Patient - för vilken gång i ordningen?

Upp i arla morgonstund för att inställa sig på dagkirurgin. Så var det i måndags. Dusch morgon och kväll med bakteriedödande ämne. Fasta från midnatt. Nu ska kirurgerna ta itu med bukspottkörteln igen. Körteln och magen måste rensas upp efter tidigare försök att få stopp på läckaget. Vid inskrivningen råkar jag stå först i kön. När det är nästa persons tur råkar jag säga: Näste man till rakning! Varför man idag skulle säga något dylikt? Som tur var det en äldre herre som stod efter mig.

Man sätter infarter så det ska gå att befukta och söva mig. En narkosläkare vill sätta en så kallad artärnål i min arm. Nej, det går inte, envisas jag. Ådrorna är så förkalkade att nålarna böjer sig. Svaret blir att han ska göra endast ett försök.

Nog handlar det väl om yrkesstolthet? Att två tidigare narkosexperter misslyckats att sätta nålarna är oväsentlig information, tycks det. Kan själv! Det ska bara stickas en gång utlovas det. När jag vaknar på post-op vet jag att det har stuckits rejält i armen. Handleden är mörkblå och jag räknar till sju stickhål. Tre verkar vara mer ambitiösa för där har det blött ordentligt. De andra var kanske för att kolla att bedövningen satt. Jag suckar. Så gick det med löftet om ett enda försök att sätta nålen. Ska kanske tatuera in en stoppskylt på handleden...?

Men operationen har gått bra. Man har rensat bort gamla metallkulor, coils, som inte gjorde avsedd verkan. De lyckades inte stoppa rännilen av amylas som rann in, eller snarare ut, i min mage. Kirurgerna är nöjda, men de fick hålla på i gott och väl tre timmar!

Äter lunch i den lilla matsalen med plats för närmare tjugo personer om man räknar med TV-fåtöljerna. Funderar över hur folk presenterar sig. Arne, säger en patient. Jag säger Lars eller Lasse. Så nu får jag heta LarsellerLasse. Andra uppger sitt efternamn först om någon annan sagt vad det heter med både för- och efternamn. Några vill inte tala sjukdom och sätter sig gärna för sig själva. Somliga tvekar inte att berätta om kroppsvätskor, var och blod när vi inmundigar sejfilé med  sås. 

Även på sjukhus hittar man människor som är duktiga på att ta över ett samtal. Det verkar som om några alltid har varit med om det som någon berättat, fast ännu mera och värre. Spännande. Undrar varför det verkar tryggare att ta ordet och behålla det, än att ge varandra talutrymme? Märk dock att beteendet inte enbart är en företeelse särskilt på sjukhus. Ofta händer det i vanliga samtal och mellanmänskliga möten att någon talar närapå på in- och utandning. Då hinner ingen annan flika in något. Kan det bero på ett underskott av andra att prata med? Eller är det egna livet så mycket mera intressant?

Tänk om alla först behövde ställa minst 2-3 frågor till någon annan och lyssna ordentligt på vad de hade att säga innan de själva la ut texten. Det vore något av en saltomortal!

På kvällen ligger jag kvar på sjukhusets avdelning 39. Där får man, dvs jag, utmärkt vård. Men det kan krångla. Dränaget fungerar inte vid kvällsspolningen. Saltlösningen som ska in i magen rinner ut direkt. Hål på slangen? Området kanske är för svullet? Det får bli röntgen dagen efter. Där dyker en röntgenläkare och två av kirurgerna, dessa härliga människor som brukar ha hand om mig, upp. De samarbetar för att lägga dränageslangen i magen på alldeles rätt plats. Alla blir belåtna med resultatet. 

Senare på eftermiddagen får jag åka hem. Så har jag då varit patient igen, för vilken gång i ordningen? Är trött och ganska medtagen. Snart nog har jag repat mig, igen.

Slippa tänka på eländet...

Gnistrande kalla  8 minusgrader. Till det en gassande sol, så mycket den orkar så här års. Sedan masar vi trötta oss upp ur bylsiga täcken och skrynkliga lakan. En ny lördag är här. Idag ska vi "hitta på" något. Möjligen leta upp en loppis eller second hand. 

Vi vill slippa tänka på eländet i världen. För inte bli alldeles uppgiven i hjälplöshet och maktlöshet. Fast morgonbönen har efter korstecknet blivit en ramsa där olika länder och platser dyker upp. Iran, Gaza, Ukraina, Sudan, USA, Grönland och Danmark. Därtill sänder jag bönetankar till släkt och vänner. Klart. Förresten, klart och klart. Bönens inverkan på krig, övergrepp och förföljelser uppvisar inga snabba resultat. Möjligen påverkar det min vilja att ge det stöd jag förmår. Eller min vilja att kommentera och tycka, påverka och skaffa kunskap!

Ska det predikas om världsläget, ska det göras nedslag i den politiska verkligheten? Alldeles självklart! Men med den moderation som det innebär att försöka tillämpa Bibelns texter på det som pågår och drabbar med död och förskräckelse. Lagbudet att inte dräpa kan man påminna om. Men också om att begärelsen till nästans hus och tillgångar är att gå över avgörande gränser. Församlingar kan gott påminnas om Matteus 25 och det val vi alla står inför: Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ 

Alternativet är motsatsen, nämligen: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.

Utfärden får oss att tänka på annat än det som så fyller våra medier, om nyhetsförmedlarna så är av papper eller vågor i etern. Idag får våra undanlagda ören bli till en lunch i någon av den närkingska metropolerna Kumla eller Hallsberg. Det ska vi unna oss just idag för att umgås med varandra och vänner. Bäst att passa på...

 

Ett resande teatersällskap - på olika sätt!

Kom äntligen iväg på teatern. Vi går inte så sällan på teater i vårt "resande teatersällskap". Vi spelar inte teater som August Blanches lustspel från 1848. Ett lustspel jag läste redan i tonåren eftersom vi hade Blanches Valda skrifter I-VI i mitt barndomshem! Det fanns en smula Dickens över Blanches myllrande berättelser och stycken. Vårt sällskap spelar inte teater, vi är blott njutare och betraktare av denna särskilt levande konstform. Vi är ett resande sällskap, fast på annat sätt. Den som vill läsa August Blanche Ett resande teatersällskap kan göra det hos Projekt Runeberg.

Denna gång såg vi Örebro teaters sista föreställning av Herr Arnes Penningar, Selma Lagerlöfs lilla kortroman. I min generation var det en roman vi fick läsa i skolan. Även om det mesta blivit bortglömt finns det små minnesfragment kvar. 

Eftersom det var ett tag sedan sist jag satte mina fötter på en teater blev jag mera observant och iakttagande. Det var rejält kallt så många kom stelfrusna dit. Varje gång entrédörren öppnades rusade kylan in. De stolar som fanns att sitta på var placerade ganska nära denna ytterdörr, så några som satt där behöll ytterkläderna på. Det ångade om andedräkterna.

Vi möttes av flera personer som skulle kolla biljetter och hjälpa oss tillrätta, problemet vara bara att de som köpt biljetter åt ett sällskap inte alltid hade skrivit ut biljetterna. Det uppstod långa samtal innan de fick hjälp på plats med biljettutskrifter, särskilt krångligt eftersom sällskapets medlemmar dök upp lite nu och då. Det var flera som irrade runt och sökte efter just sitt teatergäng. Trångt och kallt, men mysigt på något sätt.

Publiken var inte ung, snarare låg betoningen på 65+ med några undantag. Många gråa frisyrer blev det. Flera av oss hade käppar, så vi rörde oss inte snabbt och lätt, köer uppstod omgående.

När salongen släcktes ner klättrade en person klädd i "trasor" ut ur en loge precis bredvid scenen - och så var spelet igång. Första akten var aningen svår att få ordning på eftersom den röda tråden tycktes något svår att upptäcka och följa. Men det var visuellt och imponerande gestaltat. Med rök och ett enormt draperat tygstycke i fonden blev det rejält suggestivt. Visuellt så det förslog.

Andra akten blev desto tydligare och enklare att följa. Fina skådespelarprestationer! Och det stod än en gång klart att det är mödan värt att gå på teater! Ni som bor i städer begåvade med teatersalonger borde befolka salongerna med er kroppsliga närvaro. Teatern är en kulturform som lyfter nya perspektiv på, och ställer frågor till, och kastar ljus över, frågor vi brottas med både i stort och smått. Eftersom kulturen ständigt brottas med sin finansiering och svag ekonomi är vårt stöd avgörande viktigt! Så gå! Och bliv berikad!

stillsam är en internationellt uppmärksammad blogg, eller inte...

Den som skriver blogg gör det på en plattform, i mitt fall heter den Blogger. Då får man lite hjälp för att hålla koll på vilka som läser. Inte individuellt utan med siffror från läsningen i olika länder. under den senaste veckan påstås det att stillsam lästs av 870 personer i Norge! I Sverige bara av 202 stycken. Usa säger statistiken tillhandahåller 2419 och Frankrike 2921. I Brasilien har 27 personer hälsat på stillsam och 30 i Indien och 12 i Japan.

     stillsam.blogspot.com

Uj,uj, uj! Men tro dessa siffror kan jag inte. Min teori är att dessa internetanvändare snubblat in på stillsam för att genast rusa vidare. Varför skulle 7 personer i Uzbekistan eller 9 i Vietnam önska läsa stillsam på svenska och om mestadels frågor som mera sällan berör något för dem angeläget...

Genom åren har mer än 1,2 miljoner hälsat på hos stillsam. Men så har jag hållit på i två decennier snart. Men siffrorna är uppblåsta och överdrivna. Dessvärre. Annars vore jag ju värsta influensern (stavas väl med svnskt c?) som skriver mycket om gudstjänster och tro som det ser ut i Svenska kyrkan, av världsvida intresse förstås. Inte ens synpunkter på Trump eller läget i Ukraina eller Gaza kan ha lockat detta världsvida intresse. Inte ens de blygsamma 202 personerna från Sverige lär ha läst mina inlägg särskilt noggrant.

Skam den som ger sig. Själv skriver jag flitigt på, även om det ibland blir långt mellan inläggen. Det är som om jag behöver vila från omvärlden en smula och då tar det liksom emot att delge åsikter och tyckanden från min skrivarlya. Men håll till goda. Snart blir det vår och ny ork, får jag hoppas!

En internationell mobbare bör bojkottas!

Strafftullar används av den amerikanska ”regimen” som utpressning och hot. Det blir till ett avsevärt köphinder i USA för svenska varor. Nya handelshot, extra tullar i storleksordningen 10%, riktas mot de stater som stöder Grönland och Danmark genom att sända militärer till en arktisk övning på Grönland.

Svaret bör bli motsvarande rullar på amerikanska varor. Konsumenter kan göra sitt genom att bojkotta varor från USA! Det går säkert att avstå från resor tillUSA. Amerikanska viner behöver inte köpas. Amerikanska bilar får vara. En lista över vanliga varor finns på sajten: https://bojkottausa.nu/lista_varumarke.php…

En internationell mobbare och imperiebyggare som Trump behöver möta folkligt motstånd även här i vårt land. Han hotar den internationella ordningen som byggts upp sedan många decennier genom att inte visa respekt för den amerikanska konstitutionen eller internationell överenskommelser, avtal och ordning och rätt.

Mening och syfte och gängrekrytering

Syfte och mening är viktiga inslag i våra liv. Kanske därför att det ofta är svårt att hitta det meningsfulla i hur vi lever våra liv. I det korta perspektivet är det något lättare, vi äter t.ex. för att vi behöver och vill stilla hungern. Maten får gärna var god och njutbar, vilket tycks öka det meningsfulla med ätandet. Kan vi dessutom äta tillsammans med andra människor blir det stora mervärden som samhörighet och gemenskap, vilket för många är ytterst meni8ngsfullt. 

Tankarna sattes igång genom ett Skavlanprogram som handlade om arbete och om att tjäna pengar. Frågan om arbetets mening kom knappast upp som ett huvudämne, trots att det har varit en ständig fråga inom arbetslivet och etiken. En kommentar från tidskriften Signum kan visa på hur viktig meningsfrågan är. Det vore nog meningsfullt att koppla frågan om mening till de kriminella gängens betydelse och till rekryteringen av barn och ungdomar. Vad får dem att vilja ansluta till en sådan destruktiv, farlig och samhällsfientlig verksamhet?

Ett skäl kan vara att de överhuvudtaget inte har någon rimlig överblick och bild av den verksamhet de dras in i. Ett annat kan vara en avsaknad av upplevelser av syfte och mening. Men det är nedbrytande och ett utnyttjande för dödliga syften de blir indragna in. Sammanhang med en perverterad syn på samhälle, mänskliga rättigheter och på värde och mening. Om samhällsfarlig och destruktiva sammanhang erbjuder något som dessa barn och ungdomar saknar - så vore en bra motåtgärd och ett svar att på andra sätt erbjuda syfte och mening, sådant man upplever när man blir sedd, tagen i anspråk och inkluderas i en gemenskap.

Idrottsrörelsen har naturligtvis insett sådana sammanhang men har inte alltid resurser att organisera sig i alla de utsatta problemområden där det bäst behövs. Regeringen satsade 2025 10 miljoner på att underlätta för idrottsrörelsen att stå fri ifrån kriminalitet och skadligt inflytande. Så uppgiften är inte enkel att bli en motkraft mot kriminalitet och rekryteringen av barn och unga till gängen. Andra folkrörelser borde också ha ett ansvar för att vara på plats med sina verksamheter. 

Under alla omständigheter är det en gemensam fråga för alla som lever och verkar i vårt samhälle att ge barn och unga en ingång i vuxenlivet där syfte och mening kan erbjudas och bli till verklighet, som t. ex. att ges kunskap, goda värden och normer, att bli sedda, tagna i anspråk och inkluderade i positiva gemenskaper!

Barnet som vill bestämma!

 Vad är det som händer och sker? I världen? I USA?

Inför min inre syn ser jag en enorm barnkrubba där ett gäng barn håller till. I mitten ett barn i overall. Han ropar: "Jag vill ha Venezuela! Och olja! Och en president!" Alla runt omkring honom försöker fixa det så att barnet i mitten hålls på gott humör. Efter en stund fortsätter han: "Vad ska man med Venezuela till om man inte har Grönland? Jag vill ha Grönland! Min krubba är för liten, den måste vara större!" De runt honom far som skottspolar för att tillfredsställa barnets alla önskningar.

Någon försöker säga: "Du gör människor illa när du håller på så där." Barnet svarar: "Du är dum! Du är en hemsk person! En förfärlig. Du är ju galen! Du får inte vara i min krubba."

Barnet fortsätter: "Vad ska jag med Grönland till om jag inte har Kanada? Jag vill ha Kanada!" Och barnet bara fortsätter: "Jag vill ha! Jag ska bestämma! Jag vill ha Panamakanalen! Och Colombia!" En storögd omvärld och några som bor riktigt nära försöker få barnet att förstå att så gör man bara inte. "Varför inte bygga något eget? Sjukvård för alla! Mera forskning! Lägre skatter för de som inte tjänar så bra! Det skulle ju bli så fint och bra!"

Barnet; "Vilka kommunistiska och falska idiotförslag! Här är det bara JAG som bestämmer!"