Att fånga upp välsignelsen

 När högmässan (!) är slut lyfter prästen sin högra hand, eller båda händerna, för att utdela välsignelsen. Här och där i kyrkorummet sträcker den stående församlingen ut sina händer, eller håller dem som en skål, för att fånga upp och ta emot Guds tilltal genom prästens ord. Vad som hamnar i de skålade händerna talar vi sällan om, än mindre hur vi hanterar den uppsamlade välsignelsen.

Ibland när jag uttalat och utdelat välsignelsen är det som om det pirrar i handen/händerna. Som vore jag ett kärl för spridning av den gudomliga omsorgen med löfte om Guds tillvändhet och nåd, och om Guds lysande fokus med frid.

Att bli omsluten av välsignelsens ord mot slutet av mässan gör oss redo för mötet med den värld där vi är satta att vittna och tjäna…

Partier stavas ofta: jag!

Simona Mohamsson. Liberalernas partiledare. Hon har snabbt växt in i uppgiften att vara företrädare och talesperson. Så till den grad att hon är liberalerna. Hon personifierar ett helt, visserligen litet, politiskt parti. Hon säger oftare jag om partiet än vi. Även andra partiledare lider av sjukan: jag och mitt. Undrar hur det känns för kämpande representanter utöver landet?

Vore jag partiledare skulle jag akta mig för att så identifiera mig med uppgiften att vi och vårt förminskades och JAG blev stort och ständigt betonat. Partiers folkrörelsekaraktär vittrar och betoningen på en eller ett par ledande personer lyfts ständigt fram.

Så lär valaffischerna också betona ledaren med stort L. Men så har det dessvärre sett ut ganska länge. Är det medias fel som vill ha igenkända personer att fråga ut? Eller beror det på att partierna köpt kändisvärldens personfixering? Handlar det om att vi här också odlar tankar på den starka ledaren? Se även på kyrkan där framför allt ärkebiskopen ska stå i centrum. Sammantaget är detta alltför personkultaktigt i detta vårt omhuldade folkrörelseland…

Vett, information och politik

Vart tar vettet vägen när vi vet allt mer som egentligen inte betyder något? Att bli informerad om konflikter i kungahusets olika familjer båtar föga, särskilt som det mesta tycks vara båg och dikt. Eller som när aftontidningarna berättar om vilka som skilt sig och fått barn med några andra. Eller vad berikar det mig att höra om missbrukande sångare, konstnärer eller skådespelare?

Realitysåpor fyller upp informationsutrymmet med strunt och supertrivialiteter. Någon är arg på någon annan, någon upplever sig lurad eller känner sig sviken. Så håller jag på tills jag inser att en hel del av de böcker jag läst är inget annat än rena påhittet och inte ett dugg mera upplyst klargörande än kolorerad veckopress och mängder av instanser på nätet. Språkligt elegantare dock…

Förmodligen är min irritation bottnad i erfarenheten av att andra inte ens försöker följa med inom politik och internationella frågor. Den erbarmliga asyl- och flyktingpolitiken som försämrats gång på gång de senaste åren känner de knappt till. Ideologi är ganska okända begrepp. Den mest kända exponenten för detta fenomen är förstås president Trump som vräker ur sig beskyllningar om demokrater som är landsförrädare, marxister, kommunister och samhällsomstörtare. Att media inte kräver honom på bevis och exempel?  Ställer frågan om vad innebär marxismen...

Nåväl, här i vårt avskilda hörn av världen stundar det till val. I demokratier förväntas väljarna vara så pass insatta i de politiska partiernas idéer och göranden att de kan göra rimliga och logiska val. Och betänk jag sätter mig inte på höga hästar. Själv är jag visserligen någorlunda insatt, men kan tveka om det är tillräckligt? Och minns tillbaka på den tid då partierna gav ut grundliga dokument och pamfletter som läsarna skulle ta del av för att göra upplysta val.

Just i detta nu sitter mitt hjärta till vänster, tål att tänka på vad det kan betyda...

Midsommarhelg

 Midsommar firades mitt i en fågelsymfoni. Traditionsenligt med bordets gåvor och goda vänner. Och med ett sommarväder som bjöd på lagom värme och blå himmel. Idylliskt så det förslår. 

Idag är det söndag och vädret består. Den ansträngning som krävs för att gå i kyrkan gick inte att uppbringa. Nöjde mig med minnet av vad mässan erbjuder. Där kan allt politiserande i apparaten kyrkan, eller Sverige för den delen, glömmas. Rörelsen mot altaret, mötet och det brutna brödet och vinet som gör oss hela. Vad mer behövs? 

Sänd ditt ljus och din sanning...

Känslan av att höra en händelse återberättad av någon som inte var där, den är speciell. Somliga detaljer är alldeles borta och andra betonas. Det hände mig härom dagen att något jag varit med om återgavs. Anledningen var att kungaparets sällskap hade sjungit "Vi går över daggstänkta berg, fallera..." som svar på en dansuppvisning vid något statsbesök, kan det ha varit i Nya Zeeland? Då kom sssociationen…

Nåväl, denna gång gällde det de svenska biskoparna på utlandsbesök. Vi, biskoparna och övriga medresenärer, hälsade på i Taizé och deltog i en gudstjänst. Kyrkan var överfylld med ungdomar när biskoparna hälsades välkomna och bjöds att sända en hälsning till gudstjänstdeltagana. Ärkebiskop Gunnar Weman funderade över vad vi kunde göra gemensamt, alla vi som var med. Då kom han på idén att vi skulle sjunga "Sänd ditt ljus och din sanning..." Det blev alldeles tyst i den enorma kyrkolokalen. Alla lyssnade, andäktigt får jag förmoda, på den spröda och icke uppmickade sången. Minns jag rätt blev det rungande applåder.

I den återberättade versionen lär någon sedan ha kommenterat: "Sjunger ni fortfarande sånt? Det har vi slutat med för länge sedan.." Det kan ha sagts, fast jag inte hörde det.

Vid samma tillfälle blev jag varse att allt nattvardsbröd som går åt vid mässorna i Taizé är konsekrerat i katolska församlingar och kloster runt omkring i bygden. Gunnar Weman fick celebrera mässan men bara konsekrera det bröd som den svenska delegationen sedan bjöds. Alla får vi del av ett och samma bröd… ja hur blir det egentligen? 

Vid ett annat tillfälle sjöng Gunnar Weman själv "Sänd dit ljus..." vid ett besök i Konstantinopel och i en kyrkoruin. Det klingade fint under de gamla valven...

Tänk att detta introitus som betydde så mycket för min generation tycks alldeles pensionerat och bortglömt. Jag är alldeles säker på att denna växelsång skulle älskas av många! Nya generationer kyrkobesökare har aldrig fått höra sången, än mindre erbjudits lära sig den och sjunga växelsången. Det kan förstås kyrkomusikerna råda bot på...

Hälsa och sjukdomsprat

 Vår tid sägs vara förtrollad och fanatiskt upptagen av frågor om välbefinnande och hälsa. Ska jag bekänna tillhör min ringa person denna tidsanda. Det egna måendet tar upp nästan varje dag, timme, minut och sekund. Om sådana som jag träffar andra sjuka personer kan det i vissa fall liknas vid ett kortspel. Den andre säger att hans reumatism inte går att bromsa in, och ont gör det, trots välgörande sprutor. Svaret kan bli att min dialys, du vet, är som att springa ett maraton, det sliter en del. Då spelar samtalspartnern ut att hans maligna melom tycks ha blivit framgångsrikt bortopererat. Någon kan ju dessutom ha visat totalt ointresse för andras lidande, helt bunden av sin egen situation. Man inser tidigt att det då inte går att dela med sig av (spela ut?) sina egna plågor och våndor. Det är som ingenting hos andra tillmäts betydelse. Jag och mitt övergår allt annat. Ibland är det faktiskt jag som är så där fast i mina sjukdomar.

Förresten kan det sägas i en sådan sjukdomsdiskussion, min prostatacancer har inte blivit behandlad än. Hudutslag, problem med magen, värk med mera blir som olika trumfkort, som om sjukdom i vissa samtal vore en tävling. Men nästan alltid bromsar vi in ett sådant ingående sjukdomsprat i god tid. Vem har tid och ork att höra? Kanske en och annan bloggläsare?

Min vecka blev annorlunda. Dialys på måndag. Tisdag kväll köptes en kebabtallrik in i en helt tom pizzeria. Redan då borde varningsklockorna ringt. Det blev en natt med flera hastiga promenader till badrummet. Och jag som nyligen haft en bakterie som öppnat alla slussar, så att säga. På onsdagen skulle det dialyseras igen. Då hade armen med min konstgjorda goretex-åder blivit rödblå på flera ställen. 

Två alternativ bollades av läkarna, en ny tillfällig dialyskateter kunde opereras in i halspulsådern eller hemgång med antibiotika. Misstanken var att ådern blivit infekterad. Stora batteriet prover togs i den minimala metallburk jag har inopererad i bröstet med slang in i någon stor åder, en portacath, en subkutan venport, för att underlätta för svårstuckna patienter.

Fick åka hem för att återkomma på fredagen för den dialys som uteblev på onsdagen, eller för att få den där dialyskatetern på halsen. Beslut skulle fattas där och då. Men, tack och lov, eller som jag ofta säger, tack gode Gud, så visade missfärgningen sig vara någon blodsutgjutning som nu hade retirerat en hel del. Dialys med andra ord, en session som gick riktigt bra. Har bara lovord för undersköterskor, sjuksköterskor och flera läkare som fylkats runt mig, stöttande och kloka! En välsignelse, rent av…

Nu hoppas jag bara på att slippa blöjorna och få magen under kontroll. Imorgon ska Njurförbundet i Örebro äta en sommarlunch. Då kommer hälsan att stå mig bi, eller…

En sky av vittnen, i blått

Vision 26 hette Equmeniakyrkans årskonferens i Örebro. Vi deltog i avslutningsgudstjänsten med ordination. mottagande av ordinerade från andra samfund samt sändning av missionärer. Över 1000 personer var samlade i Örebros kongresshall Conventum.

För mig som varit med på någon konferens inom Missionsförbundet, och på Kristna riksmöten i Västerås och Örebro, och som ibland firat gudstjänst både i baptist- och missionskyrkor och kapell blev det en smärre kulturchock. Den i och för sig välsjungande gospelgruppen och det samspelade bandet med elgitarrer, sax, syntar och trummor satte tonen. Det var högt så det vibrerade. 

Lovsångsstuket hade tagit över psalmsång. Visserligen sjöngs O store Gud, men mitt i psalmen infogades en annan lovsång, sedan slutfördes psalmen. Tankarna gick till Livets Ord och Pingströrelsen vars gudstjänstformer numera tycks ha vunnit över hela den "frikyrkliga" rörelsen. En skillnad var förstås att gospelgruppen inte sjöng sina lovsånger i alla oändlighet utan blev till mer avgränsade framträdande med lovsånger församlingen stämde in i. 

Pastorer och blivande diakoner och pastorer tågade ner för gångarna i sin blå gudstjänstdräkter. Inget kors och inga ljus bars i processionen. Vilket kändes udda. Equmenia har valt den blå färgen på sina röcklin. Förklaringen som ges är att det är himmelens och hoppets färg. Blått påminner om vattnet och hänvisar på så sätt till dopet. I den världsvida kyrkan har de flesta vita liturgiska dräkter för sina ämbetsbärare. Enda gången jag sett ett blått röcklin i Svenska kyrkan var när en dövpräst tecknade. Det mörkare plagget gjorde att teckenspråket blev tydligare.

Den som vill se gudstjänsten kan hitta den på Youtube! Gudstjänstordningen innehöll ingen nattvard. Ingen vanlig syndabekännelse och avlösning, inget kyrie och inget gloria. Det var som en utsmyckad temagudstjänst med stor fromhet och bilbelläsning och bön. En fin predikan levererades dessutom. Men som liturgisk gudstjänst var det hela mindre framträdande...

Ordinationen var högtidlig men det blev trångt på scenen när alla skulle ta plats längs det framställda knäfallet. Flera tidigare vigda togs emot ifrån Pingströrelsen, EFK, något utländskt samfund samt en från Svenska kyrkan. Hur överströmningen från Equmenia till Svenska kyrkan ser ut vore intressant att veta. Där är ny ordination alltmera bortglömt i en något oklar ekumenisk anda. Om Svenska kyrkan skall förbli en luthersk kyrka behöver de reformerta personer som "går över" bli särskilt skolade. Den som går från ett sammanhang utan normerande bekännelseskrifter till Svenska kyrkan har mycket att förhålla sig till. Att erkänna varandras ämbeten är något mer komplicerat än bara ja och nej. Det borde innefatta gemensam nattvards- och ämbetssyn, kyrkosyn och ett bejakande av kyrkans bekännelseskrifter. Med handen på hjärtat borde både förtroendevalda och ämbetsbärare inom Svenska kyrkan också stå för och bejaka denna vår kyrkas bekännelse och identitet!