Midsommarhelg

 Midsommar firades mitt i en fågelsymfoni. Traditionsenligt med bordets gåvor och goda vänner. Och med ett sommarväder som bjöd på lagom värme och blå himmel. Idylliskt så det förslår. 

Idag är det söndag och vädret består. Den ansträngning som krävs för att gå i kyrkan gick inte att uppbringa. Nöjde mig med minnet av vad mässan erbjuder. Där kan allt politiserande i apparaten kyrkan, eller Sverige för den delen, glömmas. Rörelsen mot altaret, mötet och det brutna brödet och vinet som gör oss hela. Vad mer behövs? 

Sänd ditt ljus och din sanning...

 Känslan av att höra en händelse återberättad av någon som inte var där, den är speciell. Somliga detaljer är alldeles borta och andra betonas. Det hände mig härom dagen att något jag var med om återgavs. Anledningen var att kungaparets sällskap hade sjungit "Vi går över daggstänkta berg, fallera..." som svar på en dansuppvisning vid något statsbesök, kan det ha varit i Nya Zeeland?

Nåväl, denna gång gällde det de svenska biskoparna på utlandsbesök. Vi hälsade på i Taizé och deltog i en gudstjänst. Kyrkan var överfylld med ungdomar när biskoparna hälsades välkomna ocj bjöds att sända en hälsning till gudstjänstdeltagana. Ärkebiskop Gunnar Weman funderade över vad vi kunde göra gemensamt, alla vi som var med. Då kom han på idén att vi skulle sjunga "Sänd ditt ljus och din sanning..." Det blev alldeles tyst i den enorma kyrkolokalen. Alla lyssnade, andäktigt får jag förmoda, på den spröda och icke uppmickade sång. Minns jag rät blev det rungande applåder.

I den återberättade versionen lär någon sedan ha kommenterat: "Sjunger ni fortfarande sånt? Det har vi slutat med för länge sedan.." Det kan ha sagts, fast jag inte hörde det.

Vid samma tillfälle blev jag varse att allt nattvardsbröd som går åt vid mässorna i Taizé är konsekrerat i katolska församlingar och kloster runt omkring i bygden. Gunnar Weman fick celebrera mässan med bara konsekrera det bröd som den svenska delegationen sedan bjöds.

Vid ett annat tillfälle sjöng Gunnar Weman själv "Sänd dit ljus..." vid besök i Konstantinopel och en kyrkoruin. Det ljöd fint under de gamla valven...

Tänk att detta introitus som betydde så mycket för min generation tycks alldeles pensionerat och bortglömt. Jag är alldeles säker på att denna växelsång skulle älskas av många! Nya generationer kyrkobesökare har aldrig fått höra sången, än mindre fått sjunga den. Det kan förstås kyrkomusikerna råda bot på...

Hälsa och sjukdomsprat

 Vår tid sägs vara förtrollad och fanatiskt upptagen av frågor om välbefinnande och hälsa. Ska jag bekänna tillhör min ringa person denna tidsanda. Det egna måendet tar upp nästan varje dag, timme, minut och sekund. Om sådana som jag träffar andra sjuka personer kan det kännas som ett kortspel. Den andre säger att hans reumatism inte vill bromsas in, och ont gör det, trots välgörande sprutor. Svaret kan bli att min dialys, du vet, är som att springa ett maraton, det sliter en del. Då spelar samtalspartnern ut att hans maligna melom tycks ha blivit framgångsrikt bortopererat. Någon kan ju dessutom ha visat totalt ointresse för andras lidande, helt bunden av sin egen situation. Man inser tidigt att det då inte går att dela med sig av sina egna plågor och våndor. Det är som ingenting hos andra tillmäts betydelse. Jag och mitt övergår allt annat. Ibland är det faktiskt jag som är så där fast i mina sjukdomar.

Förresten kan det sägas i en sådan sjukdomsdiskussion, min prostatacancer har inte blivit behandlad än. Hudutslag, problem med magen, värk blir som olika trumfkort, som om sjukdom i vissa samtal vore en tävling. Men nästan alltid bromsar vi in allt för ingående sjukdomsprat i god tid. Vem har tid och ork att höra? Kanske en och annan bloggläsare?

Min vecka blev annorlunda. Dialys på måndag. Tisdag kväll köptes en kebabtallrik in i en helt tom pizzeria. Redan då borde varningsklockorna ringt. Det blev en natt med flera hastiga promenader till badrummet. Och jag som nyligen haft en bakterie som öppnat alla slussar, så att säga. På onsdagen skulle det dialyseras igen. Då hade armen med min konstgjorda goretex-åder blivit rödblå på flera ställen. 

Två alternativ bollades av läkarna, en ny tillfällig dialyskateter kunde opereras in i halspulsådern eller hemgång med antibiotika. Misstanken var att ådern blivit infekterad. Stora batteriet prover togs i den minimala metallburk jag har inopererad i bröstet med slang in i någon stor åder, en portacath, en subkutan venport, för att underlätta för svårstuckna patienter.

Fick åka hem för att återkomma på fredagen för den dialys jag skulle fått på onsdagen, eller för att få den där dialyskatetern på halsen. Men, tack och lov, eller som jag ofta säger, tack gode Gud, så visade missfärgningen sig vara någon blodsutgjutning som nu hade retirerat en hel del. Dialys med andra ord, en session som gick riktigt bra. Har bara lovord för undersköterskor, sjuksköterskor och flera läkare som fylkats runt mig, stöttande och kloka!

Nu hoppas jag bara på att slippa blöjorna och få magen under kontroll. Imorgon ska Njurförbundet i Örebro äta en sommarlunch. Då kommer hälsan att stå mig bi, eller…

En sky av vittnen, i blått

Vision 26 hette Equmeniakyrkans årskonferens i Örebro. Vi deltog i avslutningsgudstjänsten med ordination. mottagande av ordinerade från andra samfund samt sändning av missionärer. Över 1000 personer var samlade i Örebros kongresshall Conventum.

För mig som varit med på någon konferens inom Missionsförbundet, och på Kristna riksmöten i Västerås och Örebro, och som ibland firat gudstjänst både i baptist- och missionskyrkor och kapell blev det en smärre kulturchock. Den i och för sig välsjungande gospelgruppen och det samspelade bandet med elgitarrer, sax, syntar och trummor satte tonen. Det var högt så det vibrerade. 

Lovsångsstuket hade tagit över psalmsång. Visserligen sjöngs O store Gud, men mitt i psalmen infogades en annan lovsång, sedan slutfördes psalmen. Tankarna gick till Livets Ord och Pingströrelsen vars gudstjänstformer numera tycks ha vunnit över hela den "frikyrkliga" rörelsen. En skillnad var förstås att gospelgruppen inte sjöng sina lovsånger i alla oändlighet utan blev till mer avgränsade framträdande med lovsånger församlingen stämde in i. 

Pastorer och blivande diakoner och pastorer tågade ner för gångarna i sin blå gudstjänstdräkter. Inget kors och inga ljus bars i processionen. Vilket kändes udda. Equmenia har valt den blå färgen på sina röcklin. Förklaringen som ges är att det är himmelens och hoppets färg. Blått påminner om vattnet och hänvisar på så sätt till dopet. I den världsvida kyrkan har de flesta vita liturgiska dräkter för sina ämbetsbärare. Enda gången jag sett ett blått röcklin i Svenska kyrkan var när en dövpräst tecknade. Det mörkare plagget gjorde att teckenspråket blev tydligare.

Den som vill se gudstjänsten kan hitta den på Youtube! Gudstjänstordningen innehöll ingen nattvard. Ingen vanlig syndabekännelse och avlösning, inget kyrie och inget gloria. Det var som en utsmyckad temagudstjänst med stor fromhet och bilbelläsning och bön. En fin predikan levererades dessutom. Men som liturgisk gudstjänst var det hela mindre framträdande...

Ordinationen var högtidlig men det blev trångt på scenen när alla skulle ta plats längs det framställda knäfallet. Flera tidigare vigda togs emot ifrån Pingströrelsen, EFK, något utländskt samfund samt en från Svenska kyrkan. Hur överströmningen från Equmenia till Svenska kyrkan ser ut vore intressant att veta. Där är ny ordination alltmera bortglömt i en något oklar ekumenisk anda. Om Svenska kyrkan skall förbli en luthersk kyrka behöver de reformerta personer som "går över" bli särskilt skolade. Den som går från ett sammanhang utan normerande bekännelseskrifter till Svenska kyrkan har mycket att förhålla sig till. Att erkänna varandras ämbeten är något mer komplicerat än bara ja och nej. Det borde innefatta gemensam nattvards- och ämbetssyn, kyrkosyn och ett bejakande av kyrkans bekännelseskrifter. Med handen på hjärtat borde både förtroendevalda och ämbetsbärare inom Svenska kyrkan också stå för och bejaka denna vår kyrkas bekännelse och identitet!

Präster, språk och Örebro

Ibland snubblar man över roliga och udda läsupplevelser. En god vän hade givit mig en bok fylld av Örebrominnen från det tidiga 1900-talet. Den lilla boken är skriven av juristen Nils Aschan. Han kom till Örebro 1896, en stad som vid den tiden hade 16.000 invånare. Boken berättar om jurister och höga militärer som umgås och festar med stadens ledande män, affärsidkare likväl som med ägarna till stora gods och herrgårdar. Av det omfattande sällskapslivet att döma kan det inte ha varit så alldeles lätt att undvika påverkan och jäv i alla möjliga beslut och rättssaker. 

Att det var ett mycket intensivt umgängesliv framstår klart. Ingen TV, ingen radio, inga datorer, ont om telefoner och biltrafiken var knappt uppfunnen. De någorlunda välbeställda hade gott om tid att stråla sammman.

Språket i den korta skriften är bara det en fröjd. Formuleringar och epitet som idag är främmande och delvis bortglömda. Tänk om vi skulle skriva så idag. Det bleve svårläst värre eftersom det är en ganska ordrik och blommande skrivarkonst och värderingsmässigt något främmande. Det är män högt och lågt och få kvinnor, vilket också färgar språk och ordval.

Nåväl, här kommer en fotograferad sida ur Tidigare nämnda bok. Så kan läsaren bilda sig en egen uppfattning om stil och språk.

Kyrkoherden och kontraktsprosten K. E. Edlund hade avlidit och efterträdaren i Nikolai blev en präst från Asker några mil utanför Örebro. Notera de överdådiga och insmickrande lovorden. På sidan skrivs också om sällskapet Concordia i Örebro, som på nästa sida beskrivs som ” en väsentlig del av länets och residensstadens dåvarande andliga elit”. Hmm…

Sverige - en fristad för flyktingar?

Till en frikyrklig uppväxt hörde medkänsla med utsatta i världen. Via missionärers insatser fick vi lära oss om andra kulturer. I juniorföreningen (en slags scoutverksamhet) fick vi till och med riva gamla nytvättade lakan som skulle användas för att göra förband i Mocambique. Vi förstod att människorna långt bort var som vi och borde behandlas med respekt. Metodismens sociala ådra slog ofta igenom i predikningarna så vi insöp tidigt en bred solidaritet med drabbade och utsatta. Även om ordet solidaritet knappast användes blev begreppet en grundhållning hos de flesta av oss. Inte bara för att vi var kristna utan därför att vi och de som levde under helt andra och ibland förfärliga villkor var människor skapade av Gud.

Med den grundkänslan i huvud och kropp blir den totala omsvängningen av svensk flykting- och invandrarpolitik svårsmält och rent av galen. Se gärna dokumentären Raoul Wallenberg som ligger på SVT play just nu. Judar och andra som drabbats skulle till varje pris undsättas och ge stöd. Eller läs boken Sundets röda nejlikor. Det tedde sig helt naturligt att bistå de som behövde fly undan nazismens härjningar. Människor tog hand om de som kom och ställde upp med vad de hade. 

Migrationsministern får lite hjärtvärk över de 18-åringar som utvisats och utvisas och då känns det som en omvändelse under galgen. Den allmänna opinionen gillade inte vad de såg och protesterna blev för starka. Men minns att ministern gång på gång envetet försvarat denna konsekvens av lagen. Som här t. ex. Att omvändelsen kommer till sist är ändå välkommet eftersom det kan tyda på att opinionen kan betyda något. Måtte mer av den ofattbart strikta flykting- och invandrarpolitiken ändras så att fler människor även fortsatt kan få en fristad i Sverige.

Uppgivenhet, vrede och tacksamhet

Inlägg om mediciner en person tar har inte något stort värde för andra läsare, bortsett från igenkänning. Många människor laddar sina dosetter och äter mer än en medicin. Och vet därför att det finns hinder på vägen. Samfällt borde vi kräva enklare förpackningar, burkar är att föredra, så att medicinerna är lättåtkomliga. Det ska inte vara nödvändigt att ha särskilda redskap för att få fram sin medicin! Både uppgivenhet och vrede handlar om förpackningar, men också om mediciner som plötsligt tar slut och restnoteras.

Här hemma kallas jag ibland för pillertrillaren. AI på Google påstår att ordet främst används i 2 betydelser: "Apotekare eller farmaceut: Ett skämtsamt eller ålderdomligt ord för en person som arbetar på ett apotek. Det syftar historiskt på den tid då apotekarna själva formade och rullade läkemedelspiller för hand. Dopinganvändare: En person inom idrottsvärlden som använder otillåtna preparat och mediciner."  

I vår kontext betyder ordet att pillren far omkring mig när jag försöker få loss dem ur sina kartor. De sprätter iväg som skrämda fåglar. Tabletter trillar högt och lågt. Inte sällan kommenteras det "att här ligger en tablett...den måste vara din!" Men jag är noga att dammsuga innan lånehundar kommer hit, eller vi får besök av familjer med mindre barn. De behöver inte mina piller...

Tabletterna kan förvisso verka lockande, somliga är vita, andra blå, skära, gula, röd-vita eller bara röda. Ändå tycks de bete sig som kameleonter och anpassa sig till mattans mönster. Hur nu det går till? Alla vet hur det låter när något litet och hårt, en ring, en legobit eller en tablett, sugs in i dammsugarröret. Snabba pingpong-ljud. Ungefär som med tabletter…

När irritationen och vreden dyker upp över svårigheterna att bryta sig in i förpackningarna förbleknar andra tankar. Men sedan kliver de fram igen. Tacksamheten för att forskningen har frambringat medel som håller många av oss vid liv, längre. Tacksamheten för att medicinerna i Sverige är åtkomliga ekonomiskt för de så gott som alla. Och en bön att alla fattiga och krigsutsatta länder ska få mediciner. Tänk hur det var och väl ännu är i t. ex. i Gaza med bombade sjukhus där nästan alla mediciner tog slut eller förstördes och nya inte tilläts komma in i Gaza! Djävulskt! Och knappt något kunde vi göra här i välfärden. Inget morfin, inga andra smärtstillande medel när det skulle opereras... Fy för den lede, som man sa i min ungdom.

Så tänker jag på kedjan av tillverkare, transportörer, apotekare och doktorer som ser till att jag får det jag borde ha. Ofta blir det dessutom rätt. Så bra vi har det! Ofta utan att vi erkänt, förstått, eller varit uppskattande och tacksamma för det!