När jag tolkade Desmond Tutu och fick hålla hand med Palme

Några korta tillbakablickar på vad jag som präst några år under 1980-talet fick arbeta med:

1982 ringde Olof Sundby, ärkebiskopen, och erbjöd mig utan några krusiduller att bli generalsekreterare för Svenska Ekumeniska Nämnden i Stockholm. Min biskop Åke Kastlund hade framhållit att jag kunde vara lämplig. Snabbt marscherat från att bara ha haft några års församlingstjänst och en stiftsadjunktur i Strängnäs. Men precis den typ av uppgift jag ville ge mig i kast med.  

Nämnden var en samarbetsorganisation för kyrkor och samfund i Sverige, med kontakter främst till Kyrkornas Världsråd. När jag väl började satte det fart direkt. Ekumeniska nämnden och Svenska kyrkan och Sverige som land bjöd in till en internationell konferens i Uppsala april 1983, Life and Peace. En av talarna var Olof Palme. Kapprustning och det kalla kriget höll ännu på. Kärnvapen var ett stort och allvarligt hot. I slutdokumentet står att framtiden ”hangs in the balance”, den står och väger. Efter konferensen fick bland andra ekumeniska nämnden i uppdrag att organisera en grupp eller styrelse för att kunna bilda ett fredsforskningsinstitut med namnet Life and Peace.

Under sommaren 1983 fick jag på nämndens uppdrag delta i Kyrkornas Världsråds Assembly i Vancouver, Canada. Kärnvapenhotet var fortfarande aktuellt och följderna av provsprängningar diskuterades intensivt. Även ursprungsbefolkningarnas levnadsvilkor och rättigheter fanns på agendan. Ärkebiskop Sundby ledde den svenska delegationen. Under mötet fanns Per-Arne Axelsson och Livsåskådningsredaktionen från Örebro på plats och jag fick bland andra intervjua Dorothee Sölle, en världsledande mystiker och teolog feminist och oppositionell, på deras uppdrag.

Ett kristet riksmöte med flera tusen deltagare arrangerades i Jönköping i augusti 1983 (J83). Där blev det ett marsch genom Jönköping. Och vi uppmanades att hålla varandra i händerna. Efter 15 sekunder väste Palme: "du, det här struntar vi i". Men han var mycket språksam och gillade särskilt när vi gick inne i staden bland bostadshusen. Där hängde klasar av människor ur fönstren som ropade hans namn. 

Ekumeniska nämnden och regeringen såg till att det blev samtal mellan kyrkoledarna och Palmes regering. Det blev intressant. Vi bjöds till Harpsund där vi hade långa samtal, bjöds på fin mat, sov över och for hem. En svarsinbjudan fick jag ordna så att Palme och hans närmaste rådgivare kom till stiftsgården Stjärnholm. Olof Palme bad mig visa honom slottet. Särskilt intresserad var han av biskop Gustaf Aulén. På slottet hade faktiskt under 1800-talet Sveriges Justitiestatsminister, senare Sveriges förste statsminister, Louis De Geer, bott!

Under många månader hade det kampanjats för att Desmond Tutu, ärkebiskop i Episkopala kyrkan i Johannesburg. Sydafrika, skulle kunna få Nobels fredspris. Han tilldelades fredspriset i Oslo och seden var att fredspristagare inbjöds komma till Stockholm och erbjudas att tala/predika i Storkyrkan där Ludvig Jönsson då var pastor primarius. Jag blev utsedd att tolka Tutus TV-sända predikan.

Hela dagen åkte vi tillsammans runt för att träffa alla möjliga kyrkliga och samhälleliga företrädare, bland andra utrikesministern. Flera gånger bad jag att få en aning om hans predikan. 2Berätta något om vad du ska säga", bad jag. "Det ordnar sig", sa han. När vi till sist på kvällen steg upp i predikstolen visste jag ingenting om vad han tänkte säga. Det lär ha gott så bra att ett annat Tv-program använde tillfället som ett exempel på hur tolkar bör tala och uppträda. När det var 30 sekunder kvar av sändningstiden sa Desmond Tutu sitt AMEN! Det blev jubel ute i sändningsbussen!

Tilltron till staten och välfärden rämnar…

Hemförlovad från sjukhuset. Antibiotikan gjorde susen. Tiden på sjukhuset fick mig att fundera över min egen och mångas upprördhet över hanteringen av flyktingar och invandrare som etablerat sig i Sverige och det på ett bra sätt. Särskilt deras barn har löpt stora risker att utvisas när de blivit 18 eller äldre. En anledning till de starka reaktionerna som sällan benämnts är hur staten och myndigheterna genom sitt agerande skadar tilltron till att människor i vårt samhälle behandlas bra och rättvist.

Exempel efter exempel visar på motsatsen. Detta har fått fortgå trots att mängder av remissinstanser pekat på just dessa risker med de nya lagarna inom området. När uppmärksamheten inte gått att ignorera längre har bortförklaringarna kommit. Till sist skulle det bli en ventil för 18-åringarna om ändå sent och uppenbarligen för smal. Det har blivit en tydlig misstro mot regering och myndigheter att de vill rätta till lagars negativa konsekvenser med livsavgörande inverkan på människors liv och framtid.

Min tilltro till välfärden, de politiska makthavarna och staten har skadats. En tilltro och en förlitan på att i vårt land kan en utsatt finna en ny och trygg tillvaro har allvarligt påverkats och försvagats. Vårt samhälle är beroende av att vi som bor här kan lita på lagar och myndigheter. Om denna grundläggande övertygelse och tilltro rämnar vad har vi då kvar av det kitt och den ömsesidighet som hela samhället vilar på? 

Misstron mot regering, ministrar och myndigheter riskerar att fortsätta sprida sig och växa. Det om något är samhällsfarligt! Om vi inte kan lita på att människor och familjer behandlas värdigt och rimligt har utförsbacken redan blivit för brant!

Man får ta sig om magen och rusa

Sedan i onsdag ligger jag på nytt på sjukhus. Som om det inte fanns roligare saker att hålla på med. Snart tar mina åkommor över mig, min identitet. Som när min fru nyligen fick kommentaren i ett stort sällskap där hon inte kände riktigt alla: ja, men det är ju du som har en sjuk gubbe. Just så. Jag är en sjuk äldre man som hamnar på sjukhus för sådant som immunförsvaren normalt klarar av, men så blir jag rejält utslagen…

Boven denna gång fanns med vid förra inläggningen i slutet av februari, en riktigt elak bakterie: Clostridium difficile. Den klarar sig bl.a. med hjälp av sporer när antibiotika lyckats göra kål även på de goda små medhjälparna i den normala bakteriefloran i en mage! Det kan bädda för återfall. Man får ta sig åt magen och rusa. Efter en lång så gott som sömnlös natt mestadels på toaletten blev det akuten och inläggning. Natt två, nu på avdelning, blev värre. Natt tre fördes statistik: 15 toalettbesök, med lika många förbrukade blöjor, under 10 timmar och en del magsmärtor som därtill urlakade och punkterade all kraft och energi. 

Ledsen att skriva så konkret eftersom bajs och diarréer inte tillhör de mest uppskattade och lyckade konversationsämnena. Särskilt för alla mer eller mindre äckelmagade. Men min spärr försvann nog redan förra diarrévändan på hospitalet. Hela personalen på min AVA-avdelning har både sett och pratar ledigt om sådant. Men oj, vad de fick springa för att fylla på blöjförrådet…

Nog tänker jag på hur det kunde ha varit om jag bott i USA med dålig eller obefintlig sjukförsäkring. Hua! Eller befunnit mig i närheten av krig, fattigdom och konflikter. Då kan mitt tillstånd ha blivit dödligt, som om det inte räckte med krig, förtryck och fattigdom…

Nu satsar jag på att bli frisk, så frisk jag någonsin kan. Och vet att även då är jag en multisjuk gubbe. Hur hamnade jag här?

Decennier som präst...

Återhämtning tar tid. Efter min sjukhusvistelse har det tagit en vecka med antibiotika och ännu fler dagar för att hitta tillbaka till kraft och uthållighet. Det är bara att konstatera, det tar tid. Vilket även betytt att avhålla sig från större samlingar som högmässor och annat trevligt...

Om några veckor ska jag försöka sammanfatta 50 år som präst vid en herrfrukost i Olaus Petri församlingshem här i Örebro. Åtskilliga episoder och möten kan förstås beröras, men att vara präst har varit något mer och något annat. Hela raden av föregångare som stått i samma ämbete, det som man blir varse när man böjer knä vid ett altare som har sin historia ner till 11-1300-talet. 

Enkelt uttryckt är det inte jag som varit särskilt speciell, sånt som man kan bli kritiserad för, att tro sig vara förmer än andra. Men uppgiften, kallelsen till att som präst tjäna Gud var annorlunda, det var högtidligt och stort att vara en s.k. ämbetsbärare. Alltid medveten om att det inte är mitt ämbete att förfoga över, utan Guds och kyrkans.

Flera tidiga påminnelser fick mig att förstå att det inte var jag som skulle stå i fokus i uppgiften som präst. Redan under den praktiska delen av undervisningen fick jag gå till en talpedagog för att slipa bort min egen gotländska, dess klang och dif- och triftonger. Det gällde att bli hörd och förstådd. Likaså när de liturgiska kläderna skulle på fanns det böner att be för varje nytt plagg man ikläddes. Då skulle mer av Gud återspeglas än min egen personlighet. Den fick naturligtvis också bli en prisma för det evangeliet, men kläderna signalerade och återspeglade Kristi rättfärdighet.

Samtidigt var det viktigt för mig att inte bli en blåkopia på de ganska prästerliga föregångarna som fick ett helt annat uttryck som kunde verka både förmätet och högdraget. När somliga präster jag stött på genom mina tidigare år talade fanns predikorösten med sin speciella klang redan där. Att somliga jämnåriga mycket snart lät som de varit präster i 30 år bekymrade mig en aning. Hur kunde det gynna kommunikation och samtal utanför kyrkorummet?

Ett astronomiskt virus slår till!

 I tisdags när vi hade gäster hemma började jag frysa. Alls inget ovanligt trots att vi bor i en varm lägenhet . Är numera ganska mager om benen, tillika med armar och hals, fast magen envisas med att vara avvikande. Det hela blev till hutter och rysningar, frossa alltså. När febern kom ringde vi 1177 och fick bra stöd. ”Åk till akuten!”

Där blev det åtta timmar av prov, små samtal med läkare och sjuksköterskor som gjorde det hela uthärdligt. Man stack emellan med en röntgen av magen. När klockan drog sig mot sex på morgonen kom beskedet, ”det blir inläggning”. Skönt att bli omhändertagen eftersom det utöver huttrandet hade skavt inne i magen där mitt bukspottkörteldränage satt. 

Blev ånyo på avdelningen provtagen och klämd på. Som tur var har jag en permanent infart till blodomloppet så man slipper göra så många oanvändbara hål i mina stela och kalkade ådror. Nu värkte det en aning mera i magen. ”Hm, du har förmodligen en tarmficka som är inflammerad”. Under dagen blev det dialys, så jag rullades på säng genom halva sjukhuset. Fantastiska transportörer som skjutsar patienter och går tiotusentals steg varje pass! Magen hade satt igång så det blev till att ha blöjor på dialysen.  Väl tillbaka på avdelningen, fyra timmar senare, blev jag illamående flera gånger och fick medicin mot just det. Det hjälpte. Antibiotika insattes.

Framåt natten satte perilstatiken igång totalt. Inga kladdiga detaljer här. Men som ovan, inte däruppe alltså, att bära blöja blev jag snart tillvand. En blöja i timmen, minst, gick åt. Tvätta torka,  på med ny blöja, ner i sängen och snart upp igen. Efter en ganska sovfri akutnatt försvann det mesta av sömnen även nästa. Man blir ödmjuk och tacksam att det finns bra personal som tar hand om oss när det krisar. Det ska torkas tvättas och bytas, inte så lätt när musklerna värker och orken tryter. Även när man sitter och suckar över eländet mitt i natten får jag hjälp. Släpper stoltheten och blir som ett barn som måste skötas…

Om morgonen prover med sedvanligt blodtryck, temperatur och syresättning. Gick väl så där. Febern hade marscherat upp över 39. Ronden kom och förklarade hur man såg på saken, hur det kunde ligga till. Det blev ny röntgen, nu med kontrast. Nåväl, jag ska bespara er många detaljer och episoder.

En trygg och förtroendeingivande läkare lugnar sin patient och konstaterar att övertrycket visserligen är 79, men du ser för frisk ut för intensiven, det får bli vätska så vi får upp trycket. Sammantaget, efter flera ronder, vet jag att det är en tarmficka, en infektion och en liten vätskeansamling vid pancreas och en inflammerad tjocktarm. Därtill först vad de trodde var en kräksjuka som ggjorde att jag snabbt blev isolerad. Prover visade att jag inte hade kräksjuka, hurra, men ett annat virus, oj då! Ett astronomiskt vackert magsjukevirus har hittat mig, ser ut som liten stjärna och har därför fått namnet astro. Googla gärna och beundra det flera miljoner år lilla livet…

En relativt godartad virussmittade, en åkomma med jobbiga diarréer, muskelvärk och förstås, synnerligen smittsam. Normalt övergående på 2-4 dagar. För oss med dåligt immunförsvar kan det bli hjärninflammation. Efter några dagar har jag lyckligtvis inte fått någon huvudvärk! Men ett besvärande faktum var att det fick bli flytande kost för min del, kanske i en vecka. Inte någon dröm för en person med vätskerestriktioner.

Vilket äventyr, vilken utmattande resa. Hoppas den inte behöver upprepas. Men att det varit allvarligt vittnar snabbsänkan om som steg till 247. Idag lördag är den nästan halverad till 147.

Har tänkt att skaffa mig en t-shirt med texten: Antibiotika byggde denna kropp! Ett tillägg på baksidan kunde vara: Och sjukvården höll den vid liv!

Min lovsång till vårdens undersköterskor, syrror och läkare bara fortsätter. Min tacksamhet för deras möda  och ofta otacksamma slit mitt i vår välfärd är stor och får mig därför att pränta denna summariska text.

Just nu är jag sjuk, avskedstagen och rätt isolerad.  Får se hur länge innan kraft och ork, ja hälsan, återvänder. Lev väl!

Ett öppet och välkomnande samhälle?

 Det inte bara hettar till, utan brinner, i den migrationspolitiska debatten. Joel Halldorf är en av debattörerna som retat upp KD-politikerna. Ett samtal mellan Stockholms biskop och politikern (och prästen) Hans Eklind har ytterligare satt sprätt på diskussionen. I Expressen recenserades samtalet till Hans Eklinds fördel eftersom Biskopen inte hade svar på vad och hur man skulle ordna till migrationen.

En annan anledning till den hårdnande debatten är de många rapporterna om orimliga utvisningar av 18-åringar som tvingas ut och bort från sina familjer. Därtill hotades ett spädbarn av utvisning trots att föräldrarna kunde stanna i Sverige.

Även den som inte är insatt i alla detaljer har naturligtvis både rätt och viss skyldighet att reagera när rapprterna om dåliga konsekvenser av lagar och regler uppdagas. Som icke politiker behöver man naturligtvis inte kunna ge svar på frågor om vad som göras annorlunda vilket skulle kräva en expertis som mycket få besitter. Icke desto mindre är det rimligt att ifrågasätta det som tidningarmna ganska samfällt rapporterar som avarter och inhumana konsekvenser av en lagstiftning.

Därtill är det både rätt och naturligt att hävda att spårbyte bör förkomma och de som missbrukar systemet, dvs begår brott, istället bör lagföras! Idén från Tidöregeringens håll att slopa permanenta uppehållstillstånd skulle göra Sverige till ett synnerligen slutet och ogästvänligt land. Och rättsosäkert i den meningen att de med uppehållstillstånd tvingas leva i tvivel om sin framtid, det blir svårt och nästan orimligt att försöka planera sin framtid. De kan inte veta när viljorna vänder och ser till att upphäva uppehållstillståndet för att utvisa människor...

En skiljelinje i diskussionen har varit om det som gäller för en kristen människa också ska kunna gälla för ett samhälle, en stat? De kristna värderingarna bör knappast ta sig olika ut på mikro- eller makronivå. Även med viss restriktivitet kan ett land vara öppet och välkomnande, massinvandring behöver inte, bör inte, accepteras. De politiska integrationsförsöken har inte varit särskilt lyckosamma. Inte ens Sveriges välutvecklade civilsamhälle (kyrkor, idrottsföreningar, moskéer m.fl.) har förmått att avgörande bidra till en välfungerande integration. Följden har blivit utanförskapsområden där rotlösheten, fattigdomen och arbetslösheten är mycket större än på andra håll.

Men tanken på gästfrihet, rättvisa, mänskliga rättigheter och skydd för förföljda och förtryckta så löses inte det av enskilda människors kristna tro eller av de rikas välgörenhet. Det krävs natyuligtvis åtgärder på systemnivå. Men på de lagar och regler som stiftats eller är på väg att bli till har både enskilda och kyrkor rätt att ge sina synpunkter!

Märkligt är att uppleva hur USA (Vance och Rubio)som kritiserar Europa för att ha alltför öppna gränser har varit en av de större aktörerna för att se till att flyktingströmmarna satt fart från t.ex. från Afghanistan, Syrien, Irak och Iran, Palestina m.fl. ärtill är det amerikanska samhället byggt på mångfald och multietniska axlar..

Rysslands angreppskrig är en annan flyktingskapande idioti. Det som kan leda till mindre flyktingströmmar är  demokrati och fred, som något mer än frånvaron av väpnad konflikt och krig. Må det bli så snart...

Nedbäddad tack vare tusentals händer

Tänker på vad jag brukar har tankarna. Alla möjliga konstiga saker. Till exempel på hur julen kan motverka storsvenska tankar om våra egna unika traditioner. Julklapparna kan höra ihop med de vise männens gåvor eller med helgonet Nicolaus, biskopen av Myra som delade ut pengar till fattiga. De utländska rötterna och referenserna är många. Vi är beroende av många olika länders och kulturers bidrag för att se och förstå våra egna föreställningar och traditioner.

När det någon gång varit svårt att somna har tanken dykt upp att på lek spåra ursprunget som alla föremål i vårt hem har. Lakanen och överkastet har mycket bomull i sig. Ursprungligen har det t.ex. växt i Kina, Indien, Pakistan, USA och Brasilien. Där har människor odlat och skördat. Bomullen har förädlats och blivit textil. Det kan ibland ha färgats och mönstrats av andra människor. Det har hanterats och fraktats, ibland långa vägar. Slutligen har det sytts upp, förpackats och hamnat i butiker. Så småningom packade vi upp dessa varor och njuter nu vår sömn nerbäddade tack vare världsvida insatser, många människors händer och arbete.

Hela hemmet vittnar om hur beroende vi är av tusentals människors arbete och slit, varav många i länder långt borta. Det gör mig något mera ödmjuk. Och även tacksam. Globalismen som är så avskydd på andra sidan Atlanten, och ibland även i vårt land, är beroende av att handelsvägar hålls öppna och att människor samverkar över alla möjliga slags gränser. Sedan utesluter inte det vikten av att försöka påverka så att de varor vi köper är framställda under rimliga arbets- och levnadsvillkor.

Vi har en Kelimmatta under våra sängar. När jag frågar på Google hur en sådan matta kommer till får jag svaret: Att tillverka en äkta, handgjord kelimmatta är en hantverksprocess som ofta tar flera månader och bygger på uråldriga traditioner. Processen går från design och materialberedning till en komplex plattvävningsteknik, och resulterar i en vändbar matta utan lugg.