Samkönad vigsel med många dimensioner

Varför det politiska etablissemanget anser att alla präster ska viga sam- eller enkönade par är en gåta. Och varför så många grupper i kyrkomötet anser detsamma och vill kräva det för prästvigningen är en märklig ekvation. Principen är att alla ska ha samma åsikt vad gäller vigsel så att inget samkönat par ska behöva bli "kärlekslöst" bemötta. Målet har blivit att över 3000 präster ska stå beredda för sådana vigslar trots att många av dem aldrig kommer att möta uppgiften under sitt prästliv.

I normalfall är det inte den enskilde prästen som bokar in "sina" vigslar, utan vigseln bokas via pastoratet och arbetsfördelningen åligger kyrkoherde/församlingsherde. I praktiken har detta fungerat väl och knappast stört eller kränkt någon. Så frågan är inte praktisk. Inte heller särskilt teologisk eftersom den inte handlar om äktenskapsskillnad eller t.ex. vigseln sakramentala drag. Främst handlar det om ideologi och om att besluta fram en ”rätt” åsikt och övertygelse. 

Min långa erfarenhet är att ingen präst önskar att någon ska bli kränkt eller illa bemött och det verkar som det har varit så hittills! Men nu ska det bli skamligt och diskriminerande om inte alla omedelbart står beredda att viga.

Om ett vigselpar önskar en bestämd präst inom prästens arbetstid och tjänstgöringsområde är det lika fullt upp till en herde eller en arbetsledare att se till att det fungerar. Blir det en vigsel där ett par vigs någon helt annan stans men vill ha en präst hemifrån blir det aningen annorlunda med hur det beslutas och ordnas.

Fortfarande kan präster säga nej till vigslar av olika skäl. Om kyrkans vigselordning inte accepteras, man vill t.ex. inte sjunga psalmer eller ha bibelläsning. Om någon som vigts kyrkligt flera gånger på nytt vill vigas i kyrkan kan präster också avstå från att viga. Om sådana invändningar har inte några synpunkter ventilerats. Eftersom det redan finns undantag råder inget regelrätt vigseltvång i Svenska kyrkan.

Dessutom kan präster med rätta kunna hävda att myndighetsutövningen vid vigsel borde vara en statlig/kommunal angelägenhet och inte ett kyrkligt uppdrag. När den frågan diskuterades för ett antal år sedan hävdades att kyrkan vid en sådan ordning skulle förlora en viktig kontaktyta med folket och därför borde kyrkan fortsätta sin myndighetsutövning.

Så frågan om samkönad vigsel har många dimensioner. Att se till att frågan blir ett villkor för prästvigning är att se till att många står beredda för en uppgift de aldrig kommer att möta...

Guds fria natur...

En förmiddag fick vi lust att hitta på någonting. Vad göra? Besöka loppisar? Handla varor som vi letat efter länge och nu tror oss veta var de står att finna? Stanna hemma och läsa? Eller göra ett besök i naturen, den som vi i barndomen lärde oss kalla: Guds fria, eller friska, natur. Vilket med åren på sina ställen har blivit betydligt mindre sant!

Vi hade sett på nätet att vänner besökt Söröns naturreservat och deras bilder med hav av vitsippor lockade oss. Dagen innan hade en sköterska på dialysen försökt tipsa om samma område men kunde inte beskriva riktigt var det låg eller vad det hette. Men det var samma ställe som gällde. Sagt och gjort vi letade oss utåt Norrbyås och fann en avtagsväg som snart blev smal och den skakade bilen som for den på en gammal tvättbräda. 

Väl framme insåg vi att många andra kommit på samma goda idé som vi. Enstaka parkeringsplatser fanns kvar. Vi hade utflyktskorgen med fylld med thé och smörgåsar, apelsinklyftor och gurka. Mums. Rollatorn lastades ur och vi gick i sakta mak in på området med dess prunkande överflöd. För min del räckte ett par hundra meters vandring gott.

I Sverige finns över 5000 naturreservat som bara väntar på att vi ska besöka dem för att se och lära om flora, fauna och annat levande i naturen. Många av oss besöker sällan nationalparker och naturreservat, vilket är att beklaga.

Fast alldeles utan problem är det inte. Flera som fått sina ägor omvandlade till naturreservat har haft det mycket krångligt. En bekant fick sin skog i närheten av en fågelsjö klassad som skyddat eller reservat vilket hindrade honom att fortsätta sköta sin skog med maskiner och nödvändiga hjälpmedel och inte heller kunde han avverka sin egendom...

En liten rättelse är på sin plats. I förra veckan for vi till Garphyttans nationalpark för att se hur långt våren kommit. Där var besökarantalet mindre, trots att det är ett betydligt större område i kanten av Kilsbergen. När sommaren börjar komma är det betydligt fler som traktar efter att besöka området, medförande picknickkorgar och all möjlig skaffning.

Vill man göra sin ganska ordinära utflykt mera spännande och intressant förslår jag att man använder ordet exkursion, ett slags naturvetenskaplig utflykt i lärande syfte, om sin utflykt!

Svemester eller hemester kan ganska enkelt förvandlas till exkursioner i nationalparker, naturreservat och andra delar av Guds fria natur! Ganska enkelt att genomföra... 

Paus eller påfyllning?

Läser i tidningar om behovet av att ta paus från stressen och kraven som ofta leder till låsningar och ångest. Detta nu när det sägs att utmattningssyndrom inte längre ska vara en diagnos. Lugnet och vilan kan naturligtvis leda långt när de kroppsliga symptomen blir många. Fast någon särskilt effektiv problemlösning lär inte detta att dra sig tillbaka för återhämtning vara. Särskilt som det ofta är arbetslivet personer retirerar från, som om jobbet är alla svårigheters upphov. Från arbetet kan man bli sjukskriven, vilket är betydligt svårare från sin egen historia och sitt övriga liv.

En kombination med andlig, känslomässig och intellektuell påfyllning och regelmässig meditation och bön (!) som en paus från stressen vore nog att föredra. Om man orkar förstås. Ibland är krafterna så försvunna att allt utanför den egna bubblan blir ytterligare stress och pina.

Men nog kunde ett stycke Schubert, Haydn eller Bach kunna verka läkande om så bara på platta eller via Spotify. Det är inte nödvändigt att klara av att skaffa biljetter till konserthus och trängas med folk för att få njuta av den musik som får annat att för en stund te sig overkligt eller åtminstone trivialt.

När jag själv har prövat under pressande perioder har musiken hjälpt till att förlösa några av de låsta knutar som kan uppstå. Så har även mässan, den kristna djupmeditationen och bönen verkat förlösande. Något som verkar svårt att förstå till den dag då man själv får vara med om det, nåden att bördorna lyfts av och att det övertunga jaget blir buret...

Jag älskar att läsa

 Tänk vad en god hälsa betyder. Kraft och ork att ta itu med sådant som behöver göras och ordnas. Skjuta upp-genen kan hållas under kontroll. Prokrastineringsförmågan blir själv satt på sparlåga. Också där behövs det energi för att orka skjuta upp.

Mina medmänniskor gör en snabb okulärbesiktning och konstaterar: ”oj, så frisk du ser ut! Ja, som hälsan själv…” vad kontrar jag med då? Att skenet bedrar? Eller med att det är det som finns i, inuti eller på insidan människan som räknas? Ibland får jag lust att brista ut i klagovisor, men vad nyttar det till? Jag får nöja mig med att jag står upp, och att jag kan stå en stund till bara jag får något stadigt att hålla i. Men, alla som säger något vill väl, har jag förstått. Därför nickar jag mest och ler…

Orken har gått och lagt sig i något hörn. Jag irrar runt och försöker hitta den. I yngre dar när det fanns nästan outslitlig energi läste jag kopiöst med böcker. Massor av facklitteratur men även mängder av skönlitteratur avnjöts. Då både var jag och kände mig bildad. Fortfarande köper jag, och får även en hel del, böcker. Tidningar och tidskrifter strömmar in. Men läsningen går trögt. Därför har även bildningen flagat och avtagit.

Då tröstar jag mig med att bildning det har jag. Inom räckhåll! Enklare kan det inte bli, det gäller bara att sträcka ut en arm för att lyfta intressant läsning framför ögonen. Bildningen tycks mig närmare än för dom som tycker att böckerna gör sig bäst i bokhandlar och antikvariat. Eller på bibliotek.

Men vet detta: jag älskar fortfarande att läsa. Bara jag lyckades hitta den försmädliga orken som länge lekt kurragömma med mig.

Han, galningen, den ljugande typen

Vid frukosten råder det nästan klosterystnad. Ingen av oss här är särskilt pratsam strax efter uppstigningen. Det kan krasa av att någon tuggar knäckebröd, men konversationen ligger nere. Man kan nog säga att vi om morgnarna är kontemplativt lagda. Bättre det än sällan annars…

Dock finns det undantag. Dessa har under senaste året varit mer frekventa än förut. Någon säger: "Vet du vad han har sagt? Han ska bomba en hel civilisation till stenåldern!" Eller också säger en av oss. ”Vet du vad galningen har påstått nu? Att hela Nato är svikare för att de inte rusat fram för att hjälpa till. Varför skulle de stötta hans olagliga och krigsbrottstäta självstartade krig? Först informerar man väl och sedan diskuterar man och därefter får man möjligen uppbackning?!”

För några dar sedan lät det så här: ”Vet du vad den där ljugande typen tänker göra nu? Han ska stjäla mellanårsvalet genom att tvinga fram att alla ska ha identitetshandlingar som pass för att få rösta och att poströstning ska förbjudas. Det är enda sättet för reblikanerna att möjligen vinna valet. Miljoner berövas då sin rösträtt! Ingen skam, ingen moral!”

Han, galningern och den ljugande typen kan alla lista ut vem det är. Att inte hans rövslickande lydparti kan göra det är en gåta! Aldrig någonsin har en amerikansk president tagit vår uppmärksamhet och vår tid som den nuvarande. Och vi har låtit det hända. Men så är också risken för ett slags statskupp överhängande med en oförutsägbar påverkan på hela västvärlden, Ryssland och Kina till glädje...

När jag tolkade Desmond Tutu och fick hålla hand med Palme

Några korta tillbakablickar på vad jag som präst några år under 1980-talet fick arbeta med:

1982 ringde Olof Sundby, ärkebiskopen, och erbjöd mig utan några krusiduller att bli generalsekreterare för Svenska Ekumeniska Nämnden i Stockholm. Min biskop Åke Kastlund hade framhållit att jag kunde vara lämplig. Snabbt marscherat från att bara ha haft några års församlingstjänst och en stiftsadjunktur i Strängnäs. Men precis den typ av uppgift jag ville ge mig i kast med.  

Nämnden var en samarbetsorganisation för kyrkor och samfund i Sverige, med kontakter främst till Kyrkornas Världsråd. När jag väl började satte det fart direkt. Ekumeniska nämnden och Svenska kyrkan och Sverige som land bjöd in till en internationell konferens i Uppsala april 1983, Life and Peace. En av talarna var Olof Palme. Kapprustning och det kalla kriget höll ännu på. Kärnvapen var ett stort och allvarligt hot. I slutdokumentet står att framtiden ”hangs in the balance”, den står och väger. Efter konferensen fick bland andra ekumeniska nämnden i uppdrag att organisera en grupp eller styrelse för att kunna bilda ett fredsforskningsinstitut med namnet Life and Peace.

Under sommaren 1983 fick jag på nämndens uppdrag delta i Kyrkornas Världsråds Assembly i Vancouver, Canada. Kärnvapenhotet var fortfarande aktuellt och följderna av provsprängningar diskuterades intensivt. Även ursprungsbefolkningarnas levnadsvilkor och rättigheter fanns på agendan. Ärkebiskop Sundby ledde den svenska delegationen. Under mötet fanns Per-Arne Axelsson och Livsåskådningsredaktionen från Örebro på plats och jag fick bland andra intervjua Dorothee Sölle, en världsledande mystiker och teolog feminist och oppositionell, på deras uppdrag.

Ett kristet riksmöte med flera tusen deltagare arrangerades i Jönköping i augusti 1983 (J83). Där blev det ett marsch genom Jönköping. Och vi uppmanades att hålla varandra i händerna. Efter 15 sekunder väste Palme: "du, det här struntar vi i". Men han var mycket språksam och gillade särskilt när vi gick inne i staden bland bostadshusen. Där hängde klasar av människor ur fönstren som ropade hans namn. 

Ekumeniska nämnden och regeringen såg till att det blev samtal mellan kyrkoledarna och Palmes regering. Det blev intressant. Vi bjöds till Harpsund där vi hade långa samtal, bjöds på fin mat, sov över och for hem. En svarsinbjudan fick jag ordna så att Palme och hans närmaste rådgivare kom till stiftsgården Stjärnholm. Olof Palme bad mig visa honom slottet. Särskilt intresserad var han av biskop Gustaf Aulén. På slottet hade faktiskt under 1800-talet Sveriges Justitiestatsminister, senare Sveriges förste statsminister, Louis De Geer, bott!

Under många månader hade det kampanjats för att Desmond Tutu, ärkebiskop i Episkopala kyrkan i Johannesburg. Sydafrika, skulle kunna få Nobels fredspris. Han tilldelades fredspriset i Oslo och seden var att fredspristagare inbjöds komma till Stockholm och erbjudas att tala/predika i Storkyrkan där Ludvig Jönsson då var pastor primarius. Jag blev utsedd att tolka Tutus TV-sända predikan.

Hela dagen åkte vi tillsammans runt för att träffa alla möjliga kyrkliga och samhälleliga företrädare, bland andra utrikesministern. Flera gånger bad jag att få en aning om hans predikan. Berätta något om vad du ska säga", bad jag. "Det ordnar sig", sa han. När vi till sist på kvällen steg upp i predikstolen visste jag ingenting om vad han tänkte säga. Det lär ha gott så bra att ett annat Tv-program använde tillfället som ett exempel på hur tolkar bör tala och uppträda. När det var 30 sekunder kvar av sändningstiden sa Desmond Tutu sitt AMEN! Det blev jubel ute i sändningsbussen!

Tilltron till staten och välfärden rämnar…

Hemförlovad från sjukhuset. Antibiotikan gjorde susen. Tiden på sjukhuset fick mig att fundera över min egen och mångas upprördhet över hanteringen av flyktingar och invandrare som etablerat sig i Sverige och det på ett bra sätt. Särskilt deras barn har löpt stora risker att utvisas när de blivit 18 eller äldre. En anledning till de starka reaktionerna som sällan benämnts är hur staten och myndigheterna genom sitt agerande skadar tilltron till att människor i vårt samhälle behandlas bra och rättvist.

Exempel efter exempel visar på motsatsen. Detta har fått fortgå trots att mängder av remissinstanser pekat på just dessa risker med de nya lagarna inom området. När uppmärksamheten inte gått att ignorera längre har bortförklaringarna kommit. Till sist skulle det bli en ventil för 18-åringarna om ändå sent och uppenbarligen för smal. Det har blivit en tydlig misstro mot regering och myndigheter att de vill rätta till lagars negativa konsekvenser med livsavgörande inverkan på människors liv och framtid.

Min tilltro till välfärden, de politiska makthavarna och staten har skadats. En tilltro och en förlitan på att i vårt land kan en utsatt finna en ny och trygg tillvaro har allvarligt påverkats och försvagats. Vårt samhälle är beroende av att vi som bor här kan lita på lagar och myndigheter. Om denna grundläggande övertygelse och tilltro rämnar vad har vi då kvar av det kitt och den ömsesidighet som hela samhället vilar på? 

Misstron mot regering, ministrar och myndigheter riskerar att fortsätta sprida sig och växa. Det om något är samhällsfarligt! Om vi inte kan lita på att människor och familjer behandlas värdigt och rimligt har utförsbacken redan blivit för brant!