13 maj 2021

Vem står till svars för inskränkningen av religionsfriheten? S och MP?

Tittarsiffror, lyssnarsiffror och digitala träffar redovisas så vitt jag vet inte för regeringens och folkhälsomyndighetens outtröttliga pressträffar. Det vore intressant att se hur mycket uppmärksamhet man tappat. Vem orkar dag efter dag höra samma visa?

Nåväl igår kom några nyheter som ska träda i kraft 1 juni och som massor av verksamheter behöver förhålla sig till: För inomhusarrangemang ska deltagartaket som huvudregel fortsättningsvis vara åtta deltagare. Om deltagarna anvisas en sittplats kan upp till 50 deltagare tillåtas. För arrangemang utomhus får maximalt 100 deltagare delta förutsatt att deltagarna inte anvisas en sittplats, då upp till 500 deltagare kan tillåtas.

I min församling har man som tur var redan numrerat platserna i bänkarna eftersom så många sakrala konserter och musikevenemang äger rum där. Andra församlingar har ännu inte satt nummer på sina platser. Innan det skedde kan man tänka att det fanns viss återhållsamhet så att kyrkan inte skulle beskyllas för att även numrera antalet himlafarare. Men med regeringens benägna bistånd är vi tillbaka där vi inte ville vara - att ha bokade platser i kyrkorummen. Friheten upphör när det finns 8 platser i en församling som kan nyttja sin rätt till religionsutövning! Kommer någon att stå till svars för detta? Till exempel i stundande kyrkoval? S och Miljöpartister i Svenska kyrkan?

Om numrering är vad som krävs för att i någon mån upprätthålla religionsfriheten i Sverige (!) så bör alla församlingar omedelbart efter Kristi Himmelsfärdsdags högmässa (!) börja numreringen av platserna i bänkarna. Inskränkningen har varit oproportionerligt stor och utan närmare förklaring varför kommersiella verksamheter tillåtits breda ut sig när tro och religion hållits kort. Det var länge sedan religionsfriheten inskränktes så till den grad att högmässofirandet i landet på många håll förtvinat. 

Från 8 till 50 är en bra utökning men fortfarande snubblande nära det oacceptabla för många församlingar där platsantalet är mellan 500 och 700, ibland ännu mycket större. I de kyrkorummen ropar även efter den 1 juni tomrum till tomrum! Skärp sig regeringen! Läs på religionsfrihetslagstiftningen! 


11 maj 2021

Aktiv och värdefull eller gammal och förbrukad?

I gamla bibelöversättningen stod det i Psaltaren 90:10 att: Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet,  ... Nu för tiden blir massor av människor äldre än så. För närvarande debatteras hur vi i vårt samhälle förhåller oss till de som är lite äldre, som pensionerats, men ännu har krafter och förmågor kvar.

I kyrkan är det märkligt nog inte helt lätt, trots att många församlingar består av just äldre personer, utan snarare svårt för pensionerade inom vigningstjänsterna att få celebrera en mässa, predika och undervisa. Enklare är det då att få hjälpa till med en begravning eller två. På andra håll kan det vara så att pensionärer bär upp församlingar och är viktiga kuggar i deras dagliga liv. Allt måste förstås inte vara antingen eller. Ett mellanting vore kanske att föredra.

Befogenheten att fira mässa, predika, bedriva själavård, missionera, viga, konfirmera upphör inte med pensioneringen. Stiften kan någon gång hylla enstaka äldre "räddare" som hjälpt församlingar under långvariga vakanser. Men gör stiften ett dyft för att ta till vara den resurs av erfarenhet och långvarig kyrklig tjänst som kan finnas alldeles i närheten? Sällan. I stora städer är det som verkliga banker av emeriti som kunde brukas lite mera, åtminstone de som verkligen vill göra mer än att parkera på krematorier och flitigt jordfästa och begrava.

Uppgiften att verka som mentorer borde passa en hel del pensionerade väl. De borde också vara lämpliga som själavårdare t ex för kyrkligt anställda. Eller varför inte göra några mindre projekt för att bringa reda i församlingars nutidshistoria genom att samla, dokumentera och ordna bilder och fotografier. Somliga sköter tidningsklipp minutiöst men glömmer lätt bort alla privata bilder från församlingens liv. Nog borde det också gå att samla ihop ljud och rörliga bilder från reportage, andakter och gudstjänster i radio och TV. Fler uppgifter än så kan man lätt komma på...

Kontrakten skärper sig någon gång ibland och bjuder in till en dag för gemenskap och information, men inte heller det brukar leda till att flera tas i bruk. En anledning kan vara att de äldre träffas för sig och de aktiva för sig. Uppdelningen i aktiva och värdefulla i förhållande till passiva och förbrukade är uttryck för en ålderism som i längden verkar diskriminerande. 

Flera av mina pensionerade vänner har varit med om att deras insikter, erfarenheter och kunnande totalt upphört vid pensionering. I andras ögon alltså. Inte ens rimliga överlämnanden och kunskapsöverföring har fungerat! Intresset har varit svalt för hur man gjort och hur man tänkt inför vissa avgörande beslut gällande personal, organisation, ekonomi, undervisning eller liturgi. Dörren stängs och hjulet ska uppfinnas på nytt. Trots att kyrkan sägs vara en så traditionsinriktad miljö finns det mycket att förändra för att kunskap och insikter inte ska tappas bort och gå förlorade. Vill man inte göra det i samtal kunde man åtminstone låta alla som slutar skriftligt sammanfatta sin viktigaste lärdomar och lämna vidare synpunkter de menar borde beaktas i mötet med framtiden.

Hur kan dessa sentiment uppstå? En god portion helping personality tillsammans med vilja att göra nytta och stå till förfogande driver på. En aning missnöje finns där också över att det ska vara så svårt att ge utrymme åt människor som arbetat ett helt liv i kyrkans tjänst. Är man verkligen förbrukad om man fyllt år, många år, och passerat pensioneringsklyftan i arbetslivet?

09 maj 2021

Enkla val finns inte

Valen vi står inför kan vid varje tillfälle innehålla många följdbeslut. Väljer jag en tvål som innehåller ett ämne, t ex en doft, som jag har svårt för har jag samtidigt valt att bortse från de svårigheterna och deras eventuella följdverkningar. Till synes enkla vägval försätter oss i knepiga situationer och tvingar oss till nya ställningstaganden. Enkla val finns helt enkelt inte, det är bara vi som inte insett alla de följdbeslut som kommer.

I den förenklade missionsretoriken handlar det om att vi ska välja Gud och avstå från världens många dåliga sidor. Den som väljer Gud kan snart bli bortvald av bekanta, vänner och släktingar för vilka ett sådant val av någon anledning innebär att man förnekar förnuft och vetenskap. Dessutom är det omöjligt för människor att välja Gud av sig själva eftersom fördärvet i oss och mänskligheten fört oss så långt bort att vi nu saknar förmågan till att verkligt fritt välja Gud. Ungefär så menar t ex flera reformatoriska teologer. Oj då, skulle många av de aktiva i Svenska kyrkan tänka och säga. Vi trodde det fanns ett fritt val att säga ja och säga nej. Jodå, men då befinner vi oss redan i nästa led där Gud tagit initiativet och öppnat för trons gåva.

Kan det verkligen vara så? Ska jag betrakta detta som rimligt eller orimligt. Vad väljer jag? Vad säger dokumenten? Orkar vi ta reda på det eller ska vi bara hoppa över svårigheterna och göra som vi har lust till? Det är också ett slags val...


08 maj 2021

Slutar på egen begäran eller utköp?

I Örebro har kyrkoherden efter 4 års tjänstgöring slutat på egen begäran. Politikerna, bland annat Timmy Leijen, kyrkorådets ordförande, förnekar att det är ett utköp och hänvisar till att man gjort en uppgörelse. 2 årslöner är i detta fall lika med 2 miljoner kronor som ska utbetalas till den på egen begäran slutande kyrkoherden! Självfallet vet alla att om man slutar på egen begäran på normalt sätt så utgår inga avgångsvederlag. Om så vore skulle många söka och vilja ha en sådan tjänst där villkoren är så oproportionerligt gynnsamma. 

Sedan kyrka-stat reglerades har det ofta betonats att transparensen och öppenheten ska vara som i kommunal och statlig verksamhet. I Kyrkoordningens tolfte avdelning Kap 54 regleras offentligheten gällande kyrkans handlingar. 

4 § Undantag från rätten att ta del av handlingar som avses i 3 § gäller endast för handlingar som innehåller uppgifter som skyddas av förbud enligt 54 kap. Om de skyddade uppgifterna förekommer endast i vissa delar av en handling kvarstår rätten att ta del av handlingens övriga delar.

I inledningen till avdelningen står bl a följande: Det öppna samtalet och den fria granskningen av Svenska kyrkans verksamhet är av avgörande vikt. Offentlighetsprincipen tillämpas för all kyrklig verksamhet, när det inte är uppenbart att andra intressen väger tyngre. 

Det avtal som upprättas kan alltså behöva lämnas ut, men med uppgifter mörkade som avslöjar privata förhållanden och sådant som kan anses vara till men för den enskilde. Sekretessbedömningen görs av pastoratet men kan överprövas. Här måste betonas att den personliga integriteten är viktig. Allmänheten varken bör eller ska ha reda på alla skäl och anledningar som kan finnas till att uppgörelsen blev gjord. Samtidigt måste kyrkopolitiker tala sanning och ange vad det handlar om. Särskilt som de 2 miljonerna kommer från ett pastorat som sparat miljoner och dragit in/ inte tillsatt vakanta tjänster. Det är de kyrkotillhörigas pengar som kyrkorådet i pastoratet förvaltar!

En annan faktor som borde beröra Domkapitlet är att varje arbetsgivarens uppsägning och utköp ska granskas av domkapitlet. Men genom att en kyrkoherde säger upp sig själv och man avtalar om ett avgångsvederlag på 2 årslöner, i detta fall 2 miljoner kronor, så undgår man domkapitlets granskande inblandning. Den är visserligen endast formell men kan tvinga parterna att tänka igenom situationen en extra gång. Man får förmoda och hoppas att avtalet innehåller en klausul om att ifall den forne kyrkoherden får nytt arbete så upphör avgångsvederlaget. En sådan klausul vore det verkligt ansvariga i ett läge som detta.

Alltihop är sorgligt och bedrövligt. I trådar på Facebook kan man ana ett omfattande missnöje med beslutet. Många säger sig vilja lämna kyrkan. Ibland är det som om de önskar att de vore med bara för att nu kunna begära utträde. Hoppas att det snart lugnar ner sig. Pastoratet behöver finna rimliga vägar framåt så att församlingarnas verksamhet kan få bästa möjliga arbetsvillkor, ekonomiskt och organisatoriskt. Här behöver jag nog inte dra invändningarna mot storpastoraten än en gång?

07 maj 2021

Att fråga men inte ge svar

Ibland vill det sig inte. När jag försökte skriva några rader till studentsångens melodi blev det rörigt. Stavelserna blev fler än sången tillät. Hur jag än räknade och provsjöng blev det fel. Till sist gav jag upp och lät det bli galet. Men kunde förstås inte släppa det utan gick tillbaka och rättade till sist till det någorlunda.

Skrev brev till en släkting och råkade skriva kära XX och det till en manlig anförvant, käre ska det vara. Snabbt utfört blir i mitt fall ofta slarvigt. Det vill sig inte om jag inte tänker efter. Några gånger har jag läst fel på namn och blandat samman personer vilket inte är bra. Särskilt inte om man tillfogar kritiska kommentarer som då hamnar i fel tunna. Det kan bero på att jag tror att jag har lätt för mig i alla möjliga sammanhang, som att skriva fort, klokt och rappt, vilket alltså inte alltid är sant.

I Längbro kyrka började jag en predikan genom att ställa en fråga och påstod att jag skulle besvara den lite senare. Men något grep mig, förvirring eller inspiration må vara osagt, frågan fick i alla fall inte något svar. Gissa om det engagerade. Effekten var omedelbar. Varje person som lämnade kyrka vill veta, vill få svaret. Så fel det var blev det rätt. Det som inte ville sig ordnade upp sig. Få predikningar har fått ett sådant gensvar. Av det lärde jag mig att man inte alltid ska erbjuda svar, utan ställa frågor, då finns det något att fundera på och grubbla över.


05 maj 2021

Öppna hjärtan som sluter gränser

Inte många partier eller deras ledare vill som forne Reinfeldt att vi ska öppna våra hjärtan. Istället ska vi sluta våra gränser. Håll igen. 

Nyligen har ledarna drabbat samman i televisionens tranedans, den som kallas debatt. Jag tyckte mig höra en ny visa för Sverige. En ogenerös och självisk sådan. Vi har inte längre råd, tycks det. Någon påstår rent av att vi importerar kvinnoförtryck. Hans slutsats blir att gränserna inte ska vara särskilt öppna för flyktingar och andra som vill och har rätt att söka sig hit.

Så här kunde de flesta partiledarna numera sjunga på melodin till Studentsången:

Vi här är bäst på att bygga mur

och att förhindra att folk kommer hit

Borde dom inte sättas i bur?

Och utvisas och skickas bort dit?

Vi mår himla bra

utan att fler släpps in

Några kan man ha

ett par, tre, fyra, fem

kanske flera, jaha, är det bra?

Öppet land nu är stängt allt som mest!

Vi för sjutton har välkomnat flest!

Hurra!

 

03 maj 2021

Oviljan att dela med sig

Radionyheterna kommer allt längre ifrån oss och känns ofta allt mindre angelägna. Förmodligen är det inte nyhetsredaktionens fel utan speglar vår tillvaro där vår delaktighet i det omgivande samhället så drastiskt beskurits. Märkligt och egendomligt är känslan som infinner sig. Tidigare sög man i sig rapporterna eftersom de berörde frågor, ämnen och händelser som var angelägna även för oss.

De pågående debatterna böljar fram och tillbaka som vågor vid stranden. Inget händer egentligen trots att det brusar om vattnet när det kastar sig mot sand och sten. Orden flyger högt men medföljande handling ses sällan. Först ska det utredas, tröskas, remissas innan förslag hyvlas och sandpappras, kvar blir något litet.

Generositeten mot utsatta människor som legalt sökt sig en tillflykt i vårt land avtar markant. Men här bör man se upp. I takt med att viljan att hjälpa tynar bort förändras också våra värderingar. Att på bibliskt vis plåstra om den slagnes sår och se till att personen får sjukhusvård håller oss själva etiskt levande.

Att ge bort sin skjorta och gå en extra mil betyder att vi ger åt den som verkligen behöver. Målet nu tycks vara att de som behöver ska vara någon annan stans. I Lissabon, Ankara eller Istanbul kan de hålla hus. Politiken går ut på att se till att, trots att vi har råd, vi inte delar med oss till de sjuka, krigströtta och flyktade.

I de flesta sammanhang benämns denna ovilja som självisk, högst i kurs står egennyttan. Dom ska inte ha det vi unnar oss... Hur kunde det gå så illa?