Sällskapslivet har sina sidor...

Att umgås med vänner och bekanta är inte alltid så lätt. Somliga säger och kommenterar sådant som andra kan finna inte bara onödigt, utan opassande och långt över det acceptablas gräns. Det är som om det fanns olika oskrivna regler för vad som hör hemma i umgänget. En vän som blir bjuden på chilenskt vin kan få för sig att läxa upp värdarna för att de bjuder på vin som färdats över Atlanten. Närodlat ska det vara, eller åtminstone europeiskt.

Under minglet kom en person fram som nyligen publicerat en artikel i en dagstidning. Av en av de närvarande fick skribenten lovord av det glorifierande slaget. Bara personen gått vidare visade det sig att inte ett ord var sant. Han tror att han är något mer än vi andra och med en sådan usel argumentation var det konstigt att han alls fick sin artikel på pränt, yttrade samma person. Då är det på sin plats att fråga hur man både kan glorifiera och avsky beroende på om personen är närvarande! Fjäsk och diss i samma mun.

Även om här listas diverse komplikationer och problem är sällskapslivet och att umgås kring en måltid något ofattbart fint och värdefullt. Gemenskap och vänskap som ger livet guldkant. Oftast hanteras eventuella problem världsvant och finkänsligt så inget blir konstigt och stämningen håller oss samman. Ämnen växlar, högt och lågt, skoj och allvar, viktiga frågor, allt ryms!

Svårt blir det när man är ett sällskap som umgås och några är mest intresserade av en eller två andra och ignorerar de övriga. De blir osynliggjorda och negligerade. Eller när någon tar det mesta avtalutrymmet. Kanske för att berätta om sig själv och egna upplevelser, men utan intresse för vad andra har at dela med sig av.

Lite krångligt blir det också med personer som inte klarar av att befinna sig i samtalet utan konsekvent tar upp en helt annan tråd, varje gång. Som om personen inte kunnat eller velat lyssna på de andra. Som om jag skulle bryta samtalet och säga, Ni vet De Badande Wännernas Botaniska trädgård i Visby, jag ha hittat en gammalt och unikt vykort från Botan (som trädgården kallas i folkmun). Vet nu hur jag fick tag på kortet? Jo, förstår ni... Inte alldeles lyckat, eller hur?!

Misogyna kommentarer och rasistiska stereotyper och generaliseringar kan också höras ibland. Även i kyrkliga sammanhang. Ibland obetänkt men inte sällan medvetet och övervägt. Då måste någon, jag och du, sätta en gräns för vad som kan sägas och förklara varför det är olämpligt. Det där vill vi inte höra! Yttrandefriheten ska inte utövas överallt och när som helst. Särskilt inte för att nedvärdera och förtala människor.

På slottet Stjärnholm där Louis De Geer växte upp fanns det ett skrikrum dit barnen hänvisades efter uppträden för att göra sig av med okvädningsorden och ilskan. Rum för totalt olämpliga påståenden skulle få oss att slippa sådana dumheter...

Ibland yttras det sådant vi behöver höra, men inte vill. Eller människor klär och för sig på ett för oss ovant och oprövat sätt. Det påminner mig om ung och nära släkting som skulle komma på besök. Han skickade en bild på sig själv och kommenterade att han ville förbereda oss på hur han såg ut nu, eftersom det var flera månader sedan vi träffats.

Bilden föreställde en ung man med piercingar i öra, näsa och läpp. Därtill en blaffig tatuering långt upp på halsen. Vi ryste till när vi så bilden, den fungerade som näring för våra fördomar. Bra att ibland bli påmind om att man har sådana! Skulle vi kunna gå ut på staden och på restaurange med honom när han nu hade bytt utseende så?

Nåväl, den unge mannen infann sig. Vi tittade storögda på honom. Så lång han hunnit bli. Och så fri han var från tatuering och piercingar. Ville bara skoha lite med er, blev hans kommentar. Han var och är en insiktsfull och härlig ung människa. Han visste vilka knappar han skulle trycka på. Förresten så är det hans ensak hur han väljer att se ut. Oavsett hur han ser ut är vi stolta över honom och går gärna ut och äter, bara vi får umgås!

Idag något de flesta helst inte talar om…

 Idag ligger jag på enkelrum. Blev transplanterad i tisdags. Inte med en ny njure, utan med magbakterier! Har haft svåra diarréer i februari, mars och april. Bästa sättet att slå ut de besvärliga bakterierna är att få friska, nya, magbakterier, https://www.google.se/search?q=fekal+transplantation%2C+wikipedia&ie=UTF-8&oe=UTF-8&hl=sv-se&client=safari . De nya bakterierna ska bekämpa och besegra de elakartade (Clostridium difficile)! Nu är det andra gången gillt. Första gången höll det bara i 3-4 dagar. Peppar, peppar, ta i trä, som de lite vidskepliga personerna säger. Nu ska det väl ändå lyckas.

Det är inte roligt att läsa om sådant här, än mindre beskriva och tala om det. Men ändå är det just detta jag lidit av i ett kvartal. Ibland får svaret på frågan om hur det står till bli det undflyende: hyfsat, bortsett från lite bekymmer med magen. Tänk så lätt det är att fega ut och släta över ett veritabelt elände. Alla vill förstås inte veta…

Tarmar och avföring är inga populära samtalsämnen, har jag insett. Så det har blivit nödvändigt att utveckla sensibilitet för vad som går att prata om. Infektionsläkarna påpekade att särskilt dialyspatienter var drabbade av det jag haft. Trots det har ingen påpekat det förr. Men med immunnedsättande mediciner och sämre allmäntillstånd än de flesta så kan det tydligen bli så. Särskilt om man haft många kurer med antibiotika som inte klarar att göra skillnad på onda och goda bakterier.

Så, nu har jag berört det ofta onämnbara. Skönt för mig, förmodligen sämre för dig. Det blir till att lyfta blicken t. ex. mot politiken och invandrings- och migrationspolitiken. Där händer det mycket som inte kan kallas gott! Och med fuskare från SD som anmälde sig i kvittningssystemet, men ändå infann sig och röstade. Fusk, brukar liknande beteende kallas. Att inte stå vid sitt ord, skulle det också kunna benämnas. Allt för att beröva folk sina permanenta uppehållstillstånd. Skit, anser jag, om uttrycket tillåts…

TV-serier på Netflix

Min skärmtid överskrider alla rekommendationer. Mest på paddan och därefter kommer telefonen, långt därefter. Ännu har inte så många kommenterat äldres bundenhet till sina skärmar, men även där absorberar skärmen tid som kan användas till annat, och kraft som inte får komma till utlopp. Ett par timmar om dagen borde vara ett rimligt riktmärke för skärmexponering. Det kanske kommer, så småningom. För äldre går det ju sällan särskilt fort.

Åtminstone 12 timmar i veckan ligger jag uppkopplad till en dialysapparat. Då passar det ganska bra att även koppla upp sig mot nätet för att streama nyheter, serier och filmer. En serie som nyligen fångat min uppmärksamhet bygger på böcker av Tony Hillerman. Serien heter Dark Winds och handlar om Navajopolisen Joe Leaphorn. En spännande serie som utspelar sig i Navajo-reservatet. Ursprungsfolkets spiritualitet gör sig påmind och spelar en viktig roll. Delar av serien handlar tydligt om majoritetssamhällets kapitalism med skrupulösa företag som utnyttjar och fördärvar.

Efter att den första vurmen att se sydkoreanska serier (Rookie historian, Mr. Sunshine, Extraordinary Attorney Woo, The Kings affection, Daily dose of sunshine, Once upon a small town, Under the Queens umbrella, Juvenile justice, Captivating the king, osv.) gick över (den höll i sig mycket länge) har jag äntligen fastnat för en ny serie. Thyphoon Family heter den och handlar om en ung man som måste axla ett stort ansvar och ta över ett nedläggningshotat företag. Vändningarna är överraskande och ibland helt oväntade. Som en Deus ex machina dyker t. ex. en lastbilsförare upp och lyckas vända det fullständigt hopplösa läget. Sevärt!

Ett tredje serietips är en indisk polisserie som stundtals känns mörk och främmande, men likafullt är spännande och intressant. Kohrra heter den och det känns som tittaren får en realistisk inblick i indiskt polisiärt liv. Intressant att se serier från kulturer ganska långt bort. Så, ge serien en chans!

Samkönad vigsel med många dimensioner

Varför det politiska etablissemanget anser att alla präster ska viga sam- eller enkönade par är en gåta. Och varför så många grupper i kyrkomötet anser detsamma och vill kräva det för prästvigningen är en märklig ekvation. Principen är att alla ska ha samma åsikt vad gäller vigsel så att inget samkönat par ska behöva bli "kärlekslöst" bemötta. Målet har blivit att över 3000 präster ska stå beredda för sådana vigslar trots att många av dem aldrig kommer att möta uppgiften under sitt prästliv.

I normalfall är det inte den enskilde prästen som bokar in "sina" vigslar, utan vigseln bokas via pastoratet och arbetsfördelningen åligger kyrkoherde/församlingsherde. I praktiken har detta fungerat väl och knappast stört eller kränkt någon. Så frågan är inte praktisk. Inte heller särskilt teologisk eftersom den inte handlar om äktenskapsskillnad eller t.ex. vigseln sakramentala drag. Främst handlar det om ideologi och om att besluta fram en ”rätt” åsikt och övertygelse. 

Min långa erfarenhet är att ingen präst önskar att någon ska bli kränkt eller illa bemött och det verkar som det har varit så hittills! Men nu ska det bli skamligt och diskriminerande om inte alla omedelbart står beredda att viga.

Om ett vigselpar önskar en bestämd präst inom prästens arbetstid och tjänstgöringsområde är det lika fullt upp till en herde eller en arbetsledare att se till att det fungerar. Blir det en vigsel där ett par vigs någon helt annan stans men vill ha en präst hemifrån blir det aningen annorlunda med hur det beslutas och ordnas.

Fortfarande kan präster säga nej till vigslar av olika skäl. Om kyrkans vigselordning inte accepteras, man vill t.ex. inte sjunga psalmer eller ha bibelläsning. Om någon som vigts kyrkligt flera gånger på nytt vill vigas i kyrkan kan präster också avstå från att viga. Om sådana invändningar har inte några synpunkter ventilerats. Eftersom det redan finns undantag råder inget regelrätt vigseltvång i Svenska kyrkan.

Dessutom kan präster med rätta kunna hävda att myndighetsutövningen vid vigsel borde vara en statlig/kommunal angelägenhet och inte ett kyrkligt uppdrag. När den frågan diskuterades för ett antal år sedan hävdades att kyrkan vid en sådan ordning skulle förlora en viktig kontaktyta med folket och därför borde kyrkan fortsätta sin myndighetsutövning.

Så frågan om samkönad vigsel har många dimensioner. Att se till att frågan blir ett villkor för prästvigning är att se till att många står beredda för en uppgift de aldrig kommer att möta...

Guds fria natur...

En förmiddag fick vi lust att hitta på någonting. Vad göra? Besöka loppisar? Handla varor som vi letat efter länge och nu tror oss veta var de står att finna? Stanna hemma och läsa? Eller göra ett besök i naturen, den som vi i barndomen lärde oss kalla: Guds fria, eller friska, natur. Vilket med åren på sina ställen har blivit betydligt mindre sant!

Vi hade sett på nätet att vänner besökt Söröns naturreservat och deras bilder med hav av vitsippor lockade oss. Dagen innan hade en sköterska på dialysen försökt tipsa om samma område men kunde inte beskriva riktigt var det låg eller vad det hette. Men det var samma ställe som gällde. Sagt och gjort vi letade oss utåt Norrbyås och fann en avtagsväg som snart blev smal och den skakade bilen som for den på en gammal tvättbräda. 

Väl framme insåg vi att många andra kommit på samma goda idé som vi. Enstaka parkeringsplatser fanns kvar. Vi hade utflyktskorgen med fylld med thé och smörgåsar, apelsinklyftor och gurka. Mums. Rollatorn lastades ur och vi gick i sakta mak in på området med dess prunkande överflöd. För min del räckte ett par hundra meters vandring gott.

I Sverige finns över 5000 naturreservat som bara väntar på att vi ska besöka dem för att se och lära om flora, fauna och annat levande i naturen. Många av oss besöker sällan nationalparker och naturreservat, vilket är att beklaga.

Fast alldeles utan problem är det inte. Flera som fått sina ägor omvandlade till naturreservat har haft det mycket krångligt. En bekant fick sin skog i närheten av en fågelsjö klassad som skyddat eller reservat vilket hindrade honom att fortsätta sköta sin skog med maskiner och nödvändiga hjälpmedel och inte heller kunde han avverka sin egendom...

En liten rättelse är på sin plats. I förra veckan for vi till Garphyttans nationalpark för att se hur långt våren kommit. Där var besökarantalet mindre, trots att det är ett betydligt större område i kanten av Kilsbergen. När sommaren börjar komma är det betydligt fler som traktar efter att besöka området, medförande picknickkorgar och all möjlig skaffning.

Vill man göra sin ganska ordinära utflykt mera spännande och intressant förslår jag att man använder ordet exkursion, ett slags naturvetenskaplig utflykt i lärande syfte, om sin utflykt!

Svemester eller hemester kan ganska enkelt förvandlas till exkursioner i nationalparker, naturreservat och andra delar av Guds fria natur! Ganska enkelt att genomföra... 

Paus eller påfyllning?

Läser i tidningar om behovet av att ta paus från stressen och kraven som ofta leder till låsningar och ångest. Detta nu när det sägs att utmattningssyndrom inte längre ska vara en diagnos. Lugnet och vilan kan naturligtvis leda långt när de kroppsliga symptomen blir många. Fast någon särskilt effektiv problemlösning lär inte detta att dra sig tillbaka för återhämtning vara. Särskilt som det ofta är arbetslivet personer retirerar från, som om jobbet är alla svårigheters upphov. Från arbetet kan man bli sjukskriven, vilket är betydligt svårare från sin egen historia och sitt övriga liv.

En kombination med andlig, känslomässig och intellektuell påfyllning och regelmässig meditation och bön (!) som en paus från stressen vore nog att föredra. Om man orkar förstås. Ibland är krafterna så försvunna att allt utanför den egna bubblan blir ytterligare stress och pina.

Men nog kunde ett stycke Schubert, Haydn eller Bach kunna verka läkande om så bara på platta eller via Spotify. Det är inte nödvändigt att klara av att skaffa biljetter till konserthus och trängas med folk för att få njuta av den musik som får annat att för en stund te sig overkligt eller åtminstone trivialt.

När jag själv har prövat under pressande perioder har musiken hjälpt till att förlösa några av de låsta knutar som kan uppstå. Så har även mässan, den kristna djupmeditationen och bönen verkat förlösande. Något som verkar svårt att förstå till den dag då man själv får vara med om det, nåden att bördorna lyfts av och att det övertunga jaget blir buret...

Jag älskar att läsa

 Tänk vad en god hälsa betyder. Kraft och ork att ta itu med sådant som behöver göras och ordnas. Skjuta upp-genen kan hållas under kontroll. Prokrastineringsförmågan blir själv satt på sparlåga. Också där behövs det energi för att orka skjuta upp.

Mina medmänniskor gör en snabb okulärbesiktning och konstaterar: ”oj, så frisk du ser ut! Ja, som hälsan själv…” vad kontrar jag med då? Att skenet bedrar? Eller med att det är det som finns i, inuti eller på insidan människan som räknas? Ibland får jag lust att brista ut i klagovisor, men vad nyttar det till? Jag får nöja mig med att jag står upp, och att jag kan stå en stund till bara jag får något stadigt att hålla i. Men, alla som säger något vill väl, har jag förstått. Därför nickar jag mest och ler…

Orken har gått och lagt sig i något hörn. Jag irrar runt och försöker hitta den. I yngre dar när det fanns nästan outslitlig energi läste jag kopiöst med böcker. Massor av facklitteratur men även mängder av skönlitteratur avnjöts. Då både var jag och kände mig bildad. Fortfarande köper jag, och får även en hel del, böcker. Tidningar och tidskrifter strömmar in. Men läsningen går trögt. Därför har även bildningen flagat och avtagit.

Då tröstar jag mig med att bildning det har jag. Inom räckhåll! Enklare kan det inte bli, det gäller bara att sträcka ut en arm för att lyfta intressant läsning framför ögonen. Bildningen tycks mig närmare än för dom som tycker att böckerna gör sig bäst i bokhandlar och antikvariat. Eller på bibliotek.

Men vet detta: jag älskar fortfarande att läsa. Bara jag lyckades hitta den försmädliga orken som länge lekt kurragömma med mig.