utnyttjas för andra ändamål än den är till för, att göra det bästa för alla medborgare avsett åsikter, hudfärg, religion osv och istället berövar många möjligheten till sjukvård till rimliga kostnader, inte åtgärdar inflation och stigande kostnader och bostäder till rimliga kostnadert utan satsar på de rikaste av de rikaste, då urholkas och undermineras den sammanhållning och de normer som håller ihop ett samhälle!

För den som vill läsa en rejäl översikt på svenska över Trumps skadeverkningar bör läsa Utrikespolitiska institutets artikel om demokrati och rättigheter i USA.

Det är lätt att glömma hur förändringen av invandrings- och asylpolitiken förändrats från att vara ganska generös till att sikta på att bli hårdast (dvs. sämst) i EU. Splittrade familjer tycks inte störa de som tillämpar lagarna. Barnkonventionen tonas ner vilket leder till att även barn och unga tillåts att bli drabbade. Väl fungerande och integrerade familjer skickas iväg, ibland till länder där de vara sig har släkt eller vänner, eller med stor sannolikhet kommer att råka riktigt illa ut. Det har blivit motsatsen till att öppna era hjärtan. Slut förmågan till medkänsla och barmhärtighet (det som hjärtat står för) och stäng gränserna för dem som behöver få komma när de är i stort behov av en fristad och skydd!

Förhållandena börjar bli till ett tryck på manga andra utrikes födda som har kunnat känna att Sverige varit välko0mnande och värderat att de nya svenskarna kan vara av stor betydelse för vårt gemensamma samhälle. När Sverige var betydligt mera välkomnande v ar det många som gömde flyktingar för atrt ge dem en chans att på börja ett gott liv här. Att det inte alltid var så lyckat har vi nu erfarenheter av. 

Något måste ju göras för att förhindra att Sverige blir ett slutet samhälle som är till först och främst för de människor och familjer vars släkter levt här flera generationer. Den oginhet mot de behövande, mot främlingen, kan bli till ett slags demokratiskada. När det nu tycks sprida sig att invandrare och flyktingar ärt en kostnad och ett allvarligt problem så blir vårt land alltmer uppdelat och splittrat. Så kan vi väl inte heller ha det?

Patient - för vilken gång i ordningen?

Upp i arla morgonstund för att inställa sig på dagkirurgin. Så var det i måndags. Dusch morgon och kväll med bakteriedödande ämne. Fasta från midnatt. Nu ska kirurgerna ta itu med bukspottkörteln igen. Körteln och magen måste rensas upp efter tidigare försök att få stopp på läckaget. Vid inskrivningen råkar jag stå först i kön. När det är nästa persons tur råkar jag säga: Näste man till rakning! Varför man idag skulle säga något dylikt? Som tur var det en äldre herre som stod efter mig.

Man sätter infarter så det ska gå att befukta och söva mig. En narkosläkare vill sätta en så kallad artärnål i min arm. Nej, det går inte, envisas jag. Ådrorna är så förkalkade att nålarna böjer sig. Svaret blir att han ska göra endast ett försök.

Nog handlar det väl om yrkesstolthet? Att två tidigare narkosexperter misslyckats att sätta nålarna är oväsentlig information, tycks det. Kan själv! Det ska bara stickas en gång utlovas det. När jag vaknar på post-op vet jag att det har stuckits rejält i armen. Handleden är mörkblå och jag räknar till sju stickhål. Tre verkar vara mer ambitiösa för där har det blött ordentligt. De andra var kanske för att kolla att bedövningen satt. Jag suckar. Så gick det med löftet om ett enda försök att sätta nålen. Ska kanske tatuera in en stoppskylt på handleden...?

Men operationen har gått bra. Man har rensat bort gamla metallkulor, coils, som inte gjorde avsedd verkan. De lyckades inte stoppa rännilen av amylas som rann in, eller snarare ut, i min mage. Kirurgerna är nöjda, men de fick hålla på i gott och väl tre timmar!

Äter lunch i den lilla matsalen med plats för närmare tjugo personer om man räknar med TV-fåtöljerna. Funderar över hur folk presenterar sig. Arne, säger en patient. Jag säger Lars eller Lasse. Så nu får jag heta LarsellerLasse. Andra uppger sitt efternamn först om någon annan sagt vad det heter med både för- och efternamn. Några vill inte tala sjukdom och sätter sig gärna för sig själva. Somliga tvekar inte att berätta om kroppsvätskor, var och blod när vi inmundigar sejfilé med  sås. 

Även på sjukhus hittar man människor som är duktiga på att ta över ett samtal. Det verkar som om några alltid har varit med om det som någon berättat, fast ännu mera och värre. Spännande. Undrar varför det verkar tryggare att ta ordet och behålla det, än att ge varandra talutrymme? Märk dock att beteendet inte enbart är en företeelse särskilt på sjukhus. Ofta händer det i vanliga samtal och mellanmänskliga möten att någon talar närapå på in- och utandning. Då hinner ingen annan flika in något. Kan det bero på ett underskott av andra att prata med? Eller är det egna livet så mycket mera intressant?

Tänk om alla först behövde ställa minst 2-3 frågor till någon annan och lyssna ordentligt på vad de hade att säga innan de själva la ut texten. Det vore något av en saltomortal!

På kvällen ligger jag kvar på sjukhusets avdelning 39. Där får man, dvs jag, utmärkt vård. Men det kan krångla. Dränaget fungerar inte vid kvällsspolningen. Saltlösningen som ska in i magen rinner ut direkt. Hål på slangen? Området kanske är för svullet? Det får bli röntgen dagen efter. Där dyker en röntgenläkare och två av kirurgerna, dessa härliga människor som brukar ha hand om mig, upp. De samarbetar för att lägga dränageslangen i magen på alldeles rätt plats. Alla blir belåtna med resultatet. 

Senare på eftermiddagen får jag åka hem. Så har jag då varit patient igen, för vilken gång i ordningen? Är trött och ganska medtagen. Snart nog har jag repat mig, igen.

Slippa tänka på eländet...

Gnistrande kalla  8 minusgrader. Till det en gassande sol, så mycket den orkar så här års. Sedan masar vi trötta oss upp ur bylsiga täcken och skrynkliga lakan. En ny lördag är här. Idag ska vi "hitta på" något. Möjligen leta upp en loppis eller second hand. 

Vi vill slippa tänka på eländet i världen. För inte bli alldeles uppgiven i hjälplöshet och maktlöshet. Fast morgonbönen har efter korstecknet blivit en ramsa där olika länder och platser dyker upp. Iran, Gaza, Ukraina, Sudan, USA, Grönland och Danmark. Därtill sänder jag bönetankar till släkt och vänner. Klart. Förresten, klart och klart. Bönens inverkan på krig, övergrepp och förföljelser uppvisar inga snabba resultat. Möjligen påverkar det min vilja att ge det stöd jag förmår. Eller min vilja att kommentera och tycka, påverka och skaffa kunskap!

Ska det predikas om världsläget, ska det göras nedslag i den politiska verkligheten? Alldeles självklart! Men med den moderation som det innebär att försöka tillämpa Bibelns texter på det som pågår och drabbar med död och förskräckelse. Lagbudet att inte dräpa kan man påminna om. Men också om att begärelsen till nästans hus och tillgångar är att gå över avgörande gränser. Församlingar kan gott påminnas om Matteus 25 och det val vi alla står inför: Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ 

Alternativet är motsatsen, nämligen: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.

Utfärden får oss att tänka på annat än det som så fyller våra medier, om nyhetsförmedlarna så är av papper eller vågor i etern. Idag får våra undanlagda ören bli till en lunch i någon av den närkingska metropolerna Kumla eller Hallsberg. Det ska vi unna oss just idag för att umgås med varandra och vänner. Bäst att passa på...

 

Ett resande teatersällskap - på olika sätt!

Kom äntligen iväg på teatern. Vi går inte så sällan på teater i vårt "resande teatersällskap". Vi spelar inte teater som August Blanches lustspel från 1848. Ett lustspel jag läste redan i tonåren eftersom vi hade Blanches Valda skrifter I-VI i mitt barndomshem! Det fanns en smula Dickens över Blanches myllrande berättelser och stycken. Vårt sällskap spelar inte teater, vi är blott njutare och betraktare av denna särskilt levande konstform. Vi är ett resande sällskap, fast på annat sätt. Den som vill läsa August Blanche Ett resande teatersällskap kan göra det hos Projekt Runeberg.

Denna gång såg vi Örebro teaters sista föreställning av Herr Arnes Penningar, Selma Lagerlöfs lilla kortroman. I min generation var det en roman vi fick läsa i skolan. Även om det mesta blivit bortglömt finns det små minnesfragment kvar. 

Eftersom det var ett tag sedan sist jag satte mina fötter på en teater blev jag mera observant och iakttagande. Det var rejält kallt så många kom stelfrusna dit. Varje gång entrédörren öppnades rusade kylan in. De stolar som fanns att sitta på var placerade ganska nära denna ytterdörr, så några som satt där behöll ytterkläderna på. Det ångade om andedräkterna.

Vi möttes av flera personer som skulle kolla biljetter och hjälpa oss tillrätta, problemet vara bara att de som köpt biljetter åt ett sällskap inte alltid hade skrivit ut biljetterna. Det uppstod långa samtal innan de fick hjälp på plats med biljettutskrifter, särskilt krångligt eftersom sällskapets medlemmar dök upp lite nu och då. Det var flera som irrade runt och sökte efter just sitt teatergäng. Trångt och kallt, men mysigt på något sätt.

Publiken var inte ung, snarare låg betoningen på 65+ med några undantag. Många gråa frisyrer blev det. Flera av oss hade käppar, så vi rörde oss inte snabbt och lätt, köer uppstod omgående.

När salongen släcktes ner klättrade en person klädd i "trasor" ut ur en loge precis bredvid scenen - och så var spelet igång. Första akten var aningen svår att få ordning på eftersom den röda tråden tycktes något svår att upptäcka och följa. Men det var visuellt och imponerande gestaltat. Med rök och ett enormt draperat tygstycke i fonden blev det rejält suggestivt. Visuellt så det förslog.

Andra akten blev desto tydligare och enklare att följa. Fina skådespelarprestationer! Och det stod än en gång klart att det är mödan värt att gå på teater! Ni som bor i städer begåvade med teatersalonger borde befolka salongerna med er kroppsliga närvaro. Teatern är en kulturform som lyfter nya perspektiv på, och ställer frågor till, och kastar ljus över, frågor vi brottas med både i stort och smått. Eftersom kulturen ständigt brottas med sin finansiering och svag ekonomi är vårt stöd avgörande viktigt! Så gå! Och bliv berikad!