Etik och moral…öh?

 Etik och moral, det är ganska krångligt. Särskilt som det anses vara något varje person ska ha tagit ställning till. Och ska ha insikt i. Är du situationsetiskt lagd, eller lutar du åt konsekvensetik? Att moral och etik är samhälleligt viktiga och nödvändiga skjuts gärna åt sidan. Men det förstår vi att petrokemisk industri och vårdinstitutioner behöver ha egna ställningstaganden.

I välutrustade sammanträdesrum har en utvald skara, förmodligen mest män, hackat, täljt och slipat fram en konsensus som ska vägleda det praktiska arbetet. Hur dessa resultat blir tillämpade är ganska olika och osäkert. Men etiska och moraliska ställningstaganden anses viktiga även om ord som värdegrund tappat i betydelse.

På sjukhusen förs det många samtal, särskilt med kvinnor, t.ex. om moraliska dilemman relaterade till barnafödande, abort ochanknytning och omhändertagande. I den mån män förväntas samtala om moral och etik har jag fått fastnat i fördomen att våra insikter kan leda till inlägg som öh, kanske det, blir det bra? Men så blir det inte så ofta deltagande i interkonfessionella samtal som berör just mig, om några alls.

En del läkarsamtal består i doktorers som står lutade över min säng där jag ligger fastspänd i dialysapparaten. På rummet finns ofta tre patienter till samt en del övrig personal. Bra läge att anförtro sig och samtala om allvarliga frågor om sjukdom, biverkningar och problem? Inte alldeles etiskt godtagbart, eller hur. Någon gång borde jag få klä på mig och sitta i enrum med läkaren för de där betydelsefulla stunderna där jag får stå i centrum för ett samtal om helhet och delar gällande min sjukdom, risker, utveckling.

Till sist, hur ska vi tänka om miljo, fossila bränslen, el, jordens uppvärmning, fattiga och rika? Och vad ska vi göra?

Avsidestagen och utstött?

 Avsidestagen är ett märkligt ord. Det antyder en vilja som flyttar undan oss. Tar oss bort från gemenskap och socialt umgänge. Extra märkligt idag när allt (det mesta) som bygger murar mellan människor bedöms som skadligt. Vi förstår allt bättre vikten av att ingå i ett meningsfullt sammanhang. Och vi inser att t.o.m. gängen erbjuder tillhörighet och identitet, hur skadliga de än kan vara, som för vilsna7ngdomar tycks övertrumfa den tillvaro de redan har och de sammanhang de ingår i.

Utstötninsmekanismer tycks inbyggda i många av oss, kanske som en förvrängd metod att skydda en redan befintlig gemenskap. Mobbing som söker upp och bryter ner personer som uppfattas som svaga och därför lämpliga offer. Även i kyrkans sammanhang har jag stött på koleriska typer som lyckades få medarbetare att gråta av den behandling de blev utsatta för. Även informella ledare som mår som bäst när de sprider rykten och undergräver de som har fått formellt ansvar att leda och fördela arbetet.

Men det finns andra sätt att hamna utanför. Fysiska hinder t.ex. kan omöjliggöra ett aktivt deltagande. Skörhet och vacklande mental hälsa blir lätt mötta med rädsla och murar av olika slag. Hur föreningar, församlingar och andra sammanslutningar (-slutningar…?) bli medvetna inkluderande och öppna gemenskaper behöver eftertanke och strategier för att inte reflexartat hålla människor utanför, d.v.s. göra dem till avsidestagna.

Bland det värsta som finns är talet om egen stor tolerans och öppenhet när man i nästa sekund ska diktera vad andra ska tycka och tänka. Generositeten och toleransen gäller de egna som redan tänker rätt, feltänkarna ska tvingas tänka om fast sockrat med blomsterspråk. Märker man inte när andra nu löper riskerat bli avsidestagna?

Distansmedlem och lokalt engagemang

I dessa dagar tillbringar jag nästan lika mycket tid på sjukhuset som i hemmet. Inlagd fredag till onsdag. Därefter gastroskopi och annat. Allt det jag tänkt om församlingstillhörighet tycks bortblåst eftersom det är mycket sällan orken räcker till för att delta i högmässan och annat. Distansmedlem är väl vad det handlar om.

Därmed blir också den politiska apparaten, kyrkomöte och kyrkostyrelse än mer avlägset. Det är svårt att följa vad som händer och sker. För partierna verkar det som om det viktiga med kyrkan är att den ska underkasta sig, eller formas efter, politiska partiers vilja. Först när partiernas ideologier plussas på blir det som partifolket önskar, som om först då blir kyrkan till kyrka…

För de flesta kyrkligt aktiva, de som inte är valda beslutsfattare, är kyrkomöte, kyrkostyrelse och kyrkoordning mestadels totalt ointressanta. För dessa medlemmar räcker det lokala  gudstjänstlivet och gemenskapen! Och det kan man förstå, mässan står i centrum.

Tur att man inte är rikspolitiker i spelet om makten…

Vilken tur man inte är politiker och indragen i kampen om makten och regeringen. Vi kan pusta ut och tycka vad vi vill om märkliga inspel, röda linjer och talmansvalet. Vad tänkte Vänstern? Att partiet skulle knäppa S på näsan eftersom de tänkte lämna V ute i kylan. Total missbedömning! S blev så förorättade och förargade att de släppte sonderingen att bilda regering…

Fulspel är inget bra sätt att förhålla sig när makten ska byta fot. På SD-sidan har hela Tidögänget kapitulerat så att ministerposter ska tillfalla SD. Jag ser för min inre blick hur min folkpartistiska far, frisinnad folkrörelsemänniska och saligen bortgången, protesterar med hela sitt jag mot SD:s delaktighet på Tidösidan!

Tänk att hela valrörelsen gick förbi utan att frågan om partipolitikens invandring i Svenska kyrkan togs upp. Vad är det för rikspolitiker som vill styra en kyrka vars bekännelse och tro verkar dem så fjärran. Nu ska man tvinga alla präster att viga enkönat och att gilla det eftersom alternativen ska ryckas loss och bort. Hade denna tankestyrningsprocess introducerats 1975, hade jag inte blivit vigd till präst. Det kastar ett mörker över allt det som varit min tjänst och insats. Vilka ska nu rensas bort?

Tandvård och skräck

Tandläkarskräck är något otroligt lurigt. Den kan visa sig som små svettpärlor av oro eller som en allmän känsla av obehag. Ibland kommer den fullt utvecklad och kräver lugnande sprutor. Lyckligtvis går det att lindra och hantera. Fenomenet kallas också tandvårdsskräck, även om vi en gång träffade en läkare som gjorde skäl för tandläkarskräcken.

Att jag inte har tandläkarskräck är ett under. En gång när jag var på Folktandvården med ett av barnen leddes plötsligt en man ut från vars mun det blödde ymnigt. Väntsalsfolket viskade till varandra:”de har borrat igenom tungan”. Och sedan kom ambulansen. När vårt barn var klar med sin behandling kom han ut i väntrummet där två personer låg och torkade blod, vilket fick effekten att fläckarna täckte ett allt större område. Ett slags mordern konstinstallation…

”Vad har hänt” frågade barnet. ”En liten farbror råkade bita sig i munnen så blodet sprutade. Vilken otur han måste ha haft. Han fick åka ambulans, i alla fall”. Lite sjukdomsvinst i alla fall, tänkte jag. Där kunde skräcken ha bitit sig fast i mig, men jag är nog så trög, så det hjälper inte med en genomborrad tunga.Ett av barnen hade flera lager med tandanlag under överläppen. Han var tapper, tyckte vi, när han satt hulkande i den enorma tandläkarstolen, tillverkad för människor med stor övervikt. Vår pojke försvann nästan i den där överdimensionerade sitsen.

Tandläkaren hade nog gått en kurs i hur man ska försöka lugna barn. Katastrof! Hon satt nära honom och nästan väste: ”om du gråter så där kan jag ju tro att du inte tycker om mig!” Det var då vi beslöt att henne skulle han inte behöva tycka om! Ibland är det nog, gränsen överträdd, helt enkelt. Barnet kunde ha blivit traumatiserad. Och ha fått tandläkarskräck för livet.

Handlingskraftigt nog krävde vi omedelbart en ny tandläkare och fick underbara Gyno, som hon hette. Därefter hotades han aldrig mer hos tandläkaren. Sedan dess blev han älskad för den han var! Och omhuldad och efterlängtat välkommen.

Även jag fick uppleva skräcktandvård. En erfaren tandläkare skulle ta bort en visdomstand på mig, men lyckades krossa den. Därefter gick det inte att boka en ny tid med honom. Han var oanträffbar. Som tur var fanns andra kloka människor som när jag länge haft riktigt ont i munnen skickade mig till käkkirurgen på sjukhuset. När han som skulle operera såg min tand användes starka ord: ”vad är det för en j-vla idiot som ställt till det så här?!

Som tur var visste käkkirurgen vad han höll på med så tanden avlägsnades och såret läkte. Svårighetsgraden på min skräck innebär att jag drar ett extra andetag och sedan är det över. Ganska bra, trots allt, eller hur!

Gode Gud välsigna maten, amen…

Ett TV-team fyllde vardagsrummet hemma hos oss. Den äldre sonen hade upplevt en kallelse att bli franciskan och ansluta till en kommuniteten i Linköping. TV-folket vill filma en måltid hos oss och vi bänkade oss vid det gamla slagbordet. ”Låt oss be”, sa jag. Vår katolske son tryckte till direkt: ”Nej, varför då? Det gör vi ju inte annars!” Det var som att ha blivit stampad på en öm tå, att  ha tappat ansiktet. Minns jag rätt klipptes det korta meningsutbytet bort. Ämnet för filmen var mer omfattande och behövde ingen osämja om bönen till bords.

”Inte alltid, men ofta, Det är klart vi ber bordsbön!” Jag tystnade. Vi kunde väl inte sitta framför kamerorna och diskutera om vi bad till bords. Jag tystnade och maten serverades ändå. Det slog mig att vi ofta bad när vi hade gäster på besök, liksom för att visa att bönen var viktig i vårt hem. Ibland hoppade vi över bönen nästan som en bekräftelse på att maten som redan stod på bordet var en välsignad Guds gåva! Många frågor tål att ställas om bönen till bords. Kräver det mat på vårt eget bord försatt be bordsbön?Är det en välsignelsehandling som i ”Gode Gud välsigna maten, amen?” Ryms där även enbön för den hungrande och svältande världen, eller…”

Vill vi något med vår bön?  Ska den förändra och förbättra? Är det främst hos den som ber som bönens effekt är som störst? Att läsa till bords har de troende gjort i århundraden. En gammal studentvän hälsade på äldre släktingar i Småland. När de skulle äta sa värdfolket till: ”här i huset läser vi till bords.” Det var fint att de sa till, tänkte han. Så vår vän böjde sitt huvud i bön. Men, ingenting hördes, det blev bara tyst. När han tittade upp satt släktingarna med varsin bok vid kaffekoppen. 

Den bön som blivit vanlig när jag ber bordsbön är som följer ”vi prisar dig himmelske Fader som ger oss vänskapens gåva och som mättar oss av ditt himmelska överflöd redan här på jorden. Vi ber att du hos oss skall tända en hunger efter rättfärdighet, rättvisa och fred!”

Luthers bordsbön är kortare och ganska lakonisk: ”Alla ögon vänta till dig, Herre, och du giver dem deras mat i rätt tid. Du upplåter din hand och mättar allt liv med vad behagligt är”. Bordsbönen lär oss att vända oss mot Gud, med tacksamhet eftersom ur Guds hand strömmar det som mättar allt liv med det som är behagligt…

Den demonstrativa bordsbönen har jag nästan bara träffat på hos amerikaner. De böjer sina huvuden och ber högt även på offentliga ställen som restauranger. Som om bönen behövs för att understryka och betona hur fromt och troende just detta sällskap är. Det känns inte särskilt sympatiskt när andras bön invaderar övriga gästers måltid eftersom det går att be på många olika sätt, med respekt för andras övertygelser och tro…

Min yngre bror vill inte ställa ut…

Det är både mycket glädjande och aningen störande att ha en konstnärlig yngre bror. Glädjande för att det är lätt att beundra hans förmågor, störande därför att tävlingslusten sitter i sedan barnsben och för att han förvaltat sin förmåga så att jag känt mig nödgad att ge up. Här kan du söka bilder och exempel från konstnären på Instagram: per.b.sketcher…

Vi har ett trätoämne kvar. Han vill inte ställa ut sin konst och jag menar att det är att beröva släkt, vänner och möjligheten att skaffa en Pelle Stenström och med stolthet hänga den på sin vägg. Lite djärv är han som publicerar bilderna på Instagram. Den stora majoriteten bilder/konstverk har Gotland som ursprung och inspiration. 

Skriv gärna till honom och be att han ställer ut sina konstverk så att en annan publik kan få del av dessa oerhört fina och fängslande bilder! Det är han och hans konstverk verkligen värda. Se själv och instäm!