Alla vill inte läsa om andras sjukdomar eller den privata livssituationen. Det blir och förblir berättelser om det privata, och sträcker sig längre in än det personliga. I mitt fall blir det inte mera läsbegärligt. Inte heller blir det mer politiskt, även om villkoren för att vara en multisjuk person kan kasta ljus över de politiska beslut som styr vården.
Privat sjukdomshistoria får lätt en aura av: se vad jag lider av, klarar av eller måste utstå. Jag tänker att även det sjuka behöver beskrivas och inre bara den stora starka hälsan. Att det innebär att ord om lidande eller det man får utstå blir infogade i berättelser är bara naturligt. Utan sådana moment blir det privata inskränkt och snett just eftersom det faktiskt genomlevs av många på institutioner och sjukhus, läs, eller låt bli. Orden lyfter min verklighet, den som många vill slippa läsa och se. Men om inte ens jag kan berätta, hur kan andra…?
Hostan begynner eskalerande i bilen, körd av Maggan, på väg till dialysen. Drar andan och hostar samtidigt. Klarar hjälpligt rollatormarschen till avdelningen. I sängen för att få dialysen igångsatt blev hostan ostoppbar. Hinner knappt lägga mig ned på sängen innan hostan intensifieras än mer, febern stiger och hjärtat tickar ryckigt med ojämn gång och extraslag.
Fullt av personal runt sängen. Läkarna ordnar plats på intensiven och jag rullas jag iväg. Ingen dialys den dagen utan sladdar överallt med övervakning av mitt tillstånd. Väl mottagen och omhändertagen på intensiven. Man inriktar sig på hjärtat som går för sakta och bara klarar blodtryck och puls av det klenare slaget.
Bakterier hittas onödigt nog i blodet, kan vara lösningen på situationen. Vid tvåtiden på natten sätter hjärtflimret igång. Pulsen når nästan 160, så trots reservationer konverteras hjärtat, dvs. stannas och sätts igång. När jag vaknar är alla borta ur rummet. Vet inte om man lyckats. Tittar på datorskärmens värden, pulsen är normal igen. Man har lyckats! Kan andas ut!
Möjligen behövs en pacemaker, men vilken modell och sort ska klara tillståndet? Allt kräver utredning och tid. Hostan har slutat helt. När intensivvårdens bevakning upphör får kardiologer tänka vidare. Många vill hälsa på men jag är extra försiktig eftersom det nu handlar om infektion. Mycket rör sig i världen utanför och får stanna där. Blir omsluten och buren av förböner i alla möjliga sammanhang. Så rikt och välkommet, tills vi ses igen.
Blir dialyserad på intensiven dit personal från hemodialysen kommer medförande en apparat, en uppsättning slangar med filter. Fungerar så bra! Härliga och duktiga sköterskor skötte dialysen. Två dialyser hanns med på intensiven. Nu har jag rullats vidare i en ny säng till en kardiologavdelningen där man ska fortsätta utreda mig och mitt hjärta. Typiskt tänker jag som lagom nyligen klarat av ett blödande magsår. Kunde jag inte få leva hyfsat normalt några år till.
Men så fann man, när magsåret var läkt, en än så länge odiagnostiserad leversjukdom hos mig. Lagom har vi vant oss med ny åkomma så blir det lite mer…. Ja, ja sådant är eller kan livet vara. Men vi ser framåt en dag i taget och försöker finna mening under tiden. Ibland kan i i alla fall tvivlet blanda sig i versrader som:” var dag är en gyllene gåva, en skimrande möjlighet”. Vi vill ändå veta mycket om sjukdomarna. Förstår man mycket av sjukdomens grundorsak och verkan blir själva förståelsen en hjälp att hantera tillståndet…