Om Trumps galenskaper hade hänt hos oss i Sverige!

Tiden rinner iväg. Rätt vad det är har blogginläggen glesats ut så att läsarna börjar tröttna på att inga nya texter kommer. Dessutom är min korrekturläsning ganska slarvig. Blogger erbjuder inte ens ett rättstavningsprogram. Efterhand försöker jag rätta till det som blivit fel. Ibland så att texten måste kompletteras med nya meningar...

Även om människor som läser stillsam kan koda av innebörden fastän bokstäverna halkar omkring så kan det bli riktigt irriterande. Borde ha varit mitt nyårslöfte, att lova att korrekturläsa stillsam noga och eftertänksamt. Nu har jag inte lovat något i samband med nyår på mycket länge. Men ambitionen skulle kunna, borde, finnas där ändå.

Trump irriterar och stör många av oss på denna sidan Atlanten. Det är ganska frustrerande att demokraterna inte har kunnat organisera sina motattacker så att de blir effektiva och blockerande. Her som så många andra tänkt att de republikaner som nu bugar och bockar för autokraten Trump skulle ha fått tokslag om Biden vågat sig på någon enstaka procent av allt tok Donald Trump åsamkar det amerikanska folket.

Här hemma i Svedala skulle det mesta vara otänkbart av det som sker over there. Fast vi har förstås egna bekymmer med den nya främlingsfientligheten som drabbar så brett. Invandrare och flyktingar tvingas känna att de uppfattas som belastningar och bördor i vårt samhälle. Den stora majoriteten nyblivna svenskar de senaste två-tre decennierna bidrar och möjliggör storligen till att vårt samhälle fungerar och utvecklas.

Tänkte att om vi bytte ut namnet Trump mot Kristersson eller Andersson skulle vi förstå storhetsvansinnet. Just nu får det bli Kristersson som har accepterat att få ett gammalt flygplan i gåva från Mellanöstern. Det ska byggas om för multimånga miljoner för att bli nytt regeringsplan. När Kristersson avgår får han behålla planet. I gåvohandlingarna framgår att svenska försvaret först får gåvan och rustar upp planet. När det är klart har Kristersson nog redan avgått. Då övergår gåvan till det personliga bibliotek han just låtit staten organisera.

Kristersson driver frågan om att Grönland ska bli svenskt vilket leder till bråk i det Nordiska samarbetet. Fångar i Sverige ska inhysas utomlands, t.ex. i Turkiet eller Ungern. De skickas iväg utan att ha fått sin sak prövad i domstol. Kristersson har låtit en riskkapitalist få frikort att göra vad han vill för att omorganisera statens myndigheter. Den kapitalisten har kontrakt med olika myndigheter värda miljarder vilket borda betyda jäv, men inget händer. Kristerssons parti vill och vågar inte använda den makt riksdagen besitter för att hindra utvecklingen.

Socialkontoren dras in i hundratals. Pensionerna betalas inte ut som de ska. Statsanställda avskedas utan förhandlingar, de får gå på dagen. Riskkapitalisten stjäl dataregister och personliga data för att kunna bygga upp nya register för att ha tummen i ögat på de som protesterar eller organiserar sig. Målet är att privatisera vården och andra statliga uppgifter.

Kristersson stoppar all Ukrainahjälp och börjar citerar Putin som vore han en fredshjälte och den vars land blev angripet. Kristersson utser en massa programledare från olika kanaler till ministrar. De saknar ofta lämplig utbildning och erfarenhet. En vaccinhatare ges ansvar för medicinska frågor. Kristersson grundar ett företag med en ny kryptovaluta kallat Ulfs stålar. Kristersson låter Volvo paradera sina bilar framför regeringskansliet eller på Harpsund.

Kristersson startar ett tullkrig riktat främst mot Finland, Danmark och Norge menb även mot de stora nationerna i världen eftersom Sverige i alla år blivit lurad av de länder som köper mindra av oss, än vi av dem... Och så vidare. Fy för den lede om det kunde hända någonstans alls i världen! Men förresten, det gör det ju!

Läsa, lyssna eller titta?

Läsa, lyssna eller titta? För min del har det blivit mer att streama än att läsa den sista tiden. Den nya flugan att lyssna på böcker har ännu inte fångat in mig. Men vem vet, endera dagen sitter jag där med lurarna och med en bok strömmande in i öronen. Här är i alla fall några tips för den som vill slå sig ner i soffan framför TV:n och bli uppslukad några timmar...

Så märkligt. Råkade scrolla på YouTube och fann plötsligt den lilla novellfilm som Per Söderberg hade gjort, Konfirmationspresenten, med bl. andra Li Brådhe, Gunnar Udden, Mathias Göthe, Jon Koldenius och undertecknad. (https://youtu.be/6xaXO5POOTs?si=Fj3KvSEwEhcdykcn) Om denna skådespelarupplevelse (och uteblivna filmkarriär) har jag skrivit på stillsam.

Nyligen sedda serier på Netflix är flera. Bland andra filmerna om det otäcka Linköpingsmorden. Genombrottet heter serien om moden som till sist tog DNA-forskning i offentliga databaser i bruk. Svenska serier är lyckligtvis mycket återhållsamma att visa groteska bilder på skador och döda kroppar, här är det dramatiskt nog ändå. Den som vill läsa om det som hände då och polisutredningen kan titta in på Wikipedia. Men se helst filmen först, annars fungerar den länken som  spoiler! Här en kort trailer: (https://youtu.be/GrZiLGpJUww?si=-ZW16iF7D7rc6k9z).

En annan riktigt otäck serie heter Glaskupan. Den handlar om när kriminologen Leijla återvänder till sin hembygd för att hennes adoptivmamma gått bort. En spännande och ganska otäck serie med många vändningar och förvecklingar. Den fick blandade recensioner, men jag satt fängslad framför rutan när jag såg denna Camilla Läckbergs serie (https://youtu.be/wzQfcNYaY4I?si=IGuhZZ2EKBcKCQmP).

Nyligen såg vi också Åremorden, även den på Netflix. Ännu en svensk produktion för deckarintresserade som tål att ses.

På Svt play har vi sett flera bra filmer. Lion är en film som fängslar och som handlar om ett barn, femårige Lion, som kliver på ett tåg när han vaknar upp på en station. Det förstör nog inget om jag skriver att vi får följa hans liv i med- och motgång. En film om att knyta an och om att längta…

Filmen om Max Manus (Svt play) handlar om en norsk motståndsman. Nu när Sveriges television släpper avsnitten i den nya serien om Sverige och kriget kan det finnas anledning att veta lite mer om motståndskampen i Norge!

Slutligen har vi efter att ha läst boken med behållning och nöje sett filmatiseringen: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (Svt play). Återigen en film som utspelar sig delvis under nazistväldet på ön och sedan i efterspelet. Att se den borde fler kunna göra och ha glädje av. 

Politiska partiers makt i Svenska kyrkan

Att kämpa mot partipolitiseringen av Svenska kyrkan är att rida med en penna i högsta hugg mot väderkvarnar. Det verkar lönlöst. Detta trots att det finns kritik mot politiska partiers inflytande över folkrörelser och företag. När det gäller Svenska kyrkan glöms den oftast bort när politiska partiers maktsfärer diskuteras. Att den politiska inblandningen är betydande, vet de flesta. Om det ses som en bra ordning, som flera politiska partier anser trots sin neutralitet i religions- och trosfrågor, så kan man fråga sig varför bara Svenska kyrkan ska njuta denna "välsignelse"?

Att partierna har ekonomiska fördelar av detta arrangemang syns på de ekonomiska stöd som finns som parti- eller mandatbidrag. Dessa bidrag bidrog bl.a. till att stärka Sverigedemokraternas organisation för länge sedan. Inga tidningar eller andra medier har intresserat sig för att granska dessa ekonomiska band mellan partier och kyrkan. Inte heller brukar det politiska inflytandet granskas kritiskt.

Jag undrar år efter år hur det kommer sig att partiledarna för S, C och SD i valrörelserna aldrig får frågor om hur de och deras parti vill använda sin makt och inflytande för att stärka kyrkans fyra grunduppgifter (enligt Kyrkoordningen): gudstjänst, undervisning, diakoni och mission! Bra fråga, eller hur?!

Som mäktiga grupper i kyrkomötet borde partierna även kunna redogöra för hur de i sekulära sammanhang kan vara religiöst neutrala för att i kyrkan ta ställning i teologiska frågor gällande tro, bekännelse och lära! Om man  äter kakan i sekulära sammanhang, hur kan man då ha den kvar i Svenska kyrkan?

Politiskt och kyrkligt engagerade medlemmar brukar ta illa upp när sådan kritik framförs. De tar det personligt trots att kritiken framför allt gäller partiernas makt i ett sammanhang som borde stå fritt från partipolitik! Helst bör nivåerna stiftsmässigt och nationellt tillsättas underifrån i representativa val med församlingarna som grund. En nåd att stilla bedja om...

I väntans tider med PostNord

Högt och lågt, stort och smått, viktigt och oviktigt, så ser blandningen ut här på bloggen. Hackat och malet kunde omdömet bli. Ungefär så som livet kan se ut. Och så vill jag gärna ha det här. Därför får ni idag ta del av den insändare som just idag, den 7 maj 2025, har publicerats på insändar- och debattsidorna i Nerikes Allehanda. 

Det handlar om det äventyr som en flytt kan innebära när det gäller brev och försändelser. Inget livsavgörande för min del, men nog så viktigt när man väntar på något. Jag förstår också komplikationerna när posten krympt efterhand som brevmängderna minskat dramatiskt. Det kan  bli svårt för brevbärarna längst ut i organisationen. Nåväl, till slut blev det nödvändigt att sätta den aktuella erfarenheten på pränt...

För 3 månader sedan flyttade min familj från söder till norr i Örebro. Vi anmälde flytten och begärde eftersändning av posten. Men sedan dess är det flera brev, som vi visste skulle komma, som aldrig nådde fram. En räkning från morgontidningen levererades inte. Däremot kom en påminnelse fram med en avgift för försenad betalning. Och en kallelse från sjukhuset försvann alldeles, fast den sändes till vår nya adress. Några andra brev var ordentligt adresserade med den nya adressen, men dök upp som eftersänd post! Trots rätt adress hade breven sänts till vår gamla bostad. Gissa om vi väntat…

Sedan hände detta: en släkting i Uppsala skickade en bok i ett brev, ej skrymmande, med korrekt och tredubbel frankering, dvs. över 70 kronor. Märk väl: vår nya adress hade skrivits på kuvertet. Döm om släktingens förvåning när den avsända boken returnerades med noteringen: adressaten okänd!

Självklart tog vi kontakt med posten. En vänlig dam svarade. Hennes förklaringar var många. ”Den nya brevlådan var otydligt utmärkt?” Svar: nej! ”Eftersändning fanns inte?” Svar: jo, den fanns. Osv.

Vi frågade: ”ordnar ni så att brevet med boken och rätt adress nu kan levereras i Örebro utan extra kostnad?” ”Nej, då måste försändelsen vara försäkrad”. Så PostNord menar att släktingen i Uppsala ska lägga ut drygt 70 kronor till för att det korrekta brevet ska komma fram. Frimärken är, när de används som porto, en betalning för en tjänst som ska utföras. När tjänsten inte utförts kunde väl PostNord kosta på sig en postanvisning på 70 kronor för att rätta till det hela?! (Försenade tåg ger ju återbäring!)

I vårt fall var det posten som misslyckades. Ska verkligen avsändaren stå för postens oförmåga eller slarv? Att tolka vår adress, tydligt präntad och rätt, för att sedan leverera försändelsen hit borde inte vara så svårt och framför allt inte kosta ytterligare 70 kronor, plus eventuell försäkring!

Vad händer under de formativa åren?

Vi som hade vår barndom under huvudsakligen 50-talet var oerhört fria. Vi hade en lekplats på gården till hyreshuset på Mellangatan 7 i Visby. Då tedde den sig stor. Betraktar jag den som vuxen har gården krympt i takt med att jag blivit stor.

I mitt och mina bröders tillvaro fyllde livet i Metodistkyrkan en stor del av vår verklighet. Söndagar med söndagsskola och gudstjänst. En bonus var alla de kristna högtiderna som firades ordentligt. Så t.ex. skulle män och pojkar bjuda flickor och damer på en riktig Karlsfest den 28 januari med körsång, upptåg, andakt och kaffekalas.

Parallellt med allt som hände på söndagar fanns olika verksamheter. Först blev vi GG:iter. GG stod för Gott Gry. Då hade vi något som såg ut som scoutskjortor men med gul snibb. När vi sedan blev juniorer upphöjdes vi till rödvioletta snibbar. De var så sinnrikt utformade att de kunde användas som mitellor, vid behov. Precis som i scouterna kunde vi erövra olika märken som syddes på våra skjortor.

På Gotland åkte vi ofta på läger. Bland ledarna fann Inga-Greta Ögnelooh och Bernt Karlström. Bernt hade varit fåraherde i sin ungdom! Han ordnade bland annat en bågskyttesafari i Bjärges. Vi gick ett spår och fick skjuta på planscher av olika djur, mest farliga sådana. 

Den ordinarie lägerplatsen var vid Hammars i Norrlanda. Där hade vår mamma, Inga-Greta Stenström, varit på läger 30-40 år tidigare.  Då fick de åka med häst och vagn till bondgården för att hämta hö som skulle användas som fyllning i bolstren. Detta var innan gummimadrassernas och liggunderlagens tid!

Inte nog med att vi höll till hemma på Gotland. Vi fick åka på läger på fastlandet! Och senare som medlemmar i Metodistkyrkans Ungdomsförbund (MKU) fick vi resa till konvent runt om i landet. Så började vi upptäcka världen...

Under dessa formativa uppväxtår blev denna barn- och ungdomsverksamhet en skola för livet. En bristvara för många i Sveriges förorter och krisområden. Socialisering i föreningslivet kan inte underskattas. Fler borde få chansen att vara med i liknande sammanhang! 

I Metodistkyrkans verksamheter fick vi lära oss värdet av att vara medmänniska och kamrat, om rätt och fel samt diskutera alla möjliga frågor och ämnen som var aktuella. Vi rev t.ex. lakan i remsor som skickades som bandage till missionärerna i Mocambique. Vi var priviligierade som fick vara med om sådana äventyr som barn. I alla väder var vi ute, i skog och mark, och fick lära oss att bygga diskställ av pinnar och grenar. En konstart som numera är ganska bortglömd. Möjligen har scoutrörelsen lyckas bevara något av detta.

På bilden står i jag i mitten, Lasse, och till höger Pelle, min yngre bror. Till vänster en barndomskamrat. Oj, vad tuffa och fräna vi kände oss med uniform och båtmössa. Identiteten satt inte i kläderna, men de bidrog till att stärka gemenskapen. Vi tillhörde ett sammanhang som var större än oss själva. Det var inte bara jag och mitt som gällde!

Helgon bör ge namn åt gator och torg!

I natt jag drömde att jag blandade ihop S:t Per och S:t Hans. Inte helgonen alltså utan ruinerna i Visby. De är sammanbyggda och lär en gång till och med ha varit platsen för ytterligare en kyrka, en träkyrka, Allhelgonakyrkan. Världslig som jag är fick konditoriet S:t Hans avgöra att deras trädgårdsservering sker inne i ruinen efter kyrkan tillägnad Johannes. Den andra ruinen lyfte fram aposteln Petrus.

Drömmen fick mig att fundera över att gatunätet i Sverige, dvs. de som fattar beslut om vad gator skall heta, har en viss försiktighet i att låta det kyrkliga arvet slå igenom. Vissa gator får alltså s.k. memorialnamn, har jag just lärt mig. 4 kriterier brukar användas:

1. person bör vara så pass känd att förklaringar knappast ska behövas.

2. Personen ska vara värd att bli ihågkommen.

3. Personen ska helst ha en koppling till platsen.

4. Personen ska helst ha varit död i minst 3-4 år.

Nåväl, många gator uppfyller inte på långa vägar dessa kriterier. Historiska personer, förutom de allra mest omtalade och omskrivna, försvinner snart i okunskapens dunkel. Och jag vet många gator som bär fullständigt oförklarliga namn. Här några gatunamn i Mellringe i Örebro: Harriet Löwenhjelms väg, Emelie Risbergs väg, Anna Lenah Elgströms väg, Greta Adrians väg, Annalisa Forssbergers väg. När man söker på nätet förstår man att personerna varit kända och gjort betydande insatser inom olika områden. Men utan dessa sökningar hade jag bara känt igen Greta Adrian som gymnastikpionjär i Örebro!

Vid minnesstunden efter min far, Carl-Bertil Stenström, föreslog jag att han åtminstone borde kunna få en liten gatstump eller en rondell uppkallad efter sig. Det möttes av några leenden, men blev aldrig en idé som ledde till handling. Ändå var pappa länge känd som kommunalråd på Gotland efter kommunsammanslagningen. I det kommunala gjorde han betydande insatser för ekonomin på Gotland och för att statens engagemang i Gotlandstrafiken skulle bestå och öka. Nåväl, nu är han så gott som bortglömd, så någon C-B:s rondell blir det väl aldrig...

I Sverige finns det antal S:t Persgator. S:t Hansgatan är Visby någorlunda ensamt om. Men även Sankt Eskilsgatan och S:t Botvidsgatan kan förkomma. Men att ett helt område eller stadsdel har namn efter helgon har jag inte lyckats hitta. Helgonnamn finns det en uppsjö av. I Sverige borde ett antal helgon med, eller utan koppling (men som t. ex. haft kyrkor uppkallad efter sig), till Sverige kunna ge namn åt gator och vägar. Det finns namn så det räcker! Birgitta, Hans, Per, Botvid, Olof, Sigfrid, Eskil, Elin, Elisabeth, David, Magnhild, m. fl.

Förresten borde vår egen kyrkohistoria kunna ge plats för att Olaus Petri, Laurentius Petri, Laurentius André m.fl. bli ihågkomna och uppmärksammade vid namngivning av vägar, gator och torg. Samma borde gälla för välkända och framträdande personer som Nathan Söderblom, Martin Lönnebo, Margit Sahlin, Gunnel Vallquist och Nathanael Beskow, för att nämna några. Här behövs nog lite mod och framåtanda om sådana personer ska bli representerade på gator och torg!

Kyrkans evangeliska katolicitet

 Vårt katolska arv ryms inte inom mångfalden. Det är ett inlägg på denna blogg som under veckan fick 57 besök, trots att det skrevs för mer än tio år sedan. Begreppet evangelisk katolicitet visar att vi inte seglar fritt på ett oändligt hav, vi är förbundna med den världsvida kristna kyrkan och särskilt dess stora huvudtraditioner, den ortodoxa och den katolska. Vår liturgi tillhör det som borde förena oss med de stora kyrkorna. Om det skrev stillsam 2013.

Berth Löndahl har redigerat en bok som handlar om Evangelisk katolicitet, om kyrkans enhet och identitet i Kristus. Och den 5 mars i år hölls en Evangelisk-katolsk konferens i Uppsala. Vilket tyder på att vårt katolska arv är på väg att aktualiseras, åtminstone i somliga delar av Svenska kyrkan. Berömligt tycker jag som har varit ganska uppgiven när vår kyrka vill dra iväg alldeles själv utan hänsyn till våra ekumeniska förpliktelser att lyssna på och föra dialog med andra kyrkor.

Fortfarande händer det att det hänvisas till Finska och Svenska kyrkans uppgift som brokyrkor, som en levande länk till de stora traditionerna. Men oftare är det en lockelse i att vara så kravlöst inbjudande att kristen tro knappast blir till egen övertygelse och tro. Konturerna blir otydliga. Kom som du är, sägs det, vilket ibland betyder: och fortsätt vara som du är. Men kristen tro kan knappast existera utan bekännelse och tydliga konturer. Eller med en insikt och övertygelse om att mötet med Jesus är ett förvandlande möte. Vår önskan att bli mer Kristuslika. Att vara en en lem i Kristi kropp, eller en gren på vinträdet, är att låta sig påverkas och utvecklas. Att stänga den världsvida kristna kyrkans historiska och traditionsrika skattkammare för erfarna, nykomna och nybörjare, är en rejäl underlåtenhet.

Våra reformatorer var katolska präster! DE ville rida spärr mot brister och avarter, men omfatta kyrkans bekännelse. Vad  vill vi idag?