Kantater får jorden att vibrera

Särskilt tänker jag på Bachs kantater som komponerades och skrevs till olika av kyrkoårets fester och helger. (https://whichbachcantata.be/sv). I lördags sjöng Olaus Petri Vocalis till orkestern Drottningholms Barockensemble. Mats Bertilsson ledde ensemblerna med lyhördhet och kunskap. 

Min fru åkte till kyrkan tidigt för att köpa biljett. Den reserverades men skulle betalas med Swisch när den hämtades ut. Vilket inte gick eftersom bredbandet var alldeles för kort och smått. Som tur var hade en god vän bra uppkoppling och la ut för mig så länge.

Fyra kantater framfördes: Herr, Deine Augen sehen nach dem Glauben (BWV 102), Wo soll ich fliehen hin (BWV 5). Was Gott tut, das ist wohlgetan (BWV 99) och Herz und Mund und Tat und Leben (BWV 147). Inklusive en mycket kort paus blev det två timmar då flera av oss liksom svävade, lyfte från kyrkans bänkar!

Kantaten Herr, deine Augen sehen nach dem Glauben behandlade frågorna kring de människor som inte låter sig beröras, utan som är hårdhudade och ”vägrar att omvända sig”. Som predikoämne idag är det nästan ogörligt, att tala om människor som håller ut i sin envishet ty då ”Gud lämnar den i hjärtats mörker in”. Gud söker efter tron hos människan men finner motstånd. I kantatens avslutande koral används argumentet att den som idag är frisk kan imorgon vara död. Säg det i en predikstol, för att mana fram människors tro, den som tror att det fortfarande fungerar som uppmuntrande, manande pedagogiskt råd. Men då var då och nu får vi nöja oss med medan tid är.

Wo soll ich fliehin hin fungerar som en nattvardsteologisk reflektion. En enda droppe av Blodet kan rena hela världens synder. Jesus oskattbara Blod är allas vårt skydd mot djävulen, död och synder, de ska övervinnas.

I kantaten Was Gott tut, das ist wohlgetan möter vi tilliten till Gud. I all nöd vårdar han oss, det är han som får råda. I honom blir hjärtat lugnt och förnöjt. Faderns trofasthet bär när olyckan kommer. Gud kan nämligen vända människans olyckliga öde. Alldeles drabbad blir jag av Eva Hedlunds översättning, som i ett recitativ kan ljuda: Jag vill mig honom giva./ Och fastän alla dagar/ har sina plågolagar/ dock blir, då pinan man stått bi,/när man tillräckligt gråtit,/ så äntligt för vår räddnings tid,/ då Gud sin trofasthet oss visar.

Efter konserten får jag ett sms från en person vars tårar runnit under all den ofattbara körsången och musiken. Även om delar av kantaternas ord blivit svårare att använda i dagligt tal, eller från predikstolen, så är vi många där i kyrkan som drabbas, djupt, omskakande och omdanande. Och alla som inte var där gick miste om mer än man kunde ha förställt sig i förväg. Bach lät evangeliet ljuda utöver världen, förvandlande där den mötte oss med hunger efter skönhet, kultur och allt det som är kyrka och bär kyrkan fram och ut. Helt befriande! SDG!

Är det onormala på väg att bli normalt?

Normalt, vad är det? I någon mening är vi alla mindre normala genom saker vi fäster oss vid, sådant som betyder mycket för oss. Det kan vara att ständigt tänka på tåg, lok och tågbanor. Eller samlare av udda objekt. Trots det faller sådana förtjusningar oftast inom det de flesta kan acceptera som normalt.

I mitt fall kämpar vi för att hålla sjukdomen borta från hemmet så att det finns något, en plats eller ett hem, som präglas av det friska. Om det sjuka tog över mer av tillvaron, vad blev då kvar av det mig som en gång var? Därför har jag inte hemdialys eftersom hemmet då måste inrymma en sjukstuga med vätskor och avancerade apparater. Numera tänker jag på hur jag har det som normalt. Det visar hur det normalas gränser kan och måst justeras och ruckas på.

Mitt tillstånd är därtill permanent. Inga skinande riddare i vita rockar kommer att klä sig i grönt för att ge mig en ny njure. Jag är inte så normal att det kommer att ske. Då gäller det att inrätta sig så att det undantagstillstånd jag lever i - blir det normala! Förmodligen är det klokt, men aningen rubbat. Ingen har nämligen haft den goda smaken att träna oss mentalt för att klara att ligga på sjukhus motsvarande en halv arbetstid, fördelad på tre dagar i veckan. Jämt och ständigt, resten av livet.

Elitidrottare behöver däremot mental träning för att klara idrottslivets ansträngningar, vilket är enkelt att förstå. Njurförbundet borde dock hävda att det är det mest normala att få stöd och hjälp, och då tänker jag inte på allmänpraktiserande kuratorer. Utan här gäller det att vaska fram experter på det undantagstillstånd som svårt sjuka och sjukhusberoende lever under, t.ex. dialyspatienter, svåra cancerfall, brändskadade och många fler.

När Örebropartiets övermännskoideal prognostiseras göra stora valframgångar är det synnerligen onormalt. Att vanligt folk tänder på att alla andra partier i Örebro kallas klägg som ska bort, då luktar det illa som av brunskjorteideologier. Själv förstår jag inte heller SD:s framgångar, som ju med dryga 20 procent av väljarkåren i landet är ett hot med det som vi en gång såg som normalt… Ska vi behöva vänja oss vid att borgerligheten rustar ner biståndet och förstör medborgarskapet genom att göra det tillfälligt. Att detta är det normala? Är det så illa att det normala inte längre är normalt, att nu gäller det onormala…?

Ord som betyder något annat och mer

Radion, SR alltså, fyller tomrum med nya ljud. Ibland krävande för en hjärna som delvis ligger i träda, ibland lättlyssnat godis för öronen. Härförleden påpekades att ord får nya innebörder för nya generationer. Chock förstods innebära förvåning för unga människor.

Utan att förringa de allvarliga och djupa känslor som uppstår vid skoldåd, stora olyckor eller berömda människors död, som t.ex. Dolly Partons, kan man ändå undra vad ordet sorg betyder och inrymmer. Sorg som personlig reaktion på en anhörigs frånfälle inbegriper obegriplig förlust, djup kris och det rister i familjernas vanor och traditioner när en stol står tom, det gör så ont när sorgen övermannar en.

Kanske behövs fler ord än sorg för att fånga det man upplever på avstånd. När Lady Di omkom sörjde ett helt folk, sades det. Detta trots att den bild de flesta hade var mestadels mediernas spegling av vem hon var och vad hon gjorde, och om alla känslor som uppstod var sorg har ordet ändrat betydelse och förstås på ett nytt och annat sätt. Så kanske det blir i det massmediala samhället. Men då kan terapeuter och präster behöva en mer preciserad vokabulär för sorg i nära relationer, och en annan för ”sorg” på distans, för sångare, musiker, kungligheter och kändisar.

I radion och på TV sades det att dådet i Fagersta var hela samhällets misslyckande. Det måste väl betyda att varje tragedi, som den i Fagersta, är ett misslyckande inte bara för stat och kommun utan för oss alla som ingår i samhället. Frågan är om vi någonsin kommer att kunna undvika skoldåd genom att vi i samhället gör något vi inte lyckades med förra och denna gång. Främsta ansvaret vilar på stat och kommun som har resurser för att upptäcka och motverka skjutningar i skolor, på gator och torg. Det är så viktigt att de verkligen har de resurser och medel som krävs…

Örebropartiet ser på andra politiska grupper som ett själviskt ”klägg”…

Välta schackbräden sägs vara ett sätt att komma undan nesliga nederlag. Liknande manövrar kunde upprepas i alla möjliga spel som Monopol, Finans, Kinaschack med flera. Genast när Örebropartiets valmaterial dök upp med posten kom associationen till spelförstörarna, de som känner sig tvingade att inte bara röra om i grytan utan att skvätta, stänka och vända grytan med sitt innehåll upp och ner!

Redan på första sidan attackeras ”klägget”. Klägget ska bort, dvs. alla de andra politiska partierna vars företrädare anklagas för allt möjligt skumrask, att sko sig själva. Att alls tala om sina medmänniskor som klägg är djupt upprörande och avslöjar en människosyn som nedgraderar alla andra och upphöjer sig själv, den egna gruppen, långt över det anständigas gräns.

Att denna politiska kökkenmödding verkar locka ett så stort antal väljare att partiet kan bli ett av de största i Örebro är djupt oroande. Är våra ordinära politiska partier så svagt förankrade att det kan bli möjligt? Vad säger det om tillståndet för demokratin?

Klägget ”lever i en isolerad bubbla”, påstår Örebropartiet. ”Trots att det är du som genom ditt anletes svett betalar för deras uppehälle och vansinnesprioriteringar så föraktar de dig och allt du står för. De ser dig som smuts. Deras mardröm är att du ska få mer makt över din vardag och ditt liv, för vem ska då försörja dem och betala för deras sjuka politik.” 

Här tvingas man dra efter andan. Det finns inga källor som skulle bekräfta att de vanliga politiska partierna ser väljarna som ”smuts”! Endast ett fåtal har sin försörjning av arbetet i kommun- och regionfullmäktige. De allra flesta är s.k. fritidspolitiker som erhåller ganska modesta arvoden. Att de skulle förakta sina väljare eller klassa dom som smuts är bara populistiska knep och påhitt!

Örebropartiet fortsätter:”Vi är inte som de andra åtta (politiska grupperna). Vårt parti går inte ut på att bli en del av klägget, vårt parti syftar till att ta bort klägget. Vi är ditt - enda - politiska verktyg för förändring.” Inom regionpolitikern vill Örebropartiet skära bort tolkhjälp efter tre år. Kultur, teater, konst, orkester, föreningar, studieförbund, dans m.m. ska opereras bort för att spara 154,9 miljoner kronor. Att rikspolitiken slussar pengar till kulturen just via regionerna som alltså har ett viktigt ansvar för regional kultur tycks Örebropartiet totalt strunta i. 

Metoden att destabilisera och undergräva är väletablerad bland demokratins externa fiender. Nu tycks metoden nyttjas för att omstöpa det politiska landskapet även här i lilla Örebro.

Stiltje på stillsam

 Det blev stiltje på stillsam. Inte för första gången. Kraften fanns inte. I flera veckor har jag blivit alltmer trött och orkeslös. Två besök på akuten avverkades där man tog alla prover man kunde tänka. Men inga förklaringar till mitt allt sämre tillstånd.  Magvärk fanns som ett diffust symptom.

I början på veckan såg man att infektionsprovet Crp var på väg upp. Jag hade spytt med lite färskt blod. Sedan blev avföringen svart. Efter dialysen sändes jag alltså till kirurgerna på akutmottagningarna. Jag blev inlagd med en plan att göra en gastroskopi. Det visade sig att jag verkligen hade ett blödande magsår.

Jag blev alltså kvar på sjukhuset med uppgift att inte ens dricka klara vätskor. Så min födelsedag firades med fasta i avskildhet. Inte så jag tänkt firandet…

Gastroskopin visade flera sår som ”häftades” ihop för att stoppa blödningen. Intravenös medicin som skulle dra ihop magsäcken och även den förhindra blodet att läcka. Orsaker till magsåret  kunde inte enkelt förklaras. Starka mediciner i minst 35 år? Stress? Alla diarrébakterier som plågat mig hela våren? Saken undersöks.

Sammantaget har den trötte skribenten bara inte förmått sig att skriva. Men delar gärna ungefärligt vad någon kläckte ur sig i radion. ”Han har målat in sig i ett fack!”  Somliga sitter ett hörn, andra hamnar i ett fack.

Äktenskapssyn är mer och något annat

Ser man kyrkan som en ideologisk statsapparat kan det förklara att de som dominerar andra sådana institutioner (t.ex. skolan) fortfarande har ett intresse av att styra och kontrollera kyrkan. I takt med att kyrkans bekännelser skjuts i bakgrunden och inte längre omfattas, trots läpparnas bekännelse i Kyrkoordningen, så minskar inte kontrollbehovet i samma omfattning. Tvärt om tycks viljan att bestämma, vad människor i kyrkans tjänst skall tycka och tänka, växa till. Och det kan inte bara skyllas på politiska partier. Många har dragit strån till stacken.

Kyrkans äktenskapssyn kan inte sammanfattas i ett ja eller nej till samkönad vigsel. De som vill ha vigsel men inte ha psalmsång i vigselgudstjänsten lär inte bli vigda. Så det kan finnas hinder även för samkönad vigsel liksom det finns för äktenskap mellan man och kvinna.

De olika grupperingarna borde våga samtala om samlivets syftning. Det borde möjligen kunna bli en gemensam och ny startpunkt, om inte samtalet redan är överspelat? Biskopsmötet kanske kan slå fast/bidra till att kyrkan kan ha flera parallella syner och vågar fortsätta att hylla viss mångfald…

Äktenskapet och parternas kärlek till varandra är en avbild av hur Fadern, Sonen och den Heliga Ande älskar varandra. Och de är insatta i församlingens sammanhang att ära och tjäna Gud och medmänniskorna.

Så borde också löftets betydelse och giltighet genom livet inte glömmas, så att det mest blir att just nu, i denna stund, lovar vi varandra varaktig kärlek. Äktenskapets sakramentala drag behöver också beaktas. För min del är jag oroad av motionärernas frontförkortning: vi har endast en äktenskapssyn, så nu gör ni som vi beslutar, in i fållan bara, annars… Dags att konsultera Svenska kyrkans ekumeniska vänner och samtalspartner för att ök förståelsen även för andras hållning.

Mycket står i vägen när man vill se sig själv.

 Lätt är det inte att få syn på sig själv. Inte heller att se hurudan man i själva verket är. Det räcker inte att bara fånga sin egen spegelbild. Inte heller att ta en selfie. Att se sig själv har inte med ytan eller utsidan att göra, det som räknas är vad som finns bakom fasaden.

De flesta, tror jag, vill bli upfattade som rejäla och goda människor, sådana man lita på, osjälviska och medkännande. Och så kan vi naturligtvis uppfattas, om det inte vore för den där träbiten, bjälken, som sitter ögat och hindrar en verklig och sann perception av ens eget jag. 

Jag råkade läsa något jag skrivit och förstod hur långsint, självupptagen och inskränkt jag var, är. Ack så jobbigt att inse ock skrämmande att bli varse. Något hade fått mig att tro att jag var mest det som goda och vänliga ord uttrycker. Ett slags självbedrägeri, hur man nu gör sig kvitt den falska och fördomsfulla självbilden? 

Den berömda Kristuslikheten som mässan kan ge blev svår att tro på. Bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och gör oss delaktiga i denna djupa relation. Möjligen kan det vara sant samtidigt som vi förblir både syndare och rättfärdiga. Nu ber jag att den kärlek och nåd som kan förvandla allt ska ta ett rejält nappatag, även med mig…

Men något lite, förmodligen mycket, lär jag få ta tag i alldeles själv.