Tandvård och skräck

Tandläkarskräck är något otroligt lurigt. Den kan visa sig som små svettpärlor av oro eller som en allmän känsla av obehag. Ibland kommer den fullt utvecklad och kräver lugnande sprutor. Lyckligtvis går det att lindra och hantera. Fenomenet kallas också tandvårdsskräck, även om vi en gång träffade en läkare som gjorde skäl för tandläkarskräcken.

Att jag inte har tandläkarskräck är ett under. En gång när jag var på Folktandvården med ett av barnen leddes plötsligt en man ut från vars mun det blödde ymnigt. Väntsalsfolket viskade till varandra:”de har borrat igenom tungan”. Och sedan kom ambulansen. När vårt barn var klar med sin behandling kom han ut i väntrummet där två personer låg och torkade blod, vilket fick effekten att fläckarna täckte ett allt större område. Ett slags mordern konstinstallation…

”Vad har hänt” frågade barnet. ”En liten farbror råkade bita sig i munnen så blodet sprutade. Vilken otur han måste ha haft. Han fick åka ambulans, i alla fall”. Lite sjukdomsvinst i alla fall, tänkte jag. Där kunde skräcken ha bitit sig fast i mig, men jag är nog så trög, så det hjälper inte med en genomborrad tunga.Ett av barnen hade flera lager med tandanlag under överläppen. Han var tapper, tyckte vi, när han satt hulkande i den enorma tandläkarstolen, tillverkad för människor med stor övervikt. Vår pojke försvann nästan i den där överdimensionerade sitsen.

Tandläkaren hade nog gått en kurs i hur man ska försöka lugna barn. Katastrof! Hon satt nära honom och nästan väste: ”om du gråter så där kan jag ju tro att du inte tycker om mig!” Det var då vi beslöt att henne skulle han inte behöva tycka om! Ibland är det nog, gränsen överträdd, helt enkelt. Barnet kunde ha blivit traumatiserad. Och ha fått tandläkarskräck för livet.

Handlingskraftigt nog krävde vi omedelbart en ny tandläkare och fick underbara Gyno, som hon hette. Därefter hotades han aldrig mer hos tandläkaren. Sedan dess blev han älskad för den han var! Och omhuldad och efterlängtat välkommen.

Även jag fick uppleva skräcktandvård. En erfaren tandläkare skulle ta bort en visdomstand på mig, men lyckades krossa den. Därefter gick det inte att boka en ny tid med honom. Han var oanträffbar. Som tur var fanns andra kloka människor som när jag länge haft riktigt ont i munnen skickade mig till käkkirurgen på sjukhuset. När han som skulle operera såg min tand användes starka ord: ”vad är det för en j-vla idiot som ställt till det så här?!

Som tur var visste käkkirurgen vad han höll på med så tanden avlägsnades och såret läkte. Svårighetsgraden på min skräck innebär att jag drar ett extra andetag och sedan är det över. Ganska bra, trots allt, eller hur!

Gode Gud välsigna maten, amen…

Ett TV-team fyllde vardagsrummet hemma hos oss. Den äldre sonen hade upplevt en kallelse att bli franciskan och ansluta till en kommuniteten i Linköping. TV-folket vill filma en måltid hos oss och vi bänkade oss vid det gamla slagbordet. ”Låt oss be”, sa jag. Vår katolske son tryckte till direkt: ”Nej, varför då? Det gör vi ju inte annars!” Det var som att ha blivit stampad på en öm tå, att  ha tappat ansiktet. Minns jag rätt klipptes det korta meningsutbytet bort. Ämnet för filmen var mer omfattande och behövde ingen osämja om bönen till bords.

”Inte alltid, men ofta, Det är klart vi ber bordsbön!” Jag tystnade. Vi kunde väl inte sitta framför kamerorna och diskutera om vi bad till bords. Jag tystnade och maten serverades ändå. Det slog mig att vi ofta bad när vi hade gäster på besök, liksom för att visa att bönen var viktig i vårt hem. Ibland hoppade vi över bönen nästan som en bekräftelse på att maten som redan stod på bordet var en välsignad Guds gåva! Många frågor tål att ställas om bönen till bords. Kräver det mat på vårt eget bord försatt be bordsbön?Är det en välsignelsehandling som i ”Gode Gud välsigna maten, amen?” Ryms där även enbön för den hungrande och svältande världen, eller…”

Vill vi något med vår bön?  Ska den förändra och förbättra? Är det främst hos den som ber som bönens effekt är som störst? Att läsa till bords har de troende gjort i århundraden. En gammal studentvän hälsade på äldre släktingar i Småland. När de skulle äta sa värdfolket till: ”här i huset läser vi till bords.” Det var fint att de sa till, tänkte han. Så vår vän böjde sitt huvud i bön. Men, ingenting hördes, det blev bara tyst. När han tittade upp satt släktingarna med varsin bok vid kaffekoppen. 

Den bön som blivit vanlig när jag ber bordsbön är som följer ”vi prisar dig himmelske Fader som ger oss vänskapens gåva och som mättar oss av ditt himmelska överflöd redan här på jorden. Vi ber att du hos oss skall tända en hunger efter rättfärdighet, rättvisa och fred!”

Luthers bordsbön är kortare och ganska lakonisk: ”Alla ögon vänta till dig, Herre, och du giver dem deras mat i rätt tid. Du upplåter din hand och mättar allt liv med vad behagligt är”. Bordsbönen lär oss att vända oss mot Gud, med tacksamhet eftersom ur Guds hand strömmar det som mättar allt liv med det som är behagligt…

Den demonstrativa bordsbönen har jag nästan bara träffat på hos amerikaner. De böjer sina huvuden och ber högt även på offentliga ställen som restauranger. Som om bönen behövs för att understryka och betona hur fromt och troende just detta sällskap är. Det känns inte särskilt sympatiskt när andras bön invaderar övriga gästers måltid eftersom det går att be på många olika sätt, med respekt för andras övertygelser och tro…

Min yngre bror vill inte ställa ut…

Det är både mycket glädjande och aningen störande att ha en konstnärlig yngre bror. Glädjande för att det är lätt att beundra hans förmågor, störande därför att tävlingslusten sitter i sedan barnsben och för att han förvaltat sin förmåga så att jag känt mig nödgad att ge up. Här kan du söka bilder och exempel från konstnären på Instagram: per.b.sketcher…

Vi har ett trätoämne kvar. Han vill inte ställa ut sin konst och jag menar att det är att beröva släkt, vänner och möjligheten att skaffa en Pelle Stenström och med stolthet hänga den på sin vägg. Lite djärv är han som publicerar bilderna på Instagram. Den stora majoriteten bilder/konstverk har Gotland som ursprung och inspiration. 

Skriv gärna till honom och be att han ställer ut sina konstverk så att en annan publik kan få del av dessa oerhört fina och fängslande bilder! Det är han och hans konstverk verkligen värda. Se själv och instäm!

Eftervalsstress när valet är över

När valet är över händer det något omvälvande med många av oss. Vi har sträckt på ryggarna och känt oss stolta för att vi fullgjort en medborgerlig rättighet och plikt - vi har gjort vår röst hörd! Att ha gjort sitt val och röstat känns bra, vi blir nöjda över att vi gjort vårt för det gemensamma.

Rösterna läggs för att gynna våra egna intressen, det personliga underordnas för det mesta det ideologiska, det gemensamma. Att egenintresset får stort utrymme i valet kan ses som en faktor som gör demokratin livskraftig. När det gemensamma och det personliga samspelar frågar jag mig hur de stora politiska frågorna behandlats eftersom utspelen blivit plånboksfrågor där politikerna lockar med rent personliga erbjudanden som t.ex. ökade barnbidrag.

Men nog smyger en annan känsla sig in. Den skulle kunna kallas Eftervalsstress (EVS) eller Post Election Stress. Vilsenheten och tomheten växer. Detta har hänt, vad kan jag göra med det? Är jag tillbaka som publik för det politiska spelet med sin fastlagda dramaturgi? Att inte kunna göra något särskilt mycket mer när väl rösten är lagd kan bli till stress och kris. Att ha lagt sin röst verkar egentligen inte betyda särskilt mycket. Vemodigt är det. Ska man verkligen behöva gå med i ett parti och arbeta sig fram till en tydligare röst med större inflytande? Är det så det ska vara?

Några dagar till får vi hålla fast vid att det är något politiskt gott för vårt land, och för min egen självkänsla, att ha gjort sitt i valet. Men, de nya rösterna som vill stänga ute, som vill göra det svårt för invandrare och flyktingar, hur stora hot utgör dessa krafter som tappat sin klassiska konservatism stolta humanistiska arv? Eller gruppen med Sverige i namnet, som dykt upp från sitt högerextremistiska arv och drar röster och människors engagemang till sig, blir de ett verktyg för demokratins nedmontering, eller är de någonstans verktyg för att bygga folkhemmet vidare. Vem vet?!

Kantater får jorden att vibrera

Särskilt tänker jag på Bachs kantater som komponerades och skrevs till olika av kyrkoårets fester och helger. (https://whichbachcantata.be/sv). I lördags sjöng Olaus Petri Vocalis till orkestern Drottningholms Barockensemble. Mats Bertilsson ledde ensemblerna med lyhördhet och kunskap. 

Min fru åkte till kyrkan tidigt för att köpa biljett. Den reserverades men skulle betalas med Swisch när den hämtades ut. Vilket inte gick eftersom bredbandet var alldeles för kort och smått. Som tur var hade en god vän bra uppkoppling och la ut för mig så länge.

Fyra kantater framfördes: Herr, Deine Augen sehen nach dem Glauben (BWV 102), Wo soll ich fliehen hin (BWV 5). Was Gott tut, das ist wohlgetan (BWV 99) och Herz und Mund und Tat und Leben (BWV 147). Inklusive en mycket kort paus blev det två timmar då flera av oss liksom svävade, lyfte från kyrkans bänkar!

Kantaten Herr, deine Augen sehen nach dem Glauben behandlade frågorna kring de människor som inte låter sig beröras, utan som är hårdhudade och ”vägrar att omvända sig”. Som predikoämne idag är det nästan ogörligt, att tala om människor som håller ut i sin envishet ty då ”Gud lämnar den i hjärtats mörker in”. Gud söker efter tron hos människan men finner motstånd. I kantatens avslutande koral används argumentet att den som idag är frisk kan imorgon vara död. Säg det i en predikstol, för att mana fram människors tro, den som tror att det fortfarande fungerar som uppmuntrande, manande pedagogiskt råd. Men då var då och nu får vi nöja oss med medan tid är.

Wo soll ich fliehin hin fungerar som en nattvardsteologisk reflektion. En enda droppe av Blodet kan rena hela världens synder. Jesus oskattbara Blod är allas vårt skydd mot djävulen, död och synder, de ska övervinnas.

I kantaten Was Gott tut, das ist wohlgetan möter vi tilliten till Gud. I all nöd vårdar han oss, det är han som får råda. I honom blir hjärtat lugnt och förnöjt. Faderns trofasthet bär när olyckan kommer. Gud kan nämligen vända människans olyckliga öde. Alldeles drabbad blir jag av Eva Hedlunds översättning, som i ett recitativ kan ljuda: Jag vill mig honom giva./ Och fastän alla dagar/ har sina plågolagar/ dock blir, då pinan man stått bi,/när man tillräckligt gråtit,/ så äntligt för vår räddnings tid,/ då Gud sin trofasthet oss visar.

Efter konserten får jag ett sms från en person vars tårar runnit under all den ofattbara körsången och musiken. Även om delar av kantaternas ord blivit svårare att använda i dagligt tal, eller från predikstolen, så är vi många där i kyrkan som drabbas, djupt, omskakande och omdanande. Och alla som inte var där gick miste om mer än man kunde ha förställt sig i förväg. Bach lät evangeliet ljuda utöver världen, förvandlande där den mötte oss med hunger efter skönhet, kultur och allt det som är kyrka och bär kyrkan fram och ut. Helt befriande! SDG!

Är det onormala på väg att bli normalt?

Normalt, vad är det? I någon mening är vi alla mindre normala genom saker vi fäster oss vid, sådant som betyder mycket för oss. Det kan vara att ständigt tänka på tåg, lok och tågbanor. Eller samlare av udda objekt. Trots det faller sådana förtjusningar oftast inom det de flesta kan acceptera som normalt.

I mitt fall kämpar vi för att hålla sjukdomen borta från hemmet så att det finns något, en plats eller ett hem, som präglas av det friska. Om det sjuka tog över mer av tillvaron, vad blev då kvar av det mig som en gång var? Därför har jag inte hemdialys eftersom hemmet då måste inrymma en sjukstuga med vätskor och avancerade apparater. Numera tänker jag på hur jag har det som normalt. Det visar hur det normalas gränser kan och måst justeras och ruckas på.

Mitt tillstånd är därtill permanent. Inga skinande riddare i vita rockar kommer att klä sig i grönt för att ge mig en ny njure. Jag är inte så normal att det kommer att ske. Då gäller det att inrätta sig så att det undantagstillstånd jag lever i - blir det normala! Förmodligen är det klokt, men aningen rubbat. Ingen har nämligen haft den goda smaken att träna oss mentalt för att klara att ligga på sjukhus motsvarande en halv arbetstid, fördelad på tre dagar i veckan. Jämt och ständigt, resten av livet.

Elitidrottare behöver däremot mental träning för att klara idrottslivets ansträngningar, vilket är enkelt att förstå. Njurförbundet borde dock hävda att det är det mest normala att få stöd och hjälp, och då tänker jag inte på allmänpraktiserande kuratorer. Utan här gäller det att vaska fram experter på det undantagstillstånd som svårt sjuka och sjukhusberoende lever under, t.ex. dialyspatienter, svåra cancerfall, brändskadade och många fler.

När Örebropartiets övermännskoideal prognostiseras göra stora valframgångar är det synnerligen onormalt. Att vanligt folk tänder på att alla andra partier i Örebro kallas klägg som ska bort, då luktar det illa som av brunskjorteideologier. Själv förstår jag inte heller SD:s framgångar, som ju med dryga 20 procent av väljarkåren i landet är ett hot med det som vi en gång såg som normalt… Ska vi behöva vänja oss vid att borgerligheten rustar ner biståndet och förstör medborgarskapet genom att göra det tillfälligt. Att detta är det normala? Är det så illa att det normala inte längre är normalt, att nu gäller det onormala…?

Ord som betyder något annat och mer

Radion, SR alltså, fyller tomrum med nya ljud. Ibland krävande för en hjärna som delvis ligger i träda, ibland lättlyssnat godis för öronen. Härförleden påpekades att ord får nya innebörder för nya generationer. Chock förstods innebära förvåning för unga människor.

Utan att förringa de allvarliga och djupa känslor som uppstår vid skoldåd, stora olyckor eller berömda människors död, som t.ex. Dolly Partons, kan man ändå undra vad ordet sorg betyder och inrymmer. Sorg som personlig reaktion på en anhörigs frånfälle inbegriper obegriplig förlust, djup kris och det rister i familjernas vanor och traditioner när en stol står tom, det gör så ont när sorgen övermannar en.

Kanske behövs fler ord än sorg för att fånga det man upplever på avstånd. När Lady Di omkom sörjde ett helt folk, sades det. Detta trots att den bild de flesta hade var mestadels mediernas spegling av vem hon var och vad hon gjorde, och om alla känslor som uppstod var sorg har ordet ändrat betydelse och förstås på ett nytt och annat sätt. Så kanske det blir i det massmediala samhället. Men då kan terapeuter och präster behöva en mer preciserad vokabulär för sorg i nära relationer, och en annan för ”sorg” på distans, för sångare, musiker, kungligheter och kändisar.

I radion och på TV sades det att dådet i Fagersta var hela samhällets misslyckande. Det måste väl betyda att varje tragedi, som den i Fagersta, är ett misslyckande inte bara för stat och kommun utan för oss alla som ingår i samhället. Frågan är om vi någonsin kommer att kunna undvika skoldåd genom att vi i samhället gör något vi inte lyckades med förra och denna gång. Främsta ansvaret vilar på stat och kommun som har resurser för att upptäcka och motverka skjutningar i skolor, på gator och torg. Det är så viktigt att de verkligen har de resurser och medel som krävs…