Stiltje på stillsam

 Det blev stiltje på stillsam. Inte för första gången. Kraften fanns inte. I flera veckor har jag blivit alltmer trött och orkeslös. Två besök på akuten avverkades där man tog alla prover man kunde tänka. Men inga förklaringar till mitt allt sämre tillstånd.  Magvärk fanns som ett diffust symptom.

I början på veckan såg man att infektionsprovet Crp var på väg upp. Jag hade spytt med lite färskt blod. Sedan blev avföringen svart. Efter dialysen sändes jag alltså till kirurgerna på akutmottagningarna. Jag blev inlagd med en plan att göra en gastroskopi. Det visade sig att jag verkligen hade ett blödande magsår.

Jag blev alltså kvar på sjukhuset med uppgift att inte ens dricka klara vätskor. Så min födelsedag firades med fasta i avskildhet. Inte så jag tänkt firandet…

Gastroskopin visade flera sår som ”häftades” ihop för att stoppa blödningen. Intravenös medicin som skulle dra ihop magsäcken och även den förhindra blodet att läcka. Orsaker till magsåret  kunde inte enkelt förklaras. Starka mediciner i minst 35 år? Stress? Alla diarrébakterier som plågat mig hela våren? Saken undersöks.

Sammantaget har den trötte skribenten bara inte förmått sig att skriva. Men delar gärna ungefärligt vad någon kläckte ur sig i radion. ”Han har målat in sig i ett fack!”  Somliga sitter ett hörn, andra hamnar i ett fack.

Äktenskapssyn är mer och något annat

Ser man kyrkan som en ideologisk statsapparat kan det förklara att de som dominerar andra sådana institutioner (t.ex. skolan) fortfarande har ett intresse av att styra och kontrollera kyrkan. I takt med att kyrkans bekännelser skjuts i bakgrunden och inte längre omfattas, trots läpparnas bekännelse i Kyrkoordningen, så minskar inte kontrollbehovet i samma omfattning. Tvärt om tycks viljan att bestämma, vad människor i kyrkans tjänst skall tycka och tänka, växa till. Och det kan inte bara skyllas på politiska partier. Många har dragit strån till stacken.

Kyrkans äktenskapssyn kan inte sammanfattas i ett ja eller nej till samkönad vigsel. De som vill ha vigsel men inte ha psalmsång i vigselgudstjänsten lär inte bli vigda. Så det kan finnas hinder även för samkönad vigsel liksom det finns för äktenskap mellan man och kvinna.

De olika grupperingarna borde våga samtala om samlivets syftning. Det borde möjligen kunna bli en gemensam och ny startpunkt, om inte samtalet redan är överspelat? Biskopsmötet kanske kan slå fast/bidra till att kyrkan kan ha flera parallella syner och vågar fortsätta att hylla viss mångfald…

Äktenskapet och parternas kärlek till varandra är en avbild av hur Fadern, Sonen och den Heliga Ande älskar varandra. Och de är insatta i församlingens sammanhang att ära och tjäna Gud och medmänniskorna.

Så borde också löftets betydelse och giltighet genom livet inte glömmas, så att det mest blir att just nu, i denna stund, lovar vi varandra varaktig kärlek. Äktenskapets sakramentala drag behöver också beaktas. För min del är jag oroad av motionärernas frontförkortning: vi har endast en äktenskapssyn, så nu gör ni som vi beslutar, in i fållan bara, annars… Dags att konsultera Svenska kyrkans ekumeniska vänner och samtalspartner för att ök förståelsen även för andras hållning.

Mycket står i vägen när man vill se sig själv.

 Lätt är det inte att få syn på sig själv. Inte heller att se hurudan man i själva verket är. Det räcker inte att bara fånga sin egen spegelbild. Inte heller att ta en selfie. Att se sig själv har inte med ytan eller utsidan att göra, det som räknas är vad som finns bakom fasaden.

De flesta, tror jag, vill bli upfattade som rejäla och goda människor, sådana man lita på, osjälviska och medkännande. Och så kan vi naturligtvis uppfattas, om det inte vore för den där träbiten, bjälken, som sitter ögat och hindrar en verklig och sann perception av ens eget jag. 

Jag råkade läsa något jag skrivit och förstod hur långsint, självupptagen och inskränkt jag var, är. Ack så jobbigt att inse ock skrämmande att bli varse. Något hade fått mig att tro att jag var mest det som goda och vänliga ord uttrycker. Ett slags självbedrägeri, hur man nu gör sig kvitt den falska och fördomsfulla självbilden? 

Den berömda Kristuslikheten som mässan kan ge blev svår att tro på. Bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och gör oss delaktiga i denna djupa relation. Möjligen kan det vara sant samtidigt som vi förblir både syndare och rättfärdiga. Nu ber jag att den kärlek och nåd som kan förvandla allt ska ta ett rejält nappatag, även med mig…

Men något lite, förmodligen mycket, lär jag få ta tag i alldeles själv.

Lunch på Loka Brunn…

Utflyktsivern tar oss till många närbelägna platser. Igår åt vi en läcker lunch på Loka Brunn. På vägen dit körde vi igenom Grythyttan och såg gästgiveriets många byggnader. Uppenbarligen har de drygt 800 människorna därinne nåtts av budskapet att Kanadensiskt gullris är en invasiv växt. Det var övertydligt hur invasiv den vackra och gulblommande växten var. Överallt lyste den i trädgårdar och längs vägarna. Vem tar ansvar för att informera och starta röjningsarbetet. Växterna ska till återvinning där man kan destruera dem.

Vid Atletippen i Örebro blev det rent löjligt när vi kom med våra gullrisplantor som som samlades in i en grävskopa och behandlades som farligt gods. Samtidigt lyste kullarna utanför tippen knallgula av enorma mängder Kanadensiskt gullris. Tanke och handling är inte alltid ett!

Lunchen på Loka bestod av ett väl tilltaget salladsbord, nybakt bröd och vit ugnsbakad fisk som man kunde dränka i brynt smör. En vegetarisk pastarätt erbjöds också. Kaffe med Brownie i salongerna avslutade lunchen. Inomhus behaglig temperatur, utomhus darrade ca 30 varma grader…

Vi stannade till i Nora och besökte små affärer. Turisterna hade påtagligt upptäckt staden. Så vi begav oss ganska snart hemåt. Vi orkade bara inte stå i kö för att få lite glass… Närvi väl kom hem igen slocknade jag i sängen och sov länge. Snart var det dags att äta igen. Smörgåsar med bacon och kyckling under ett sufflétäcke, bestående av två äggvitor, majonnäs och senap. Läckert…

Självporträtt

Ryggen som en rasp.
I njuren har personalen gått hem
och allt har grott igen.

Kalufsen har vissnat ner.
Ansiktet, ett skrynkligt papper.
Hud som skört pergament.
Magen en uppblåst ballong
stöttad av tändsticksben.

I den här åldern borde man nog dricka brunn…

God vård är som att ha guldbyxor?

Vänner kallar mig ibland för pojken med guldbyxorna. Benämningen kommer från en roman av Åke Lundgren som också blev en TV-serie. Pojken hittar ett par byxor där det finns pengar när han stoppat ner handen i fickan. För min del tror jag det är bra med att det också finns viss offentligt finansierad bra privat vård. Med guldbyxorna handlar inte om det.

När uttrycket används om mig anspelar det på att jag ständigt blivit mött med god vård av skickliga medarbetare. Sådan tur tycks inte riktigt alla ha haft. Det kan förstås betyda att vårdpersonalen fått kämpa för att hålla mig vid liv. Många insatser har lett till många konsultationer mellan olika professioner i vården som sedan bidragit till att man kämpat vidare.

Ett annat uttryck som klistrats på mig är att jag är multisjuk. Då blir det grannlaga hur jag ska behandlas. Det har hänt att jag blivit kallad tapper och hoppfull när kriser stött till. Vänliga ord om mig som bara försöker åka med i hälsans berg- och dalbana. Beundransvärd är inte jag utan vårdpersonalen som uthålligt gör det som behövts och behöver göras!

Flera vänner och bekanta har haft svårt att få den vård de behöver eftersom köer ställt till det. Många lider i någorlunda tysthet, andra vänder sig till Patientnämnden för att i görligast mån få sina behandlingar inom stipulerad tid. Men vad gör man när alla är på semester och man måste höra av sig för andra eller tredje gången…?

Någon annan som går med ständig värk har inte lyckats få hjälp utan känt sig tvingad att anlita vård utanför systemet. Ingenting har hjälpt och den ständiga värken måste åtgärdas på något sätt. Där gick stora besparingar åt för att få den hjälp som ordnade åtminstone en del av den arbetsskada som låg i botten. 

När jag vid halv två kommer lufsande upp på tredje våningen där dialysavdelningen ligger så sitter det alltid några utanför som väntar på hemtransport med sjukresor. De säger triumferande att de redan är klara. De har klarat av sina fem- sex timmar, jag har min pers kvar. Några orkar inte säga något, trötta och urlakade som de är. För några väntar dessutom flera mil långa resor i en skranglig buss.

Den goda vården får alldeles för lite offentlig uppskattning. Hälsan sägs tiga still, likaså kunde det heta: den goda vården tiger still!

Återbud efter en natt på akuten…

Fick uppleva att lämna återbud i torsdags. Vi var två par som skulle åka och bese Grönsöö slott där Carl Gustaf von Ehrenheim vårdat och bevarat slott och miljö. Han var välkänd för sitt starka kyrkliga engagemang, lokalt och nationellt.

Efter besöket där skulle vi övernatta på Sigtunastiftelsen kurs- och konferensgård. Nåväl. Strax efter midnatt blev vi tvungna att åka till akuten på USÖ efter att ha rådgjort med 1177. Jag hade feber, högt infektionsvärde, magbesvär samt sjukdomskänsla. Väl där blev vi väl emottagna av undersköterskor, sköterskor, läkare och transportörer. 

Alla prov som går att ta togs. Blododling, avföringsprov, ett helt batteri provrör för min blodstatus, odling i näsan etc etc. Tidigt på morgonen blev det även en röntgen. Ingen enkel förklaring fanns. Vaksamhet på symtom anbefalldes. Sköterskan som drog infarten erbjöd oss att ta med smörgåsar eftersom vi inte kunnat äta på hela natten. Vi köpte nybakat bröd på Hemköp när vi for hem. Klockan åtta var vi hemma igen. Torsdagen ägnades åt att sova…

Redan tidigt morgonen togs kontakt för att lämna återbud. Våra vänner ställde då in sin resa. Som skäl väger en natt på akuten tyngre än tungt! Rumsbokningen tog även dom hänsyn till den uppkomna situationen. Stor förståelse och vänlighet mötte oss.

Även idag fredag, har det blivit några extra timmer sömn. Det tar på krafterna att vara sjuk.