Vänner kallar mig ibland för pojken med guldbyxorna. Benämningen kommer från en roman av Åke Lundgren som också blev en TV-serie. Pojken hittar ett par byxor där det finns pengar när han stoppat ner handen i fickan. För min del tror jag det är bra med att det också finns viss offentligt finansierad bra privat vård. Med guldbyxorna handlar inte om det.
När uttrycket används om mig anspelar det på att jag ständigt blivit mött med god vård av skickliga medarbetare. Sådan tur tycks inte riktigt alla ha haft. Det kan förstås betyda att vårdpersonalen fått kämpa för att hålla mig vid liv. Många insatser har lett till många konsultationer mellan olika professioner i vården som sedan bidragit till att man kämpat vidare.
Ett annat uttryck som klistrats på mig är att jag är multisjuk. Då blir det grannlaga hur jag ska behandlas. Det har hänt att jag blivit kallad tapper och hoppfull när kriser stött till. Vänliga ord om mig som bara försöker åka med i hälsans berg- och dalbana. Beundransvärd är inte jag utan vårdpersonalen som uthålligt gör det som behövts och behöver göras!
Flera vänner och bekanta har haft svårt att få den vård de behöver eftersom köer ställt till det. Många lider i någorlunda tysthet, andra vänder sig till Patientnämnden för att i görligast mån få sina behandlingar inom stipulerad tid. Men vad gör man när alla är på semester och man måste höra av sig för andra eller tredje gången…?
Någon annan som går med ständig värk har inte lyckats få hjälp utan känt sig tvingad att anlita vård utanför systemet. Ingenting har hjälpt och den ständiga värken måste åtgärdas på något sätt. Där gick stora besparingar åt för att få den hjälp som ordnade åtminstone en del av den arbetsskada som låg i botten.
När jag vid halv två kommer lufsande upp på tredje våningen där dialysavdelningen ligger så sitter det alltid några utanför som väntar på hemtransport med sjukresor. De säger triumferande att de redan är klara. De har klarat av sina fem- sex timmar, jag har min pers kvar. Några orkar inte säga något, trötta och urlakade som de är. För några väntar dessutom flera mil långa resor i en skranglig buss.
Den goda vården får alldeles för lite offentlig uppskattning. Hälsan sägs tiga still, likaså kunde det heta: den goda vården tiger still!
Fick uppleva att lämna återbud i torsdags. Vi var två par som skulle åka och bese Grönsöö slott där Carl Gustaf von Ehrenheim vårdat och bevarat slott och miljö. Han var välkänd för sitt starka kyrkliga engagemang, lokalt och nationellt.
Efter besöket där skulle vi övernatta på Sigtunastiftelsen kurs- och konferensgård. Nåväl. Strax efter midnatt blev vi tvungna att åka till akuten på USÖ efter att ha rådgjort med 1177. Jag hade feber, högt infektionsvärde, magbesvär samt sjukdomskänsla. Väl där blev vi väl emottagna av undersköterskor, sköterskor, läkare och transportörer.
Alla prov som går att ta togs. Blododling, avföringsprov, ett helt batteri provrör för min blodstatus, odling i näsan etc etc. Tidigt på morgonen blev det även en röntgen. Ingen enkel förklaring fanns. Vaksamhet på symtom anbefalldes. Sköterskan som drog infarten erbjöd oss att ta med smörgåsar eftersom vi inte kunnat äta på hela natten. Vi köpte nybakat bröd på Hemköp när vi for hem. Klockan åtta var vi hemma igen. Torsdagen ägnades åt att sova…
Redan tidigt morgonen togs kontakt för att lämna återbud. Våra vänner ställde då in sin resa. Som skäl väger en natt på akuten tyngre än tungt! Rumsbokningen tog även dom hänsyn till den uppkomna situationen. Stor förståelse och vänlighet mötte oss.
Även idag fredag, har det blivit några extra timmer sömn. Det tar på krafterna att vara sjuk.
Någon gång i slutet av sjuttiotalet skulle jag lämna återbud till Norska kristna studentrörelsen möte där jag skulle hålla ett föredrag om profeten/-erna Jesaja. Det blev att ringa och försöka förklara att jag bara inte kunde komma eftersom jag var utsliten och utbränd. Jag ursäktade mig på alla möjliga sätt och höll på så länge att personen blev irriterad på mig. Hon slutade med att nu visste hon i alla fall att jag inte skulle komma. Så jag sände mitt redan skrivna föredrag och hörde inget mer. Inget lyckat återbud.
Flera gånger tycker jag det är så sorgligt att lämna återbud att jag utförligt beskriver hur gärna jag skulle vilja komma, så till den grad att mina ursäkter drunknar och reaktionen blir: varför ändrar du dig inte och bara kommer…
Poängen jag måste få fram är att det inte är ointresse som gör att jag inte kan komma. Ofta har min fru tvingats lämna återbud för oss båda eftersom min vacklande hälsa gång på gång ställt till det. Han ligger på sjukhus är en glasklar ursäkt vid ett återbud. Han mår illa smäller inte lika högt, men godtas. Han har höga infektionsvärden och ska helst inte träffa folk, brukar tas emot men ibland känns det som det finns många outtalade följdfrågor.
Återbud till bokade tider i sjukvården lämnas som i andra falls snart hindret uppenbarats. Det händer att undersökningar kolliderar med min dialys, den går först i de allra flesta fallen. Jämt, skulle jag säg.
Konsten är att vara öppenhjärtligt tydlig med skäl och orsaker samt att vara inkännande artig. Återbud kan ju ställa till det. Särskilt om det kommentator inpå en middag, en fest, ett evenemang där man har en uppgift.
Att säga nej till en uppgift, en vigsel, ett dop, en begravning kan bli krångligt om det finns en stark förväntan att just jag ska göra det. Svårt att först trott sig klara det men något tillstött som gör det omöjligt. Då känner man som en svikare trots att det verkligen inte kan bli av. Och det kan ställa till det. Sanningsenlighet och artighet räcker sällan för att dämpa andras besvikelse i sådana fall.
Att ta emot andras återbud hjälper i alla fall till för att inse vad ett återbud kan sätta igång och ställa till det. Då får planerna ändras och nya inbjudningar, t. ex. utfärdas. Livet löper inte alltid som man vill, det spårar helt enkelt ur, ibland…
Sommarhalvåret är 186 dagar långt. Uttrycket norpar en bit av våren och hösten så att de fyra årstiderna inte längre ligger i orubbat bo. Klimatförändringarna verkar i längden för att vinter- och sommarhalvåret vinner mark. Snart nog kanske sommar och hösthalvåret?
Det är synnerligen aktiva 6 månader med lokala och regionala evenemang. Sommarteatrar och speciella helger. Tornrundan i Hjo-trakten där man kan bese medeltida klockstaplar och -torn. Ljusstråket i norra Bergslagen är en annan kulturell aktivitet. Konstrundor eller matevenemang tillhör fenomenet. Förförra helgen var det Loppisrunda i Östernärke. Och förra helgen ägde Lekebergsrundan rum. Åtskilliga platser att besöka med varierat och spännande utbud.
Vad sägs om självplockning potatis och möjlighet att köpa 25-kilossäckar med havre, havrekross och mycket annat. Vid vägning av potatisen, som kostade 25:- kilot, berättade vågen att det skulle bli 104 kronor. När jag påpekade att det som fanns i hinken näppeligen kunde vara fyra kilogram justerades vågen. Nu blev priset 31 riksdaler. Väl hemma kokades färskpotatis och avnjöts,som det heter, i fulla muggar. Hm. Gott var det likafullt.
Mitt ute i ingenstans låg en liten presentbod och ett minimalt café. Kanelbullarna var färska och läckra. Ett annat ställe, knappt möjligt att hitta, erbjöd en bod med retrovaror. Utanför stod två orenoverade bilar från 40-50-talet, en Pointiac och en Chevrolet. I affären inköptes tre gamla kaffekoppar med gräddsnipa och sockerskål för ansenliga 45 kronor! Bara inpackningen i papper och plats verkade värt mera. Damen som skötte stället var imponerad att även utsocknes dykt upp. Ett par från Malmö och ett annat ifrån Göteborg. Tänka sig!
Nu spanar vi efter nästa liknande arrangemang för att få besöka andra delar av våra trakter. Överallt arrangeras liknande rundor och turer. Värt att hoppa på…
När högmässan (!) är slut lyfter prästen sin högra hand, eller båda händerna, för att utdela välsignelsen. Här och där i kyrkorummet sträcker den stående församlingen ut sina händer, eller håller dem som en skål, för att fånga upp och ta emot Guds tilltal genom prästens ord. Vad som hamnar i de skålade händerna talar vi sällan om, än mindre hur vi hanterar den uppsamlade välsignelsen.
Ibland när jag uttalat och utdelat välsignelsen är det som om det pirrar i handen/händerna. Som vore jag ett kärl för spridning av den gudomliga omsorgen med löfte om Guds tillvändhet och nåd, och om Guds lysande fokus med frid.
Att bli omsluten av välsignelsens ord mot slutet av mässan gör oss redo för mötet med den värld där vi är satta att vittna och tjäna…
Välsignelsens grammatik öppnar för flera förståelser. ”Herren välsignar…” säger många idag och använder sig av presens indikativ. Ord som betonar det som händer och sker. Används ”Herren välsigne…” kan det uppfattas mer som en bön om det som ska ske, konjunktiv eller optativ. Men dessa former kan också fungera som en bekräftelse eller förmedling av det som redan pågår och är. Välsignelsen uttalas och äger rum, kommer från Gud och strömmar vidare ut genom prästen som har Guds och kyrkans uppdrag att förmedla välsignelsen till församlingen, till var och en av de närvarande.
Simona Mohamsson. Liberalernas partiledare. Hon har snabbt växt in i uppgiften att vara företrädare och talesperson. Så till den grad att hon är liberalerna. Hon personifierar ett helt, visserligen litet, politiskt parti. Hon säger oftare jag om partiet än vi. Även andra partiledare lider av sjukan: jag och mitt. Undrar hur det känns för kämpande representanter utöver landet?
Vore jag partiledare skulle jag akta mig för att så identifiera mig med uppgiften att vi och vårt förminskades och JAG blev stort och ständigt betonat. Partiers folkrörelsekaraktär vittrar och betoningen på en eller ett par ledande personer lyfts ständigt fram.
Så lär valaffischerna också betona ledaren med stort L. Men så har det dessvärre sett ut ganska länge. Är det medias fel som vill ha igenkända personer att fråga ut? Eller beror det på att partierna köpt kändisvärldens personfixering? Handlar det om att vi här också odlar tankar på den starka ledaren? Se även på kyrkan där framför allt ärkebiskopen ska stå i centrum. Sammantaget är detta alltför personkultaktigt i detta vårt omhuldade folkrörelseland…
