05 juli 2020

Storpastoraten äger

Flera gånger har jag muntligt och i text hävdat att den egendomsöverföring som ägde rum genom storpastoratsreformen inte kan göras ogjord och att det inte finns reglerat hur en sådan återföring av tidigare tillgångar till exempelvis en församling skulle ske. I sak har jag haft fel. Det finns reglerat hur ett pastorat ska delas och egendomen fördelas.

Men, som vanligt finns ett gigantiskt men. En enskild församling står chanslös. Skulle den vilja lämna ett pastorat har den för det första ingen verklig initiativrätt. Som ingående i ett pastorat har församlingen inte längre ett eget kyrkoråd och kyrkofullmäktige. En enskild församling har inget forum med formell makt att agera för församlingen eftersom man är underställd pastoratets kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Eftersom missnöjda eller förfördelade församlingar inte har någon formell rätt att väcka frågan om en pastoratsdelning är en sådan delning knappast möjlig eller ens tänkbar. Detta är en brist i Kyrkoordningen (KO).

En församling som trots denna underordningen ändå skulle vilja lämna ett pastorat och få tillbaka sin tillgångar är helt beroende av hur den som äger den faktiska makten att upplösa eller dela ett pastorat ställer sig. Regleringarna återfinns i 37 kapitlet i KO. I 6 a § står det Stiftsstyrelsen beslutar om bildande, ändring och upplösning av pastorat... 

I kap 37 står också att stiftsstyrelsen ska utreda frågan om en sådan förändring ska äga rum. Under utredningen ska man samråda med berörda pastorat och församlingar. Alla förstår att här finns ett berg att bestiga om alls någon pastoratsdelning ska äga rum. Det lär förmodligen bara komma ifråga om ett pastorats misskötts kapitalt och en förändring blir av nöden. En längtan att återfå församlingens självständighet och ansvaret för församlingens styrning, intäkter, fastigheter och personal kommer inte att räcka!

Frågan om de tillgångar som övergått i pastoratets ägo är förvisso reglerad i KO men på ett sådant sätt att rådande ordning är gjuten i sten. I sak blir det därför omöjligt för den enskilda församlingen att återvinna sina tillgångar och sin självständighet. Sammantaget skulle man på modernt språkbruk kunna påstå: storpastoratet äger!

01 juli 2020

Apparaten och Guds rike

Apparaten kyrkan kan fortsätta fungera nästan oberoende av om det finns ett gudstjänstliv eller ej. Svenska kyrkans organisation är inte olikt ett perpetuum mobile genom att kostnaden för att höra till, kyrkoavgiften, erläggs av de som vill oavsett om de delar kyrkans tro eller ej. Apparaten rullar vidare så länge som det finns människor som vill vara med. Och även om kyrkan tappar någon procent om året är framtiden någorlunda bestående. Med avgifterna försäkrar man sig om att kyrkobyggnaden ligger kvar och att det finns anställda som kan utföra vissa tjänster.

Populärt är att betrakta kyrkan som en social agent som kan stötta och rycka in när maskorna i välfärdens trygghetssystem blir alltför stora så att de missar människor med stora behov. Utan tvekan ska kyrkan vara socialt radikal eftersom evangeliet pekar ut den riktningen på många ställen. Däremot är det inte säkert att kyrkan ska vara hjälpgumma åt stat och kommun när de har svårt att uppfylla sina uppgifter och åtaganden.

Svenska kyrkan som organisation har att verka för tron och gemenskapen runt altare och sakrament, det vi kallar församling, så att evangeliets glada nyheter förkunnas, hörsammas och sprids. När de ekonomiska bekymren upptar de förtroendevaldas engagemang och energi och när fastighetsförvaltning och arbetsgivaransvar står högst på agendan, riskerar de som styr i kyrkan att glömma kyrkans ytterst orsak och skäl för att finnas till. Pengar och fastigheter och personal kan visst behövas - men inställda i pilgrimskyrkans vandring mot Guds rike.

30 juni 2020

Kyrkans kostym alldeles för stor?

En kyrka ska väl inte säga upp personal och knuffa in dem i arbetslöshet där framtiden är synnerligen osäker? Svenska kyrkans församlingar har varit återhållsamma, till och med när man haft rejäla sparbeting, att minska antalet anställda. En ansvarsfull arbetsgivare försöker i det längsta att behålla sin arbetskraft, men till slut blir det svårt när verksamheter inte längre bedrivs och det mesta är satt på sparlåga. Det lär dröja mycket länge innan något som liknar normaltillstånd har kommit tillbaka, om det ens är möjligt efter de förändrade livsmönstren som Covid-19 fört med sig.

Gudstjänststatistiken för år 2020 kommer att visa nya bottennoteringar för gudstjänstlivet i alla dess former. Det finns anledning misstänka att många av dem som tidigare gick någorlunda regelbundet i kyrkan, åtskilliga av dem över 70 år gamla, inte kommer att återvända. Särskilt som gudstjänstturismen fått en betydande skjuts genom det numera ganska stora digitala utbudet. Man väljer och vrakar nu i större utsträckning än tidigare. Ska jag gå i Uppsala domkyrka eller i Almby? Kanske i Viby eller i S:t Ansgar? Jag sticker nog emellan med Visbys katolska församling eller någon annan näterbjudande församling...

Förmodligen är det inte bara antalet besökare som minskat drastiskt utan även antalet kyrkor där det erbjudits gudstjänster. De "övertaliga" kyrkorna har blivit fler. För att få den insikten bekräftad behöver man bara skumma ett antal predikoturer i dagspressen eller på nätet.

Om både gudstjänstliv och verksamheter minskat stort kommer det snart att ställas frågor om inte antalet anställda är alldeles för stort för att driva denna avmagrade kyrka. I längden är det att ta sitt ansvar för kyrkans framtid. Det är nämligen knappas försvarligt att fortsätta bygga Svenska kyrkan mestadels på anställningar. Nu om någonsin blir lekmannaansvaret, volontärernas insatser, något avgörande nödvändigt!

Vem eller vilka vågar nu väcka dessa frågor så att kostymen är anpassad någorlunda i tid och så att man inte driver en litet gudstjänstliv och krympta verksamheter med en övertaligt stor kader anställda? Det är dessvärre nog den enda ansvarsfulla hållningen så som det ser ut.



28 juni 2020

Kunskap och erfarenhet upphör inte

I Sverige har äldre åldrar, säg 70+, länge varit en underskattad resurs. Förtjusningen över unga förmågor har t ex i SvT redan under många år inneburit att äldre beprövade producenter och programledare sorterats undan för att röja väg för yngre. Processen är på ett sätt naturlig, unga människor måste också få en chans, men på andra sätt har man onödigt snabbat på utsorterandet och medvetet undervärderat erfarenhet. Det är då det blir åldersdiskriminering.

Äldre kan naturligt fylla platser som inspiratörer och mentorer vilket man på många håll glömt eller struntat i. I och med Covid -19 har 70+ blivit en belastning. De äldre ska skyddas, isoleras och distanseras. Redan har mor- och farföräldrar förlorat den stödjande roll de fyllt för sina barn och barnbarn. På samma sätt är det i samhället, i förenings- och arbetsliv, där ridån dragits ner om man råkat fylla 70. Omtanken förvandlas till sin motsats när man hindrar människor 70+ att utföra viktigt arbete, stödinsatser och volontärsuppdrag.

Alla borde därför tänka tanken: hur ska vi kunna inkludera dem över 70 år för at kunna dra nyttaav deras livsvisdom och kunskaper? När jag gick i pension för några år sedan var det knappast brukligt att dra nytta av de insikter och erfarenheter som pensionskandidater byggt upp. Åtskilliga ålderskamrater har vittnat om att det blir ett rejält glapp i kontinuiteten i deras sammanhang inom kyrka, politik och föreningsliv eftersom man inte tog tillvara vad de visste och kunde! Överlämningar slarvades det med, de minimerades och rent av försvann. Nya kvastar skulle sopa på sitt sätt och göra upp med det gamla. Coronapandemin förstärker på ett olyckligt sätt dessa tendenser.

Tänk på att tankeverksamhet, kunskap och erfarenhet inte upphör när man går i pension, eller fyller 70!

24 juni 2020

Uppgifter och sysslor

Det arbetande folket. Har börjat semestra. En del av dem har börjat sina ferier i alla fall. Vi som har årslånga ledigheter har lärt oss hålla oss sysselsatta. Varje syssla innebär en möjlighet att dra ut på tiden. Lärdomen är att man kan fylla en dag med en enkel uppgift eller ett åtagande bara man drar ut på det. Och tänker över varje moment och detalj. Samt vilar en del däremellan.

Har man tur spiller det över även till nästa dag. Då kan man sucka: det är mycket nu...

23 juni 2020

Örebrokåkar

I många äldre örebrohem finns tavlor av Mauritz Finström. Han kom från Rudskoga och var produktivt verksam i Örebro genom sina många akvareller av gamla miljöer med hus. Det finns många liknande målningar så han måste ha seriemålat populära gamla kåkmiljöer. Vår tavla gjordes 1954 och avbildar gamla kåkar, numera rivna, på Lillågatan i Örebro, så som de såg ut före 1912.


Lillågatan 4 finns på fotografier i Örebro stadsarkiv. Huset ligger på gatan där man senare uppförde Olaus Petri prästgård. I gatans färdriktning färdigställdes år 1912 Olaus Petri kyrka.

20 juni 2020

Kanske i ett svenskt Getsemane?


Ännu en tavla utskuren i trä. Förmodligen en Getsemanebild av ängelns tröstande hållning att döma. Bilden är snidad av A. Bergstrand 1948.

De mera skämtsamma bland vännerna sa genast. Är det en bild på er två? Tänk vad man kan läsa in i, eller ut av, en bild.

Träd(!)gården ser ut som en svensk tallskog med något slags lövträd i förgrunden. Den motivförskjutning är inte helt ovanlig när det gäller bibliska bilder. En svart Jesus förekommer i konst från olika länder i Afrika liksom en Jesus med asiatiska drag finns i den världsdelen. Denna identifikation med den egna kulturen understryker hur Kristus är närvarande och hör hemma i det lokala sammanhanget.

Enligt Skriften uppenbaras Kristus i dem som lider. Han är fängslad, hungrig, törstig  och utsatt. Nära oss. Han möter oss - i dem vi möter. På så sätt blir mötet konkret och inte bara något uteslutande andligt.

Man kunde ibland tro. Att den barmhärtige samarien (fd samariten) var bilden för Guds närvaro som kommer oss till mötes. Sedan öppnade sig ett annat bråddjup. Den slagne och övergivne var den till synes omöjliga bilden av Gud. En slagen och lämnad, en maktlös, kunde det verkligen vara i och genom den personen Kristus kommer oss till mötes? Även i övergivenheten är Gud närvarande. Är det ängeln som visar den närvaron. Det skulle jag tro. Det tror jag.

Båda dessa möjligheter ställer mig/oss inför utmanande frågor om eget ansvar och handlande. I ena fallet ges oss valet att försöka bli mer lika den Högste. I det andra behöver vi göra en insats. Handla. Agera.